Game over för Palmeutredningen

De som var med vid tiden minns precis var de befann sig och hur de fick veta vad som hänt när Sveriges statsminister Olof Palme mördades i centrala Stockholm, fredagen den 28 februari 1986. Att Palmeutredningen avslutades 2020 med utpekandet av Skandiamannen och att 40 år nu har passerat förändrar inget. Så länge mordgåtan är olöst biter sig både minnena och ovissheten fast.

En tydlig minnesbild från mordnatten för egen del är den oförställda skräcken i Solveig Fälldins röst när jag ringde och undrade om hennes man Thorbjörn, själv tidigare statsminister och Palmes ständiga antagonist i fem valrörelser under 1970- och 80-talen, hade möjlighet att komma till telefonen och säga några ord om det inträffade. 

Det var ungefär en timme efter det dödande skottet på Sveavägen klockan 23:21. Mitt uppdrag på Expressens nattredaktion var att ringa runt till politiker för att få kommentarer till det inträffade. På tidningen var det på något märkligt sätt både red alert och business as usual.

Olof Palme dödförklarades strax efter midnatt den 1 mars av läkarna på Sabbatsbergs sjukhus dit han förts efter attentatet. Och klockan 00:20, 59 minuter efter att statsministern segnade ner på Sveavägen, skickade nyhetsbyrån TT ut ett första telegram: ”Olof Palme död.” Mer än så fick man inte ur sig. Inget om var, när eller hur. 

”På många håll har man ställt sig frågan varför TT inte gick ut med nyheten om skottlossningen tidigare och gjorde uppgiften om att det var Olof Palme som skjutits ned beroende av en senare bekräftelse”, skrev Juristkommissionen i rapporten Om händelserna efter mordet på Olof Palme 1987.

Vid public service-bolagen Sveriges Television och Sveriges Radio var handlingsförlamningen total de inledande timmarna efter mordet. Först vid 01:10 natten mot lördagen tog sig radion samman, bröt sina ordinarie nattsändningar och gick ut med beskedet att statsministern var död. På SVT dröjde det till en extrasändning klockan fyra på lördagsmorgonen innan man kom sig för att informera medborgarna om mordet. 

Bortsett från SVT och Sveriges Radio gjorde svenska medier överlag bra ifrån sig under mordnatten, enligt de utvärderingar som gjordes. I övriga delar av samhället gick det sämre. Krismedvetandet var på sina håll obefintligt. 

På gården i ångermanländska Ramvik hade man gått och lagt sig innan nyheten om Olof Palmes död nådde ut till svenska folket. Thorbjörn Fälldin låg och sov. ”Jag ska se om jag kan väcka honom”, sa hustrun Solveig med sprucken stämma när jag sagt vad det rörde sig om.

När Fälldin, som besegrade Palme i två val 1976 och 1979, efter lång väntan kom till telefonen fick han ur sig några korta ord innan rösten stockade sig: ”Olof Palmes död är en stor förlust för Sverige. Det är ett fullständigt ofattbart besked att han är död.” 

Vill man vara krass, så här 40 år senare, var sökandet efter Olof Palmes mördare över redan innan det ens hunnit börja på allvar på morgonen den 1 mars 1986. Polisarbetet under mordnatten kantades av ett närmast gränslöst sjabbel och amatörmässiga misstag som inte gick att åtgärda i efterhand. Mordutredningen hamnade i en tung uppförsbacke från första stund.

Juristkommissionen var senare skoningslös i kritiken mot polisens insatser under de första tolv timmarna. ”Sökandet efter gärningsmannen saknade fast ledning från polisens sambandscentral” och ”präglades därför av brist på systematik och överblick.” Man utnyttjade ”bara delvis” den polispersonal som fanns tillgänglig. 

Informationen till poliser som tjänstgjorde i Stockholm under natten var bristfällig. Under flera timmar var det okänt ”för många polismän i tjänstgöring på olika håll i Stockholm att statsministern hade blivit skjuten på öppen gata och att en beväpnad mördare befann sig på flykt från brottsplatsen.”

Utfarterna från Stockholm kontrollerades inte. Angränsande polisdistrikt informerades inte om att en mördare gick lös. På Sveavägen spärrades mordplatsen inte av i tillräcklig omfattning, utan ”för litet för att kunna fredas.” Bevakningen av brottsplatsen var ”tidvis uppenbart otillräcklig” och därför var den ”inte intakt när den egentliga brottsplatsundersökningen skulle göras på morgonen efter mordet.” En konsekvens av det blev att människor rörde sig i det närmaste fritt på platsen. DNA-spår som i ett senare skede och med ny teknik kunde ha använts för att ringa in förövaren kan ha gått förlorade. Alltför många hade rört vid Olof Palmes kläder, och så vidare.

1988 konstaterade Den parlamentariska kommissionen med anledning av mordet på Olof Palme att det är ”en mycket allvarlig sak” att mordplatsen inte säkrades på vanligt sätt. ”Den skada som uppkommer kan inte repareras.” 

Kritiken mot polisarbetet har stått sig ograverad genom alla utredningar i alla år. Det finns inget förmildrande att säga.

Den andra omständigheten som snabbt skulle bidra till att störta Palmeutredningen i fördärvet hade inte inträffat ännu men var i sin linda. På ett hotell i Borlänge förberedde sig Stockholms länspolismästare Hans Holmér för sin 18:e start i Vasaloppet. I receptionen fick han höra att det inträffat ett mord i Stockholm under natten, och att offret var Olof Palme.

Där och då fattade Holmér det ödesdigra beslutet att utse sig själv till spaningsledare och omedelbart återvända till Stockholm. ”Jag kör som en biltjuv mot Stockholm. Det går i rasande tempo och jag håller inte en enda fartgräns”, skrev han i boken Olof Palme är skjuten 1988 när han redan hade tvingats lämna Palmegruppen.

”Klockan 10.50 stiger jag in på ledningscentralen och meddelande går ut att jag har tagit över ledningen av spaningarna.”

I sin roll som länspolismästare hade Holmér mandat att ta det beslutet utan att rådfråga någon annan. På ett sätt var beslutet begripligt. Holmér var, om inte nära vän med mordoffret, så nära bekant med Olof Palme. Han var inte partimedlem men hade djupa försänkningar i det socialdemokratiska partiet, och visste att S-regeringen inte skulle ha några invändningar mot att han tog befälet. 

Under några inrikespolitiskt turbulenta år på 1970-talet var Holmér chef för Säpo, ditsatt av regeringen Palme. Företrädaren PG Vinge fick sparken och hävdade i sina memoarer att utnämningen av Homér var ”ett sätt för socialdemokratin att få Säpo inlemmat i den egna maktsfären.”

Holmér var Säpochef när den partianstrukna hemliga militära underrättelsetjänsten IB avslöjades 1973, och i samband med att den så kallade sjukhusspionen ertappades med att registrera kommunister på sjukvårdsförvaltningen i Göteborg 1975. Efter den genomförde Holmér en framgångsrik mörkläggningsoperation som förvillade begreppen under lång tid i samverkan med den socialdemokratiske justitieministern Lennart Geijers pressekreterare Ebbe Carlsson.

1977 var det dags igen när DN avslöjade att rikspolischefen Carl Persson i en promemoria till Palme året innan hade pekat ut Geijer som bordellkund. Även då kom Holmér till undsättning. På Palmes uppdrag gick han igenom promemorian och drog den önskvärda slutsatsen: att ”det framgick klart att det inte fanns någonting som styrkte uppgifterna.” Holmér träffade Palme personligen i bostaden för att redogöra för ärendet. När statsministern mördades var Hans Holmér sedan länge en betrodd man i partiet. 

Den självklara invändningen mot att han skulle leda mordutredningen var att han aldrig hade gjort något liknande tidigare. I grunden var han åklagare, inte polis. I ledningsgruppen i det så kallade Palmerummet placerade Hans Holmér även sin vapendragare från Säpotiden – Ebbe Carlsson, vid den tidpunkten bokförläggare på Bonniers, minst av allt polis och utan polisiära befogenheter, men även han med goda förbindelser i socialdemokratin. Allt var upplagt för ett annalkande haveri med politiska förtecken.

I boken Ebbe – mannen som blev en affär 2007 berättar journalisten Anders Isaksson om hur Holmér och Carlsson sökte upp Palmes efterträdare Ingvar Carlsson efter ett partimöte i Folkets hus några dagar efter mordet. ”Båda kände sedan åratal tillbaka den nye statsministern. Det egendomliga var att de tillsammans skulle informera honom om läget i mordspaningarna.”

Anders Isaksson menar att Holmér och Ingvar Carlsson ”ställde sig själva över lagen” när Ebbe Carlsson tilläts delta. ”Det fanns inget förordnande och inget formellt uppdrag som denna kväll legitimerade Ebbe Carlssons närvaro. I efterhand framstår det som uppenbart att Ingvar Carlsson underlät att göra vad han borde ha gjort: be Ebbe Carlsson lämna rummet.”

Ändå var detta bara upptakten till vad som komma skulle. I Palmeutredningen låste sig Hans Holmér i samråd med bokförläggaren Carlsson snabbt vid det så kallade kurd- eller PKK-spåret. Teoretiskt kunde man peka på en allmän motivbild. 

1984 och 1985 mördades – avrättades – två avhoppare i Sverige. Av naturliga skäl föll misstankarna på PKK. Vid samma tid terroriststämplade Olof Palmes regering PKK. I samband med det belades företrädare för organisationen med kommunarrest.

Beträffande mordet på Olof Palme fanns det inte tillstymmelse av bevis för att det hade utförts av PKK. Ändå genomförde Hans Holmér Operation Alfa när ett 20-tal kurder greps och togs in till förhör vid en jätterazzia i januari 1987. Det slutade med ett fiasko, att Holmér hamnade på kollisionskurs med åklagarna i utredningen och tvingades lämna rollen som spaningsledare. 

Han avgick även som länspolismästare och placerades genom regeringens försorg på en reträttpost som narkotikaexpert på FN i Wien. Där kunde historien om Holmér nått vägs ände. Så blev det inte. Med Ebbe Carlsson som spindeln i nätet och Holmér som sufflör på distans drevs PKK-spåret vidare i en skuggutredning vid sidan av den ordinarie mordutredningen.

Finansmannen Thomas Fischer ordnade fram pengar till en lokal på Söder i Stockholm där privatspanarna inrättade sitt eget parallella högkvarter. Hans Holmér såg till att det upprättades kontakt mellan Ebbe Carlsson och PKK-experter vid Säpo. Rikspolischefen Nils-Erik Åhmansson invigdes – snärjdes – i planerna liksom Säpochefen Sune Sandström – ingen av dem entusiastiska, men överkörda. 

Den förra justitieministern Carl Lidbom var ambassadör i Paris, hade regeringens öra och även uppdrag att utreda Säpo, och såg till att Ebbe Carlsson fick tillträda hos den franska säkerhetstjänsten DST för att söka stöd för PKK-spåret. Den sittande justitieministern Anna-Greta Leijon försåg Ebbe Carlsson med ett rekommendationsbrev som intygade att bokförläggaren arbetade på uppdrag av regeringen.

Leijon såg även till att Bonnierledningen informerades om att skälet till att Ebbe Carlsson var frånvarande från jobbet på förlaget i så hög utsträckning var att han hade ett särskilt uppdrag för regeringen.  Bokförläggaren utrustades med bil, chaufför och livvakt. Något liknande har aldrig inträffat och lär aldrig göra det igen.

I juni 1988 exploderade Ebbe Carlsson-affären i media. Vid samma tidpunkt fastnade Carlssons livvakt PO Karlsson i tullen i Helsingborg när han försökte smuggla olaglig buggningsutrustning från London, beställd av bokförläggaren Carlsson och avsedd för avlyssning av PKK.  Justitieministern Anna-Greta Leijon avgick på ett tidigt stadium och med tiden tvingades även rikspolischefen och Säpochefen bort. 

**

Vid sidan av de utdragna skandalerna drev en ny spaningsledning med kommissarien Hans Ölvebro som ansvarig mordutredningen vidare för att hitta den verklige gärningsmannen. Närmare än till den nedgångne missbrukaren Christer Pettersson har ingen kommit under alla år.

År 1970 högg han ihjäl en okänd person i centrala Stockholm, på Kungsgatan nära platsen där Olof Palme mördades drygt 15 år senare. Vid dådet använde han en bajonett och blev känd som ”bajonettmannen”. Han dömdes till sluten psykiatrisk vård för dråp. 18 månader senare friskförklarades han och släpptes. I december 1988 greps Christer Pettersson för mordet på Olof Palme. 

Granskningskommissionens betänkande om Brottsutredningen efter mordet på statsminister Olof Palme 1999 är den mest omfattande genomgång som gjorts av Palmeutredningen, uppdelat i tre volymer på sammanlagt 1009 sidor. ”Utredningen avseende Christer P” ägnas ett eget kapitel av kommissionen. Pettersson avled 2004 men var vid tidpunkten för betänkandet fortfarande i livet, formellt inte avförd från framtida utredningsåtgärder och därför namngavs han inte. Att han oavbrutet förekom i media, ibland på eget initiativ när han försökte tjäna en hacka på sin historia, gjorde ingen skillnad.

När Christer Pettersson greps blev han det nya huvudspåret i utredningen. Vid en konfrontation pekade Lisbeth Palme ut honom som mördaren. Hon var tvärsäker, kanske för säker för att det skulle vara alldeles trovärdigt. I juli 1989 fälldes Christer Pettersson för mordet på Olof Palme i Stockholms tingsrätt. Marginalen var minsta möjliga: tre mot två röster i domstolen till åklagarens favör. Nämndemännen ville fälla och de båda juristerna fria. I klartext innebar det att bevisläget var svagt och att utslaget kunde tänkas bli ett annat i nästa instans.

Fyra månader senare gick det som väntat. Christer Petersson friades av eniga domare i Svea hovrätt. Ett skäl var att konfrontationen där Lisbeth Palme pekade ut honom som gärningsman inte höll måttet enligt rätten.  Konfrontationen genomfördes inte som brukligt i levande livet i polishuset utan i form av en videoinspelning som huvudvittnet Lisbeth Palme tittade på tillsammans med två åklagare vid Riksåklagarens kansli. Skälet till det var att Lisbeth Palme ville ha det så, och att åklagarna vek sig för hennes vilja. 

Granskningskommissionen sågade tillvägagångssättet jäms med fotknölarna. Utöver det fanns det skäl att förmoda att Lisbeth Palme haft tillgång till information i förväg om att den misstänkte mördaren var försupen. När hon tittade på videon utbrast hon spontant ”Det ser man vem som är alkoholist…”

Ytterligare en sak som naggade bevisvärdet i kanten var deltagarna i konfrontationsgruppen. Övriga sju så kallade figuranter var poliser eller civilanställda inom polisen, vilket påverkade domstolen. Sammantaget devalverade den bristfälliga konfrontationen värdet av Lisbeth Palmes utpekade. Konsekvensen blev att Christer Pettersson gick fri. När riksåklagaren ansökte om resning 1997 avvisades det av Högsta domstolen. Om polis och åklagare skött sina uppgifter enligt gängse rutiner kunde utfallet blivit ett annat.  Christer Pettersson är unik så till vida att han är ensam om att ha blivit både friad och fälld för mordet. Något annat åtal mot en misstänkt mördare har aldrig väckts. 

**

Huvudsekreterare i Granskningskommissionen var Hans-Gunnar Axberger, professor i konstitutionell rätt. 2022 gav han ut boken Statsministermordet som belönades med Stora fackbokspriset samma år. ”Jag söker inte svaret på vem gärningsmannen var utan skälet till att vi aldrig funnit det”, skrev han i förordet.

När boken gavs ut var Palmeutredningen lagd till handlingarna efter 34 års tröstlöst harvande. Men inte riktigt på det sätt som särskilt många hade förväntat sig. Utan att ha någon ny bevisning att luta sig mot stämplade chefsåklagare Krister Petersson vid en digital pressträff i pandemitider i juni 2020 Skandiamannen Stig Engström som Olof Palmes mördare. Hans-Gunnar Axberger anser att polis och åklagare begick ett juridiskt övergrepp. Skandiamannen i rollen som mördare var enbart ”en hypotes” och den borde ha prövats kritiskt som allt annat i polisiära sammanhang.

Utredarna valde enligt Axberger en annan metod och sökte ”slumpvis efter bevis” i det enorma utredningsmaterialet. ”Det är en i rättsliga sammanhang riskabel metod, om vilken det snällaste man kan säga är att den inte är objektiv.” Eftersom Skandiamannen var avliden sedan två decennier tillbaka gick det enligt åklagaren Krister Petersson inte att komma vidare. Därför lades förundersökningen ned utan att någon egentlig klarhet skapades.

Ett avgörande skäl till att Petersson överhuvudtaget kunde går fram med Skandiamannen var att huvudvittnet Lisbeth Palme hade avlidit 16 månader tidigare. Så länge hon var kvar i livet var det svårt både för Palmefamiljen och det socialdemokratiska partiet att förringa värdet av att hon hade vittnat mot Christer Pettersson och sluta upp bakom påståendet om en annan gärningsman.

När det inte längre var ett hinder möttes åklagarens beslut att lägga ner utredningen med hänvisning till Skandiamannen inte av några invändningar från vare sig anhöriga eller regeringen. I det avseendet blev det politik av Palmeutredningen in i det sista. Axbergers sammanfattande omdöme om jakten på mördaren i Statsministermordet är brutalt:

”Riksåklagare, Säpochefer och andra har vittnat om att det de varit med om under mordutredningen gått utöver deras vildaste fantasier och värsta farhågor. Villospår, rättsövergrepp, myndigheter i öppen konflikt, smuggling, olaglig avlyssning, privatspanande politiker, kriminella polischefer och så vidare – efter åren av små och stora katastrofer i statsministermordets spår trodde man inte att det skulle kunna bli värre. Men det överträffades efter 34 år när en av riksåklagaren förordnad ämbetsman, utan bevis och med regeringens tysta bifall, sänkte en postum dom över en sedan decennier avliden människa. Det var den svenska rättsstatens slutliga kapitulation inför ett statsministermord den varken förmått förebygga eller utreda. 

Det är hårda ord, jag vet. Beskriv det gärna vackrare, den som kan.”

**

Så här 40 år efter mordet menar Hans-Gunnar Axberger att det har begåtts så många misstag i Palmeutredningen att det är inte går att avgöra vilka som varit värst.

– Orsaken till att Olof Palme kunde mördas var att han saknade livvakter och skälet till att utredningen misslyckades var att det saknades utredningsrutiner. De misstag som följde var många, och att gradera något av dem som det allvarligaste vore att förringa alla andra, säger han till Fokus.

Vad skulle det betyda om mordvapnet hittades?

– Det skulle radikalt förbättra utredningsläget. Eftersöket har från början varit prio ett och mycket har gjorts men utan resultat. I dag är sannolikheten för att revolvern skulle kunna identifieras förstås minimal.

Har du själv någon uppfattning om vem som mördade Palme?

–Nej.

Trots att förundersökningen är avslutad skrevs ett nytt kapitel i Palmeutredningen i december 2025. Överåklagare Lennart Guné rev helt sonika upp utpekandet av Skandiamannen Stig Engström med motiveringen att bevisningen är otillräcklig – inte att han är död sedan länge. Det är två vitt skilda ting. 

Ett tungt skäl att avfärda Skandiamannen är Lisbeth Palmes vittnesmål mot Christer Pettersson, skriver överåklagaren i sitt beslut. ”Ett antagande om att Stig Engström är gärningsman är oförenligt med Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson, som inte är utseendemässigt förväxlingsbar med Stig Engström.”

Nedläggningsbeslutet står ändå fast. På grundval av det material som finns i utredningen går det inte att fastställa vem som mördade Olof Palme, anser åklagaren. En orsak är att DNA från brottsplatsen sannolikt inte går att återskapa. Misstagen från mordnatten har 40 år senare förvandlats till en stoppkloss. 

Det hetaste DNA-spåret har hela tiden varit Olof Palmes rock. Enligt vittnesuppgifter från platsen lade gärningsmannen sin hand på statsministerns axel när det dödande skottet avlossades. Möjligen kan det ge en strimma av hopp.

När utredningen lades ner överlämnades rocken till Olof Palmes söner som har bevarat den. Familjen är också öppen för att rocken undersöks på nytt i polisens närvaro.

– Ja, det tycker jag, svarar sonen Mårten på en direkt fråga i Expressen.

Utredningen kan öppnas igen – till exempel om polis och åklagare utsätts för politiskt tryck att göra ett nytt försök att få fram sanningen, eller om något helt oväntat och avgörande uppenbaras.

För att mordgåtan ska få ett svar krävs det nya bevis som kan som knytas både till mordplatsen och förövaren, i paritet med en säker DNA-träff eller att den skyldige ger sig tillkänna med ett mordvapen i handen. Annars är det game over för världens största mordutredning.

***

Läs även: Palmemordet – en till hundra procent lyckad operation

Läs även: Mats Qviberg: Dags att lämna familjen Palme i fred