Inrikes

Hemliga sällskap slopas

Publicerad 2010-06-22

Bild: Scanpix

»Follow the Money«, väste Deep Throat i det mörka garaget till Robert Redford i »Alla presidentens män«. Han följde rådet. Filmen visar sedan hur den kanske största politiska skandalen i historien rullades upp – Watergate.

Så sent som förra veckan valdes en ny statsminister i Finland. Den förre, Matti Vanhanen, blev offer när ett antal reportrar just följde pengarna och upptäckte grava missförhållanden i finansieringen av hans och partikamraters valkampanjer.

Även här i Sverige är pengahantering i politiken en känslig fråga. Partiernas kampanjer är i full gång och valbudgetarna omfattar miljontals kronor.

Basen i alla riksdagspartiernas budgetar är det statliga partistödet. Men utöver de pengarna tillkommer insamlingsverksamheten, som pågår för fullt i partierna just nu.

Och när det gäller insamlingar leder ett parti med hästlängder. Valåret 2006 drog moderaterna in ungefär 30 miljoner genom olika insamlingsorganisationer – nästan åtta gånger mer än de andra riksdagspartierna tillsammans.

Moderaterna använder sig främst av olika informella kanaler för att fånga in personer som vill donera pengar. Tidigare hade partiet sex olika insamlingsorganisationer. Verksamheten startade runt 2003 och det var efter det som partiets donationsinflöde tog fart ordentligt. Förre partisekreteraren Gunnar Hökmark var grundare av alla sällskap utom ett.

– Det var en typ av klubbar som var öppna för människor intresserade av partiet. Ett syfte var att bidra till partiets ekonomi, säger han.

Den mest framgångsrika var Tornet där en morot för stora givare var träffar med partiledare och ledning. De andra var Rosenbadsfonden som drevs bland annat av miljardären Gustaf Douglas, Företagarforum/Entreprenörsnätverket var en insamling för Maria Borelius och dåvarande partisekreteraren Sven Otto Littorin, Värnet – insamling för försvarspolitik, och Källan – för kärnkraftslobbyn, och Europaklubben.

Från vänsterhåll upprepades kritik som riktades mot sällskapen på grund av dess dolda karaktär och koppling till näringslivet.

De nya moderaterna har gjort en stor ansträngning för att tvätta bort den murkna stämpeln. Inför årets val har de gamla organisationerna lagts ned och ersatts med en enda: Återvalsfonden. Den reklamförs på partiets hemsida med »Mona Sahlin har ingen hållbar politik men en stor partikassa inför valet. Moderaternas återvalsfond ger [[Fredrik Reinfeldt|Fredrik Reinfeldts]] valrörelse ytterligare styrka.«

Det finns möjlighet att donera engångsbelopp, eller att bli »månadsgivare«.

Enligt insamlingsansvarige Hans Birger, »HB«, Ekström handlar förändringen bland annat om att partiet bara vill ha en insamling att fokusera på.

– De tidigare fondernas namn var otydliga med vad det handlade om. Vi ville vara så tydliga som möjligt med att det handlar om pengar till valkampanjen. Vi vill ha större kampanjresurser och ber medlemmarna om hjälp helt enkelt.

Han är förtegen om hur stora belopp partiet kan få in i år på det här sättet men tror att det kommer att handlar om mindre summor än under 2006, mycket på grund av det handlar om ett återval.

– Det är en större insamlingsiver när det finns möjlighet att byta regering, säger Hans Birger Ekström.

Trots upputsningen är det hemligt vilka som skänker pengar till moderaterna genom den nya fonden.

I Sverige har partierna ingen i lag reglerad skyldighet att redovisa sina intäkter. Däremot finns en partigemensam överenskommelse som innebär att bidrag från juridiska personer måste redovisas från första kronan. Privata givare behöver inte offentliggöras, däremot måste partierna redogöra för totalbelopp och antal givare.

Alla partier förutom moderaterna och kristdemokraterna har valt att gå längre än överenskommelsen. Socialdemokraterna, tillsammans med sina samarbetspartier, offentliggör när det handlar om belopp över 20 000 kronor från privatpersoner. Folkpartiet drar gränsen vid 10 000 kronor. Centerpartiet får traditionellt inte in så många donationer, enligt deras ekonomichef Håkan Granlund, men om det skulle hända redovisar partiet källan om personen godkänner det.

– Det är tyvärr inte ett så stort problem för oss. De flesta vet om att vi har mycket egna pengar, så donationsviljan är ganska låg, säger Håkan Granlund.

Den partigemensamma överenskommelsen bygger på en statlig utredning från 2004 som föreslog en lagstiftning om partiernas öppenhet kring finansieringen, men förslaget stötte på patrull hos moderaterna och kristdemokraterna. De är de enda partier som helt motsätter sig att offentliggöra sina givare. Partiernas argument är att den grundlagsskyddade valhemligheten äventyras om personer som vill bidra måste göra det offentligt.

– Vi tycker inte att det är så lämpligt att hänga ut människor som vill ge en gåva, säger kristdemokraternas ekonomichef Leif Kennerberg och får medhåll av Hans Birger Ekström.

– Jag tycker att kritikerna visar bristande respekt för valhemligheten. Det är inte rimligt med lagstiftning, speciellt med bakgrund mot att vi till den största delen finansieras av statsbidrag och inte är beroende av privata donationer. Det som hände i Finland skulle inte kunna hända i Sverige, vi kontrolleras av både revisorer och av Skatteverket, säger han.

Men den här ordningen har kritiserats av både Europarådet och organisationen Transparency International. Det är bara Sverige, Malta, San Marino och Schweiz som saknar lagstiftning om obligatorisk redovisning av partiernas intäkter. Miljöpartiet skulle gärna se en ännu större öppenhet, enligt deras partisekreterare [[Agneta Börjesson]].

– Jag tycker det är en ganska naiv inställning till kopplingen mellan parti och näringsliv. Mer öppenhet är bara att föredra, säger hon.

Även om moderaterna tror på minskad gåvovilja, är behovet stort. De flesta riksdagspartiers valbudgetar är i år betydligt större än vid förra valrörelsen. En stor skillnad är att de nu får använda sig av kostsam tv-reklam. De flesta lägger också stora resurser på att synas på internet i olika sociala nätverk, och dessutom har personvalens betydelse ökat.