Så blev pensionen omöjlig att planera

En första förutsättning för att lösa ett problem är att se det. En andra förutsättning är att inte sopa det under mattan, när man väl sett det. En tredje är att konstruera en lösning på problemet som är förankrad i verkligheten. Hittills har de som har ansvaret för pensionssystemet – det vill säga våra folkvalda politiker – slarvat med alla dessa förutsättningar. Följden är att pensionssystemet och medborgarna – som nästan alla tids nog blir pensionärer – står inför svåra prövningar. För att förstå hur det kan vara så, måste vi först beskriva hur vi hamnade här.

Det svenska pensionssystemet har beskrivits som ett lysande exempel på politisk handlingskraft och samarbete över partigränser, inte bara för Sverige utan för hela världen. Men sanningen, dold under ett påbud om enighet, är en annan. Pensionsuppgörelsen 1994, som var följden av flera års förhandlingar mellan Socialdemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna, drevs fram av tre huvudsakliga skäl.

Det första var misskötseln av ATP-systemet, som hotade att kollapsa om inget gjordes. Det andra var den ekonomiska krisen i början av 90-talet, som satte hela samhällsekonomin under press. Det tredje var en konfliktfylld kamp mellan olika ekonomiska ideologier, från den keynesianskt inspirerade politiska interventionisten, till monetarismens och public choice-skolans långtgående skepsis mot politiska ingrepp. Socialdemokraterna förlorade i denna kamp succesivt greppet om sina ”ideal”.

ATP-systemet, som trädde i kraft 1960, var ett så kallat fördelningssystem, där utlovade pensioner varje år betalades med skatter och avgifter som erlagts samma år. Det fanns fonder, vars uppgift bland annat var att jämna ut obalanser, men så som systemet var uppbyggt var det svårt att få kalkylen att gå ihop när den ekonomiska tillväxten avtog. Problemen för ATP-systemet kom inte som en blixt från klar himmel. Reformer skulle kunnat göras löpande för att undvika en systemkollaps, men politiska förutsättningar för sådana fanns inte. Inte från ”höger”, där det bestämda motståndet mot ATP från första början var oförändrat starkt och inte hos Socialdemokraterna, som såg sig som systemets grundare och garant och vann det ena valet efter det andra på den grunden.

Mellan 1990 och 1994 drabbades Sverige av en bank-, finans- och fastighetskris. I kombination med en fast valutakurs ledde den till en stor mängd konkurser och till att staten tvingades inrätta en ”bankakut” för att förhindra finansiell kollaps. Krisen påverkade alla system i samhället, inklusive pensionssystemet, och gjorde de rådande svagheterna ännu tydligare.

Den ekonomiska krisen berodde delvis på en vårdslös avreglering av finans- och kreditmarknader. Den hade i sin tur en viktig förklaring i en ideologisk vindkantring bland ekonomer och många politiker. Så länge den keynesianska hållningen var den dominerande betraktades politiken som en aktiv nyckelspelare i ekonomin. I vad som var en övertolkning av keynesianismens principer kunde det ibland framstå som om varje offentlig utgift betalade sig själv genom ökad ekonomisk aktivitet och tillväxt.

När de negativa följderna av detta blev tydliga, till exempel i inflation och stagnerande tillväxt, vann i stället Chicagoskolan mark. Den förespråkade monetarism, det vill säga en stram penningpolitik, men också strikta gränser för politikens inblandning i ekonomin. Det talades om ”normpolitik”, alltså att politiken skulle begränsa sina ingrepp inom vissa, förutsägbara ramar och i allmänhet reglera så lite som möjligt. Idéerna vilade dels på en skepsis mot konjunkturpolitik i sig, dels på övertygelsen att politiker, liksom alla andra, drivs av egenintresse och att politiker som inte lyder under strikta regler kommer att manipulera ekonomin till egen fördel, snarare än till samhällets nytta.

Det framfördes både ekonomiska och ideologiska argument för ett fonderat pensionssystem. Det antogs till exempel ge bättre avkastning för den enskilde och vara mindre känsligt för ekonomiska och demografiska förändringar. Men en annan stark drivkraft var att ett fonderat system ansågs koppla bort politikerna ur ekvationen. När de väl fattat beslut om systemets uppbyggnad kunde de träda åt sidan, som en urmakare efter att ha konstruerat klockan. Systemet skulle självt ticka på.

Det fanns också en vida spridd önskan att som politiker slippa hamna i besvärliga situationer gentemot väljare som av en eller annan anledning var missnöjda med sin pension. Från vänsterhåll, men också från många ekonomer, fanns samtidigt starka argument mot de fonderade systemen. Framför allt på grund av att de, som nämnts, innebar att det politiska ansvaret i stort sett helt kopplades bort, den ”gammeldags välfärdspolitiken” avvecklades. Och, kanske mest centralt i den löpande politiken; misstron mot kapitalmarknaden, där de insamlade pensionspengarna skulle förräntas, var mycket stark.

Det nya pensionssystem som förhandlades fram under några år i början av 90-talet tog intryck av allt detta. Högersidan, kraftigt övertygad av Chicagoskolans idéer, ville skapa ett fonderat system, där de avgifter som individen eller dennes arbetsgivare betalade in skulle vara grunden för individens egen pension, snarare än att finansiera pensioner som skulle betalas ut när avgifterna betalades in. Avgifterna skulle investeras och avkastningen skulle finansiera den kommande pensionen.

Det fanns ingen förutsättning för vänstersidan, det vill säga Socialdemokraterna och andra, att i rådande ekonomiskt och politiskt läge driva igenom en reform som liknade ATP. Behovet hade försummats under årtionden. Högersidan – med Moderaterna i spetsen – hade ingen anledning att bistå Socialdemokraterna i deras dilemma. Till slut skapades regler som kunde påstås likna både det ena systemet och det andra. Utan att påståendena hade någon grund i vad som faktiskt hade skapats.

Det system som faktiskt konstruerades präglas av detta faktum, alltså att det saknades enighet om hur ett bra pensionssystem skall se. Ur de politiska förhandlingarna kom ett system som å ena sidan såg ut som ett fonderat system, men å andra sidan hade tydliga drag av fördelningssystem med löpande finansiering år från år och ett långtgående socialt ansvar. De partirepresentanter som hade förhandlat fram systemet underströk särskilt två saker.

Den ena var att systemet var så stabilt att det, i folkpartisten Bo Könbergs ord, skulle hålla ”till nästa istid”. Det andra var att de fem riksdagspartier som stod för uppgörelsen var helt eniga om lösningen, som alltså var en rad regler och uttalanden som kunde tolkas lite hur som helst. Enigheten var, i sig, viktig för att understryka systemets stabilitet. Pensionerna hade, så att säga, avförts från den politiska debatten.

Vad var det då man hade enats om? Kärnan i omläggningen var formler för att beräkna pension, som skulle vara så orubbliga att de inte påverkades av något, oavsett om det gällde demografi, ekonomisk kris, eller förändringar i andra socialförsäkringssystem. Om anpassningar krävdes skulle de i stället göras av pensionärerna själva, till exempel genom att de skulle arbeta mer och längre, eller acceptera en lägre pension. Det allt överskuggande från den grupp politiker som, när reformen väl genomförts, skulle kallas Pensionsgruppen, var att understryka systemets trygghet och att hålla hårt på enigheten inom gruppen i all kommunikation utåt.

För att förstå vad som gått fel med det svenska pensionssystemet är just denna allt överskuggande ambition att uppvisa enighet central. Den gjorde att den som uppmärksammade problem kunde beskrivas som illojal. Att diskutera problem med pensionsreformen öppet blev mer eller mindre liktydigt med att bryta mot den ingångna överenskommelsen.

Det man påstod sig ha uppnått var alltså ett enastående stabilt pensionssystem, som skulle sköta sig självt så snart det satts i gång. Man sade sig också ha skapat ett system som inte belastade statsbudgeten, som uppmuntrade medborgarna att arbeta och som gjorde det möjligt för dem att i god tid planera sin pension genom att fatta medvetna och överlagda beslut under yrkeslivet.

Men det blev inte så. Drygt 30 år senare finns i stort sett inget kvar av de ursprungliga principerna och politikerna har inte avhållit sig från att ingripa i systemet löpande. Ändå åberopas fortfarande principerna och vikten av att upprätthålla den breda enigheten. Det är samma misstag som Socialdemokraterna begick när de vägrade att diskutera problemen med ATP, innan det var för sent. Det finns ingen anledning att tro att resultatet av ett sådant misstag blir annorlunda den här gången.

Fröet till att det blev så här planterades redan när systemet förhandlades fram. Sättet att nå fram till den eftertraktade enigheten var nämligen inte att göra en klar analys av problemet och utifrån den formulera tydliga mål och metoder för att nå målen. Enigheten i det som skulle bli pensionsgruppen uppnåddes tvärtom genom att man inte formulerade några skarpa och förståeliga mål, att man undvek att fördjupa sig i sakfrågor som kunde avslöja åsiktsskillnader och att ett system skapades där förändringar skulle komma i en så avlägsen framtid att det var svårt att säga vilka som skulle bli vinnare och vilka som skulle bli förlorare. Den grundläggande oenighet som faktiskt fanns mellan de politiska partierna gömdes på så sätt, utan att egentligen lösas.

När pensionssystemet lanserades var det bara två partier, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som stod utanför uppgörelsen, i Miljöpartiets fall delvis därför att det saknade ledamöter i riksdagen under mandatperioden 1991-94. Det var inget större problem för de fem partier som gjort överenskommelsen och försvarade enigheten. Men sedan dess har ytterligare ett riksdagsparti, Sverigedemokraterna, tillkommit och växt så snabbt att det i förra valet blev riksdagens andra största parti. Det här är bakgrunden till att de tre partier som tidigare inte varit del av Pensionsgruppen hösten 2023 bjöds in att delta.

Syftet med att utvidga gruppen skulle kunna vara att försöka minska risken att den uppvisade enigheten om pensionerna ska sättas under press. Men man kan tvärtom se det som en unik chans till förnyelse; en möjlighet att ta sig ur fällan av ogrundade påståenden om enighet och åberopande av sedan länge övergivna principer. Om det ska vara möjligt måste emellertid de inblandade känna till historien bakom det nuvarande pensionssystemet och dess problem.

Det krävs också en insikt om att det inte går att begränsa diskussionen till ”pensionsfrågor”. Pensionssystem, oavsett hur de är konstruerade, är så omfattande och komplexa att de påverkar en mängd andra system och politiska frågor. Det gäller, till exempel sjukersättningen för äldre, arbetsmarknadens parter och deras roller och arbetsmarknadspolitikens samordning med pensionssystemet.

Ett ganska stort antal myter, som överlevt i den påstådda men obefintliga enigheten kring pensionssystemet, måste punkteras. Bland dessa finns:

• Det har aldrig funnits något ”välfärdsmål” i det nuvarande pensionssystemet, utan all risk och alla krav på anpassning har lagts på pensionären.

• Tanken att avgiften till pensionssystemet en gång för alla lagts fast i de formler som styr systemet är en fantasi, eftersom stora delar av avgiften, i strid med systemets principer, faktiskt betalas via statsbudgeten.

• Många olika sätt att gå runt avgifterna, såsom de läggs fast av formlerna, har redan implementerats, inklusive skattesänkningar.

• Trots de fasta formlerna, som skulle göra systemet stabilt till ”nästa istid”, kan brist uppstå i systemet. Det har i efterhand lösts genom en ”broms” som innebär att nuvarande pensionärer får betala för att ingen brist ska uppstå för pensionärer i framtiden.

• ”Pensionsavgiften” över det inkomsttak som ger pensionsrättigheter är inte alls en avgift, utan en ren skatt.

Med fler partier i Pensionsgruppen, och partier som inte varit med och bevakat ”enigheten” sedan systemets början, finns en öppning för att få en rak och öppen debatt kring dessa problem. En viktig förutsättning är dock att partierna inte sopar oenigheten under mattan, utan står för sina förslag och öppet argumenterar för dem, som det är meningen att partier ska göra i en demokrati. Att det finns tydliga åsiktsskillnader är alldeles klart.

Vänsterpartiet vill till exempel höja inkomstpensionen, det vill säga den större del av den allmänna pensionen vars placering arbetstagaren själv inte ansvarar för. Sverigedemokraterna vill i stället höja premiepensionens andel, det vill säga den del arbetstagaren själv avgör placeringen av, samtidigt som de vill höja inbetalningarna till hela systemet och införa en ”gas” som höjer utbetalningarna när systemet så tillåter, på samma sätt som ”bromsen” minskar utbetalningarna när så behövs. Socialdemokraterna talar allt oftare om att införa större hänsyn till ”behov” i systemet och om att förstärka det som tidigare kallades förtidspension.

Alla de här ståndpunkterna är förstås legitima och värda att diskutera, men de är också bitvis oförenliga. Om syftet med att bjuda in samtliga partier till Pensionsgruppen är att gräva ned oenighet av det här slaget är det en dålig idé. Om det däremot är ett första steg för att reda ut pensionssystemets problem och motsägelser är det i högsta grad välkommet.

En ärlig analys av problemen måste börja med en korrekt beskrivning av vad som faktiskt skett under de gångna, dryga 30 åren. Det är omöjligt att kortfattat gå igenom alla de justeringar och förändringar som skett sedan systemet lanserades, men ett antal av de mer uppenbara principbrotten är nödvändiga att beskriva.

Avgifterna till den inkomstrelaterade pensionen skulle fastställas vid reformtillfället och sedan vara oföränderliga. Avgifterna skulle till fullo användas för att finansiera pensionerna. Redan den ursprungliga uppgörelsen bröt mot dessa principer. Det skedde genom att en ”avgift” (i själva verket en skatt) togs ut även på inkomster över det pensionsgrundande taket. Avsteget sågs som politiskt nödvändigt för Socialdemokraterna, för att ge uppgörelsen en fördelningspolitisk profil de kunde försvara.

Vid sidan av principbrottet är problemet med denna skatt, som drar in ungefär 25 miljarder till statskassan varje år, att den skapat en illusion av att det finns ”fria pengar” som pensionssystemet kan nyttja när så krävs. Då och då hörs just krav på att dessa medel ska läggas till pensionssystemet. Men rent faktiskt vore det en direkt statlig subvention, som skulle skapa ett motsvarande hål i statskassan.

Om så skulle ske vore det inte den första statliga subventionen av pensionssystemet. En socialdemokratisk regering avskaffade de så kallade egenavgifterna för egenföretagare, vilket i praktiken innebar en betydande statlig subvention av pensionssystemet. År 2024 uppgick subventionen till 166 miljarder kronor. Till det kan läggas införandet av ”inkomstpensionstillägget”, som sedan 2021 betalas ut till pensionärer med låg inkomst. Det uppgick 2024 till 6 miljarder kronor. Det innebär att hela 172 miljarder kronor, eller närmare 41 procent, av det som räknas som ”avgifter” till pensionssystemet i själva verket kommer från statsbudgeten.

Ett annat problem i det nya pensionssystemets kölvatten var det som tidigare kallades förtidspension. Sådan beviljades på medicinska grunder, främst till äldre som inte längre utan stora besvär kunde fungera på arbetsmarknaden. Som ett led i reformen av pensionssystemet fördes förtidspensionen kring millennieskiftet över från pensionssystemet till sjukförsäkringen och kallades från och med då ”sjukersättning”. Den underliggande tanken med att lyfta bort detta från pensionssystemet var att stimulera rehabilitering till den grad att sjukersättningen till sist skulle bli överflödig.

Den målsättningen visade sig vara helt orealistisk. Ganska snart efter att förändringen hade gjorts larmades det om framför allt LO-medlemmar som fått försörjningsproblem. Kritiken mot Försäkringskassan och andra myndigheter växte. En orimligt hård kontroll, snarare än rehabilitering, upplevdes ha blivit resultatet. Kritiken blev allt starkare och pågick i mer än ett decennium.

Till slut, 2018, såg regeringen med statsrådet Strandhäll som föredragande, sig tvingad att agera. En utredning tillsattes. Det imponerade inte. En syndabock utsågs. Strandhäll bad, utan saklig grund, generaldirektören vid Försäkringskassan Ann-Marie Begler, helt oskyldig till de orimliga reglerna, att genast lämna sin post.

År 2022 kom ett resultat: trygghetspensionen, som trots sitt namn förts över till sjukförsäkringen. Kritiken var betydande eftersom förändringen inte hade förankrats i Pensionsgruppen, men det verkliga problemet var förstås att förtidspensionen hade lyfts ut ur pensionssystemet, utan någon verklighetsförankrad analys av konsekvenserna.

När Socialdemokraterna under Magdalena Andersson börjat tala om en ”arbetarpension”, låter det – utöver löfte om begränsning av antalet år man skall behöva arbeta för full pension – också som en förstärkning av trygghetspensionen. Ett steg på vägen till att återföra denna behovsprövade pension till där den togs ifrån: pensionssystemet.

Den prisindexerade garantipensionen, som tillkom för att säkerställa att den totala pensionen inte blev för låg, och ett bostadstillägg som baseras på låg inkomst och bristande sparande är andra inslag som inte följer pensionssystemets ursprungliga principer. Dessa ”förmåner”, finansierade över statsbudgeten, hör inte till vad som skulle vara den självständiga inkomstrelaterade pensionen. De var komplement till den för att möta finansiella problem som kunde möta den enskilde på äldre dagar.

Till dessa någorlunda fristående ”förmåner” har den dagliga partipolitiken flyttat och givit utrymme för de politiska åtgärder som för stunden har varit önskade. Till sådana åtgärder hör höjning av den högsta gränsen för garantipension, höjda bostadstillägg samt betydande manipulationer med skattesystemet.

För medborgarna har pensionssystemets konstruktion och de många förändringar som skett skapat ett antal problem. Ett påtagligt sådant, som SPF Seniorerna har pekat på, är att den allmänna pensionen fått allt mindre betydelse för den totala pensionen. Ambitionen sägs ofta vara att den allmänna pensionen skulle ge ungefär 60 procent av slutlönen i normalfallet. För de flesta ligger nu den nivå kring 50 procent eller därunder, och den sjunker. Med skattelättnader, höjd garantipension, inkomstpensionstillägget och andra åtgärder för att bättra på låga pensioner har dessutom en annan av pensionsuppgörelsens grundprinciper, respektavståndet, kraftigt åsidosatts.

Tanken med respektavståndet var helt enkelt att det skulle löna sig i pensionskuvertet för den som arbetade mer, jämfört med den som arbetade mindre under sitt arbetsliv. Men som det nu ser ut, med alla de åtgärder som gjorts för att höja de lägsta pensionerna, har SPF visat att det krävs en månadslön på 45 000 kronor eller mer – något som ungefär en miljon svenskar har – för att det i pensionshänseende alls ska löna sig att arbeta mer.

Det här innebär inte bara att pensionsreformen flyttade över risk och krav på anpassning från systemet till pensionären själv, utan att det samtidigt i det nya systemet blivit allt svårare att faktiskt kunna påverka utfallet av sin pension.

Ytterligare ett problem är att man i det nya systemet avskaffade den fasta pensionsåldern och ersatte den med formler för att beräkna pensionens storlek. Pensionen för den enskilda beror nästan helt på när man lämnar arbetslivet i förhållande till den förväntade genomsnittliga livslängden i den egna åldersgruppen. Detta gör det nästan omöjligt för individen att långsiktigt planera sin pension.

Att avskaffa pensionsåldern medförde ytterligare ett stort problem. Övriga socialförsäkringar – som sjukpenning och arbetslöshetsförsäkring – kopplades loss från ”behövlig pensionsålder”. Följden blev att den högsta åldersgränsen för sådana försäkringar inte följde med behovet. Som exempel kan vi tänka oss fru Andersson som fyllde 65 år 2025. När hon 2002, vid 42 års ålder, konsulterade Pensionsmyndighetens diagram över ”behövlig pensionsålder” baserat på de orubbliga matematiska formler som ligger till grund för pensionssystemet, såg hon att hon behövde arbeta tills hon är 66 för att få den pension hon behöver. När hon gjorde samma kontroll tre år senare, 2005, hade åldern redan höjts till 67. År 2013 fick fru Andersson beskedet att hon behöver arbeta ännu ett halvår och 2019, bara sex år före 65-årsdagen, gällde i stället arbete till 68 års ålder för att få en allmän pension på runt 60 procent av slutlönen.

Redan där blir pensionen ett rörligt mål, som framför allt har att göra med faktorer den enskilda inte kan påverka, som den genomsnittliga livslängden i vederbörandes årskull. Är man dessutom en person med ett arbete som sliter på kropp och psyke blir det ännu svårare, inte minst genom den dåliga samordningen mellan pensionssystemet och socialförsäkringssystemen. Om vi nu tänker oss en fru Johansson, i samma ålder och med samma månadslön som fru Andersson, men med ett arbete som lett till mycket sjukdom och svårigheter att fortsätta arbeta efter 60, blir saken tydlig.

Året före fru Johansson fyllde 60, år 2019, sa Pensionsmyndighetens diagram att hon måste fortsätta att arbeta i åtta år till för att få en allmän pension av förväntad storlek. Kanske kan hon få arbetslöshetsförsäkring, sjukpenning och sjukersättning – den gamla förtidspensionen – för att försörja sig under tiden, men de möjligheterna tog då, 2019, slut vid 65 års ålder, detta till följd av att åldersgränsen för erhållande av övriga socialförsäkringsförmåner inte följde med uppåt när den behövliga pensionsåldern ökade. Följden blir i praktiken att fru Johanssons pension blir väsentligt lägre än fru Anderssons, närmare 50 procent av slutlönen. Eller, omräknat i kronor, 3 100 kronor mindre i månaden. Som de här matematiska formlerna är utarbetade kostar det helt enkelt 1 000 kronor i månaden för varje förlorat arbetsår.

Vissa justeringar har gjorts de senaste åren, delvis för att minska problem av det här slaget. En sådan justering är införandet 2023 av ”riktålder”, ett riktmärke för när allmän pension kan börjas ta ut. Riktåldern är inte tvingande, men har ett antal konsekvenser. Rätten att kvarstå i anställning ska följa riktåldern ökad med två år. Högsta ålder för att erhålla socialförsäkringsförmåner som till exempel sjukersättning och arbetslöshetsersättning följer riktåldern utan tillägg. Men riktåldern är inte oproblematisk. Den förändras i takt med att medellivslängden förändras. Det gör att riktåldern blir omöjlig att förutsäga i förväg för den enskilde. Riktåldern är inte heller densamma som den ”behövliga pensionsålder” som Pensionsmyndigheten visar i sina diagram. De problem som fru Johansson drabbas av är alltså inte avhjälpta.

Det centrala i detta är att den formel som skapades för att räkna fram pensionen kvarstår, trots att de som skapade den felaktigt antog att livslängdsökningen i Sverige skulle avta. Det har fått som konsekvens att medborgarna, som i förarbetena förväntades anpassa sig till något känt och rimligt, i praktiken förväntas anpassa sig till något som de inte kan känna till. Det tog 20 år efter att problemet blivit känt innan man började försöka göra något åt saken, men det man då gjorde var inte det mest angelägna, det vill säga att utreda hur den genomsnittliga livslängden påverkar pensionen och justera formeln därefter. Resultatet för individen är dels att man tvingas bära hela bördan av en oförutsägbar ökning av livslängden, dels att det saknas skydd om man inte förmår arbeta så länge som systemet kräver.

Det är förstås en politisk fråga hur mycket av detta som ska betraktas som ett samhällsproblem och hur mycket som kan anses vara ett problem för individen att hantera. Just därför behöver de här frågorna komma upp till ytan och diskuteras just som politiska frågor. Den ”enighet” som framtvingats av Pensionsgruppen står i vägen för en lösning av problemen.

När resten av riksdagspartierna släpptes in i Pensionsgruppen gjordes det klart att alla som deltar i gruppen förväntas ställa upp bakom sådant som riktåldrar, att den sammanlagda livsinkomsten ska vara grunden för pensionens storlek, respektavståndet, att arbete ska vara grunden för pension, att systemet ska vara avgiftsbestämt, ej förmånsbestämt, och så vidare. Alla förväntas respektera att gruppen ägnar sig åt konsensusarbete, det vill säga samförstånd.

Det är en märklig utgångspunkt, inte bara därför att flera av de här principerna – till exempel respektavståndet – i praktiken har frångåtts. Det är också märkligt, eftersom flera partier – Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, för att nämna några – bevisligen har andra förslag som de vill driva. Har de släppt dessa förslag nu? Om inte, varför kan inte diskussionen ske öppet?

Det den utvidgade gruppen hittills gjort är att komma överens om mer flexibla regler för utbetalning av tjänstepension, ett förslag för hantering av överskott i systemet – en så kallad gas – och en analys av pensionsavgiftens nivå. Om detta kan man säga att idéer om utdelning av ”överskott” är meningslösa av två skäl: dels rör det sig om enstaka kronor för varje individ, dels bygger kalkylen på att systemet i sin nuvarande form fortlever i mer än 30 år.

Utredningen om avgifterna kan, när det gäller en eventuell justering, enligt direktiven, bara påverka framtida pensionsnivåer, men är ändå av stort värde, eftersom den är en bred expertanalys av förarbetena till det nuvarande pensionssystemet och dess successiva förändring. Det märkliga är att utredningen inte remitterats. Den ligger nu vilande, förmodligen för att hålla borta allt tal om pensioner från valrörelsen.

Den utvidgade Pensionsgruppen är också ense om en översyn av grundskyddet, som består av garantipensionen, bostadstillägget, det särskilda bostadstillägget, äldreförsörjningsstödet och inkomstpensionstillägget. En arbetsgrupp i regeringskansliet har fått uppgiften att ta fram utgångspunkter och direktiv. Det låter som en bra idé, men det är konstigt att inte något mål för respektavståndet nämns i uppdraget. Det finns en risk, inte okänd i sådana här sammanhang, att de verkliga problemen skjuts ned till tjänstemannanivå och hålls kvar där. Men nu är det dags att ta vara på möjligheten att rensa och sedan renovera, när alla partier har utfäst sig att samarbeta. Några exempel på vad som bör göras är då, bland annat:

• De just nämnda utredningarna måste fullföljas och fördjupas på ett analytiskt och opolitiskt sätt.

• Det har gjorts ett antal intressanta utredningar, initierade av förslag i utredningen bland annat Åtgärder för ett längre arbetsliv 2013, med en lång rad följande utredningar och förslag. Dags nu att ta itu med dem i stället för att låta dem fortsatt ligga på hyllan.  

• Konkreta politiska förslag bör diskuteras öppet och olika meningar redovisas så att partiernas politik framgår för väljarna. Inte gömmas undan, som nu brukar ske. Magdalena Anderssons tal om en ”arbetarpension” är ett exempel. Kring den är tystnaden total. Kravet på partierna är att före valet diskutera förslaget och, vid behov, kräva besked om vad förslaget innebär.

En förutsättning för ett fortsatt konstruktivt arbete är emellertid en upprensning av gamla surdegar, sedan en tydlig formulering av målen för pensionssystemet och därefter en orädd formulering av förutsättningarna för att lösa problemen. Några av de viktigaste surdegarna att göra sig av med är dessa:

• Fiktionen att det skulle finnas ett mål för pensionens storlek i de formler som bestämmer detta. Formlerna är tvärtom medvetet konstruerade utan hänsyn till det.

• Fiktionen att avgiften till systemet en gång för alla är satt. Den så kallade bromsen var ett sätt att gå runt detta påstående och ändå påstå att det går att hålla oförändrad avgift. Det vill säga: den enskilde får bära bördan.

• Fiktionen att bromsen behövdes för att hantera ett faktiskt underskott. Bromsen beskrevs som en åtgärd som bara skulle slå till vid extrema tillfällen, men den slog till 2010, några år efter att den införts, och låg kvar i åtta år. Det innebar 400 till 600 kronor mindre i månaden för en genomsnittlig pensionär och sparade sammanlagt 82 miljarder kronor. Men samtidigt växte AP-fonden från 800 miljarder kronor till 1 400 miljarder kronor. Det så kallade underskottet i systemet var helt enkelt en följd av de matematiska formler som styr det, inte något verkligt underskott. Troheten till formler fick gå före verkligheten.

• Fiktionen att ”pensionsavgiften” över det pensionsgrundande taket är något annat än en skatt och att dessa pengar kan tas till pensionssystemet utan att skapa ett hål i statsbudgeten.

• Fiktionen att principerna fortfarande gäller, trots åtgärder som ökat grundskydd, trygghetspension, borttagna egenavgifter och ständiga ändringar av skatter.

• Fiktionen att det råder enighet om något av sakligt innehåll i pensionssystemet mellan partierna.

Bland positiva krav och förutsättningar finns många exempel: de mål som behövs måste vara tydliga. De måste slå fast sådant som om pensionssystemet ska ge mer än grundpension. Om det ska göra det, hur ska kopplingen mellan grundskydd och standardskydd se ut? Om systemet bara ska vara anpassat för dem som kan spara själva, vilket är den utveckling vi sett hittills, behöver det uttalas.  

Bland de förutsättningar som måste stå centralt hör också:

• Att problemen måste lösas om det inte ska sluta som för ATP: i kollaps.

• Att grundfelet ligger i tron på ett pensionssystem bortom politiken.

• Enighet kan nås om lösningar, men det är acceptabelt först sedan problem identifierats och olika politiska förslag tydliggjorts. Som på arbetsmarknaden. Parterna definierar tydligt sina krav, förhandlar, når en överenskommelse och tar i hand.

• Att de justeringar som redan gjort och görs inte maskeras eller göms, eftersom det omöjliggör en relevant diskussion.

• Att det inte finns en ”fjärde dimension” ur vilken man kan trolla fram ”fria pengar”.

• Att automatik är oförenligt med politiskt ansvar. Givna regler måste regelbundet och öppet följas upp och ställning tas till om de skall finnas kvar eller ändras.

Pensionssystemets problem har förstås långtgående verkningar både nationalekonomiskt och privatekonomiskt, men det handlar också om demokrati. Den enighetsdogm som legat till grund för det svenska pensionssystemet må ha begripliga bevekelsegrunder, men den har i praktiken satt varje hänsyn till medborgarna ur spel. Det är inte bara ett icke acceptabelt sätt att hantera en så viktig fråga, utan ett säkert sätt att lämna problem olösta och förvärra dem. Socialförsäkringsminister Anna Tenje (M) upprepar i sin inbjudan till pensionsgruppen krav på ett nytt och öppet arbetssätt, en återknytning till vad som vanligen benämns den demokratiska processen.  

Förhoppningen är att den utvidgade pensionsgruppen ska klara att manövrera pensionssystemet ut ur den förlamning som råder och inte leda till att oviljan att öppet tala om problemen blir än bredare än vad den är i dag.

KG Scherman, född 1938, är civilekonom och har under större delen av sitt vuxna liv arbetat inom offentlig förvaltning. Han har varit ekonomichef och stadsdirektör i Södertälje, statssekreterare i Bostadsdepartementet, sjukhusdirektör på Karolinska sjukhuset och i 15 år generaldirektör för Riksförsäkringsverket. Han har varit ordförande i ett antal offentliga utredningar samt ordförande i The International Social Security Association. Hans stora professionella intresse efter tiden i Riksförsäkringsverket rör pensionssystemet, ett ämne han ägnat flera böcker, bland annat ”Pensioner på villovägar: orsaker och lösningar” (Jure förlag 2014).

***

Läs även: ”AP-fondernas Northvolt-fiasko är toppen på ett isberg”

Läs även: ”Oansvarigt med gas i pensionssystemet”