En ägare betyder så mycket
I stället utgörs ägarna i Koenigsegg group, som tar över Saab, av den anonyma amerikanen Mark Alan Bishop, norska racerbåttillverkaren/playboyen Bård Eker och sportbilsfantasten Christian von Königsegg. Koenigsegg, som ser ut att få störst inflytande, har drivit sitt sportbilsbolag i 15 år utan vinst (om man inte räknar in försäkringspengar efter en brand i fabriken). Däremot har han lyckats bli ovän med kunder, och tvistat om billeveranser, det visar en granskning som Dagens Industri gjort.
Det är fortfarande oklart hur Koenigsegg och Eker får fram pengar, och risken är att transparensen i den här affären inte kommer öka nämnvärt. Koenigsegg Group är ett privatägt bolag, de kommer kanske inte ens ha huvudkontor i Sverige, även om tillverkningen – tills vidare – sker här. Och att förstå hur de utländska finansiärernas totala tillgångar ser ut är närmast omöjligt.
Ändå är det den viktigaste frågan – varifrån ska de ta pengarna? Nuvarande finansiering räcker enligt Saab-facket till 2013, vilket är en droppe i havet i bilbranschen. Det tar 10–20 år av produktutveckling och marknadsföring att etablera en prestigebil i lyxsegmentet. Det kostade Toyota 25 miljarder att utveckla Lexus för 20 år sedan. I dag kan det handla om det dubbla, även om Koenigsegg har unika resurser – det har Toyota också.
Och, hur ska ägarna komma överens? Vem är det egentligen som bestämmer? Att starka konsekventa ägare är viktigt har Saab tidigare fått erfara. Wallenbergssfären tänkte någorlunda rätt, men ville inte satsa ensamma, GM hade ursprungligen resurserna men tänkte fel. Ingen av dem orkade gå hela vägen. Saab är ett högriskprojekt, det lockar en viss typ av investerare, vilket man anar i den nya ägarkonstellationen. [[Maud Olofsson]] sade på tisdagen att hon »hoppas« att detta är en seriös ägare som har tillräckligt med pengar, men hon lät inte helt övertygad.