Revolutionären från Rottne

I tredagarsstubb och tredelad kostym blickade en smålänning ut över landets politiska journalister.

Han hade hållit dem på halster länge nu. Det här var hans stund. Och han skulle dra ut på den så länge han kunde.

Inför de livesändande mediehusens kameror, inför utländska korrespondenter, talade han långsamt och utförligt. Utan brådska, likt en brudens far på ett bröllop.

Äntligen lyssnade de på honom. Och de skulle inte få avbryta. En man från radion försökte, men tystades ned av det unga partifolket – de ljushyade, välfriserade ungdomar som vallat journalisterna hit, till det upplysta och alltmer syrelösa rummet ovanför Mynttorget i Gamla stan i Stockholm.

Han lämnade över till sin ekonomisk-politiske talesperson. Den som han var så nöjd med, som kunde skillnad på miljoner och miljarder. Medan en nation skruvade på sig av otålighet rullade powerpoint-bilderna förbi. Av dem kunde ingen utläsa hur partiet skulle göra.

Så tog den vikarierande partiledaren ordet igen, och talade om allt det han tyckt sedan gymnasietiden. Men inte längre – som när han var yngre – i termer av hotad svenskhet, utan i utgiftsposter och antal IS-krigare.

Det var en välregisserad föreställning. Halvvägs in i den började det mumlas långt bak i leden. Partiets tidning hade på nätet lagt ut nyheten om att partiet skulle fälla regeringens budget. Var det sant?

Mattias Karlsson från Rottne, den lilla byn i Kronobergs län på näset mellan Sörabysjön och Innaren. Kedjesnusaren. Doldisen i partiet som så många trott var Jimmie Åkessons enmansföreställning. Han som för blott ett decennium sedan refuserats på lokaltidningarnas debattsidor.

Nu stod han i politikens centrum.

När smålänningen talat färdigt befann sig Sverige i sin första regeringskris sedan 1990.

Kronan föll på valutamarknaderna.

Statsministern på andra sidan Strömmen tvingades agera. Han sammankallade sina regeringskolleger, bjöd in de borgerliga partierna och skulle få vara vaken till sent på småtimmarna.

Äntligen hade sverigedemokraterna makt.

Efter tolv långa år.

Han hade tagit sig hela vägen.

Mattias Karlsson har ända sedan sekelskiftet varit en del av sverigedemokraternas absoluta toppskikt. Till vänster: På väg mot tisdagens möte med riksdags

Det finns två delar i berättelsen om Mattias Karlsson. Den första börjar i Småland, i Rottne, där han växte upp i en villa och tidigt började intressera sig för svensk historia – den lite mer storvulna, nationalistiska och inte helt vetenskapligt korrekta version som hade mönstrats ut från undervisningen. Han började lyssna på Ultima Thule, ett band vars första singel finansierades av Bevara Sverige Svenskt, och han läste Herman Lindqvists böcker om krigarkungarna.

Hans specialarbete i gymnasiet speglar intresset. Det fick titeln »En skägglös dundergud?«. Meningen är en strof ur Esaias Tegnérs dikt som handlar om Karl XII. För många andra är den kanske mest känd som titeln på en låt av Ultima Thule.

I slutbetyget från Växjö Katedralskola är det annars inte mycket som sticker ut. Han hade två femmor – i språklig orientering och i religionskunskap – och två tvåor: en i tyska och en i spanska.

Att Mattias Karlsson sällan sticker ut är ett återkommande tema när människor berättar om honom. Såväl hans lärare som gamla och nya partikamrater är överens om att Mattias Karlsson är av den lågmälda typen, att han är eftertänksam och hellre talar i långa meningar än i oneliners.

Den andra delen i berättelsen utspelar sig i Skåne. Efter att ha gjort lumpen som hundförare på F10 i Ängelholm flyttade han 1999 till Lund. Där blev han studiekamrat med blekingen Jimmie Åkesson och kompis med nordvästskåningarna Björn Söder och Richard Jomshof. Tillsammans blev de det som skulle komma att kallas »de fyras gäng« eller »Skånegänget«.

Vid den här tiden var sverigedemokraternas ledare en avhoppad centerpartist från Örebro som hette Mikael Jansson. Partiet var en randanmärkning i svensk politik och i leden fanns fortfarande gott om mer eller mindre bindgalna personer. Naziuniformer och bokbål hade förekommit. I partiprogrammet stod fram till 1999 att dödsstraff skulle införas i Sverige.

De fyra ungdomarna ville normalisera partiet. De tyckte att partiledaren inte tillräckligt tydligt tog avstånd från medlemmar som skadade bilden av sverigedemokraterna.

Långsamt fick de mer och mer makt. Jimmie Åkesson och Björn Söder hade redan 1997 fått suppleantplatser i styrelsen. Richard Jomshof blev chefredaktör för partitidningen SD-Kuriren 1999. Två år senare trädde Åkesson in i partiets verkställande utskott – för att sedan bli vice partiledare.

Mattias Karlsson då? Han fick ett jobb.

Efter valet blev Björn Söder andre vice talman. Därmed kunde han inte komma i fråga som vikarie för den sjukskrivne Jimmie Åkesson. Några i partiet hävdar att han blev »sparkad uppåt«. Andra säger att Söders personlighet ändå inte gjorde honom till ett naturligt val som partiledare.

Vid valet 2002 knep sverigedemokraterna två mandat i Malmö stad. Det berättigade partiet till en kommunalt finansierad politisk sekreterartjänst på 75 procent. Tjänsten gick till Mattias Karlsson, som nu hoppade av studierna i statsvetenskap. I stället blev han partiets ende avlönade person.

De som var med på den tiden säger att han inte skötte de kommunala bestyren så mycket som att vara en sambandscentral för partiets riksorganisation. Han drog upp riktlinjer för kampanjer, skötte pressfrågor och skrev debattartiklar i SD-Kuriren.

I slutet av 2004 satte de fyra in stöten. Bara ett halvår före ordförandevalet skrev 18 partimedlemmar en artikel i SD-Kuriren där de anklagade Mikael Jansson för att ha dåligt omdöme och inte tillräckligt tydligt ha tagit avstånd från de nazianstrukna och brottsbelastade företrädarna.

På årsmötet den kommande våren fick Jimmie Åkesson flest röster. Från maj 2005 var han partiledare, och en ny era inleddes. En era som en decemberdag vintern 2014 skulle göra partiet till svensk politiks epicentrum.

Men då skulle det inte vara Jimmie som stod där.

Malmötiden är viktig för att förstå Mattias Karlsson. Han fick flytta från universitetsstaden Lund till en lägenhet i invandrartäta Södra Innerstaden. Han sa vid flera tillfällen att han kände sig otrygg.

Formellt sett arbetade han för Sten Andersson – Kockumsarbetaren som blev moderat som blev sverigedemokrat. Som skulle han förebåda det kommande decenniets stora väljarströmmar i svensk politik.

När Sten Andersson dog skrev Mattias Karlsson om Sten Anderssons sista partibyte:

»För vissa framstod detta politiska sidbyte som oerhört drastiskt, men detta berodde främst på att man inte förstått eller försökt förstå den socialkonservativa ideologi och livsåskådning som Sten var en bärare av.«

Mattias Karlssons syn på borgerligheten blev tydlig. Den var sedan länge »kastrerad« och inte längre intresserad av nationalism och konservatism.

I korridorerna på sjunde våningen i stadshuset vandrade också kändisen Carl P Herslow omkring. Vid den här tiden var det främst människorna i hans parti – Skånepartiet – som var de kända svurna antiislamisterna. Men Mattias Karlsson tyckte att Skånepartisterna var clowner. De ville ju inte bara göra Skåne självständigt; de diskuterade saker som huruvida den nyutropade republiken då borde gå med i Nato.

Mattias Karlsson såg något helt annat framför sig: en rumsren, nationell folkrörelse som väljarna skulle uppfatta som seriös.

Som ett led i det arbetet började han omformulera partiets syn på vad det innebar att vara svensk. Till skillnad från tidigare generationer i den nationella rörelsen handlade det inte längre om etnicitet, utan om en kulturell gemenskap. I en intervju med Sveriges Radio 2007 gjorde Mattias Karlsson en jämförelse mellan de två fotbollsspelarna Henrik Larsson och Zlatan Ibrahimovic. Larsson var svensk – men inte Ibrahimovic. Detta eftersom Zlatan hade en annan -attityd, ett annat kroppsspråk och sätt att tala. Senare skulle han utveckla sitt resonemang för Dagens Nyheter: Henrik Larsson var en introvert fotbollsspelare med »arke-typiska svenska drag«.

Men inte Zlatan.

Vissa forskare och statsvetare har kallat idén för »öppen svenskhet« och jämfört den med den amerikanska nationalismen. Det finns öppna kriterier som ska vara tillgängliga för alla – men det är likväl kriterier.

Som med många politiker som varit med ett tag – även från andra partier – är det lätt att rada upp underliga uttalanden från Mattias Karlsson. Men bilden av honom i partiet är snarare den motsatta.

För i rollen som chefsideolog – en titel han avfärdar som allt för Goebbelsliknande – har han länge fungerat som renhållare. En fixare som tar de oönskade elementen i kragen.

Det där började redan på Mikael Janssons tid. Då ingick han i en »kufkommitté« på två personer tillsammans med Björn Söder. Enligt förteckningen över partistyrelsens arbetsuppgifter motiverades den med att det »behövs ngn som håller koll på ev stollar innan de ställer till något«.

Så fortsatte det. När partiet debatterade det nya invandringspolitiska programmet 2007 stängde Mattias Karlsson ner en diskussion med motiveringen att ett förslag stred mot religionsfriheten.

Året efter var han med och desavouerade partigrundaren Johan Rinderheim, som anklagades för att ha delat med sig av hemlig information till folkpartiet. Trots att Rinderheim författade ett försvarstal som aldrig besvarades gick Mattias Karlsson ut i Sydsvenskan och sa att det hela var »droppen som fick bägaren att rinna över.«

Några år senare var han med och ställde den drogmissbrukande riksdagsledamoten William Petzäll inför ett ultimatum. Och när Anders Breivik mördade 77 personer i Oslo och på Utøya gick han ut och skrev klara direktiv i partiets interna Facebookgrupp:

– Inga mer hemmasnickrade analyser nu! Partiet är under massiv attack och måste tala med en röst.

Att partiet överlevde den krisen – och kom ut starka ur den – kan till stor del tillskrivas ledningens agerande. I efterhand är det lätt att se ett scenario där valda företrädare runtom i landet kunnat provoceras till ogenomtänkta uttalanden.

Sverigedemokraternas moderna politiska historia är så kort att en person kan ha varit med överallt, vid alla formativa ögonblick, vid alla kriser och vid alla framgångar.

Mattias Karlsson är den personen. Han är tråden som löper genom partiets stora decennium. Om man ska översätta sverigedemokraternas decennium till socialdemokraternas sekel är han Nils Karleby, Ebbe Carlsson och Håkan Juholt i en och samma person: ideologen, fixaren och den oväntade partiledaren som genast ställer till med rabalder.

Hur det egentligen gick till när Mattias Karlsson hösten 2014 tog makten över sverigedemokraterna börjar sippra ut på olika sätt. I korthet går vittnesmålen ut på att det inte fanns några andra alternativ i toppen när Jimmie Åkesson sjukskrevs. Björn Söder hade utsetts till andre vice talman – ett jobb som det sägs att han inte ville ha. Richard Jomshof ansågs inte ha kvaliteterna som krävdes.

Andra berättar om att de ser att Mattias Karlsson »tuffat till sig«. Han har experimenterat med ett litet skägg, skilt sig, någon noterar att han »fått nytt fruntimmer« och köpt gård. Personen som såg nöjd ut med att verka i det tysta har genomgått en liten metamorfos som gjort hans personlighet mer anpassad till jobbet som ledare för partiet.

– Det verkar som att han vill prova sina vingar lite, säger en person som har arbetat länge med honom.

Mattias Karlsson (längst till höger) på partiets landsdagar i Ljungbyhed 2009. Tillsammans med vännen Erik Almqvist (näst längst till höger) startade Karlsson den nordiska kulturföreningen Gimle, som bland annat sysslade med medeltida spel, byggde gärdsgårdar och tittade på nationalromantisk konst. 

Det är svårt att hitta någon ordentlig, livskraftig opposition mot honom i partiet. De som säger något negativt riktar in kritiken på att Mattias Karlsson gick utanför formalian när han tog över. Enligt stadgarna skulle ju vice partiordföranden Jonas Åkerlund ha trätt in i Jimmie Åkessons ställe. Men i samma andetag säger de att det ändå var naturligt att Mattias Karlsson tog över, eftersom han är gruppledare i riksdagen.

Dessutom innehåller riksdagsgruppen numera flera personer som varit mer eller mindre handplockade av Mattias Karlsson: den jämställdhetspolitiska talespersonen Paula Bieler, ekonomisk-politiske talespersonen Oscar Sjöstedt, riksdagsledamoten Hanna Wigh och kulturpolitiske talespersonen Aron Emilson.  

Paradoxalt nog förlorade Mattias Karlsson ändå en liten maktstrid i partiet så sent som i helgen. Han försökte då få bort den upproriske Gustav Kasselstrand från posten som ordförande för ungdomsförbundet SDU – och ersätta honom med sin pressekreterare Henrik Vinge. Men precis som får två år sedan – när partitoppen försökte göra Paula Bieler till ordförande – avgick Kasselstrand med segern.

Det där är sverigedemokraternas mest omskrivna konflikt: den mellan bunker-falangen och förnyarna. Trots att Mattias Karlsson ägnat hela sin politiska karriär åt förnyelsen i partiet är striden långtifrån vunnen.

I onsdags låg konflikten nere ett tag. Gustav Kasselstrand lovordade beslutet att fälla budgeten – liksom alla andra sverigedemokrater i riksdagen och utanför.

Det är inte oviktigt för Mattias Karlssons framtid i partiet. För beslutet att fälla budgeten var hans. Ledamöter berättar att de blivit tillfrågade om sin åsikt, men någon öppen eller sluten omröstning ägde inte rum. Det var också Mattias Karlssons beslut att låta Sentio genomföra en opinionsundersökning om de sverigedemokratiska väljarnas åsikt i frågan.

Resultatet av en sådan var redan på förhand given: medier har gjort liknande undersökningar tidigare. Så om Karlsson mot förmodan hade stött på motstånd i riksdagsgruppen hade opinionsundersökningen vägt tungt.

Toppstyrningen blev tydlig inför den uppmärksammade presskonferensen i tisdags. De sverigedemokratiska riksdagsledamöterna berättar gärna att de blev informerade först av alla – före svenska folket. Men i praktiken innebar det förtroendet inte ens en timmes försprång: när riksdagsgruppen släpptes ut släpptes journalisterna in.

Men de som tycker att Mattias Karlsson är en despot tycker i alla fall att han är en upplyst despot. Riksdagsledamöter berättar att de blivit imponerade av hur han skött dramaturgin, hemlighetsmakeriet och pr-regisserandet inför budgetomröstningen. Inte bara under den dramatiska tisdagen, utan under veckorna som ledde fram till den.

Än vet vi inte hur Mattias Karlssons spel påverkar allt det som sverigedemokraterna drömmer om att påverka: budgeten, asylmottagningen och regeringssammansättningen. Men en sak är säker: efter det här blir det svårt att rubba Mattias Karlsson från tronen.

Egentligen finns det bara en person som kan peta honom. I tisdags satt han förmodligen och följde alltihop från en tv-soffa i Blekinge.

Om Jimmie Åkesson bestämmer sig för att lämna politiken har han onekligen en efterträdare som kan fylla skorna. Plötsligt är kanske det största hotet mot partiet att han kommer tillbaka.

Då skrivs ännu ett kapitel i sverigedemokraternas korta historia.