Så går valet

Text:

Bild: Charlie Neibergall / TT

Att socialistpartiet PSOE gick mot seger i det spanska parlamentsvalet 1982 stod klart redan ett halvår före valet. Att förutse det var ingen större bedrift. Men när statistikern José-Miguel Bernardo bara några timmar efter att vallokalerna hade stängt slog fast att socialisterna skulle få hela 201 mandat var det få som vågade tro honom.

Han hade runtom i landet identifierat ett antal nyckeldistrikt vars röstningsbeteende verkade kunna förklara resultaten i respektive valkrets. Med detta som utgångspunkt byggde han en statistisk modell enligt så kallad bayesiansk metod för att räkna ut mandatfördelningen på riksnivå.

En vecka senare kom resultatet. PSOE vann med 202 platser i parlamentet. Bernardo missade med ett mandat, men vann erkännandet.

Ändå skulle det ta trettio år, en datorrevolution och ett amerikanskt skandalval innan hans metoder – den bayesianska valprediktionen – skulle få sitt stora genombrott.

Till skillnad från opinionsmätningar, där frågan alltid är hur man skulle rösta om det vore val i dag, handlar detta om prediktion, om att med hjälp av statistiska modeller se framåt i tiden. Hur blir resultatet på valdagen?

I den svenska valrörelsen finns flera försök att i Bernardos anda förutse hur det ska gå den 14 september.

Sajterna Botten Ada (som undertecknad står bakom) och Tre Fyra Nio och tidningen Dagens Samhälle presenterar alla modeller som väger ihop opinionsmätningar för att spå utgången. Statsvetaren Anders Sundell laborerar på Dagens Nyheter med en modell baserad på inflation och arbetslöshet.

Som så ofta kommer inspirationen och utvecklingen från USA. I den senaste amerikanska presidentvalsrörelsen kördes karismatiska politiska experter, »pundits«, över av självsäkra statistiker med färggranna grafer. Den ärkekonservativa programledaren Glenn Beck tippade seger för Mitt Romney med över hundra mandat. New York Times-journalisten Nate Silver däremot spådde motsatsen och fick orakelstatus när han prickade alla delstater rätt. I hans skugga fanns det en rad analytiker som var minst lika träffsäkra.

– Ja, vi vann. Man ska vara väldigt modig som politisk expert om man i dag går ut och förutspår någonting som går helt emot prediktionsmodellerna, sammanfattar Simon Jackman, som är professor på Stanford-universitetet och som ligger bakom Huffington Posts prediktionssajt Pollster.

Inför det amerikanska senatsvalet den 4 november har varje större medieaktör med självaktning sin egen datadrivna spåkula. Just nu verkar alla rätt övertygade om att det blir republikansk seger.

Varför slog valprognoserna igenom med sådan kraft just 2012? Det enkla svaret är att de var bättre än tidigare.

Genom åren har det gjorts åtskilliga försök att förutsäga valresultat med hjälp av statistik och data. Modellerna har vanligen byggt på ekonomiska faktorer som arbetslöshet, bruttonationalprodukt och inflation. De har formulerat sanningar som att man inte blir återvald om arbetslösheten stiger och att den sittande regeringen i regel lider en viss röstförlust. Oavsett sambandens giltighet har modellerna, när det kommit till kritan, haft svårt att fånga in opinionsförändringar under en valrörelse.

Vändningen kom 2008. Fram till valet 2004 gjordes de flesta av alla opinionsmätningar på nationell nivå. Att George W Bush lyckades fixa återval trots att han saknade röstmajoritet var en väckarklocka om att amerikanska presidentval avgörs i delstaterna. Vid följande presidentval sköt antalet opinionsmätningar på delstatsnivå i höjden. Det här var bränslet som prediktionsmakarna behövde för att börja göra riktigt bra modeller.

Gemensamt för alla de mest träffsäkra prediktionerna är att de, liksom José-Miguel Bernardo, använder sig av så kallad bayesiansk statistik. Metoden utgår från att vår kunskap om både nutid och framtid är osäker. Vi tittar på opinionsmätningar i dag och drar slutsatsen att kristdemokraterna med åttio procents sannolikhet ligger över fyra procent. När det görs nya väljarbarometrar och vi får ny kunskap justerar vi vår sannolikhetsbedömning.

Bayes teorem är en enkel matematisk formel för att uttrycka detta. Styrkan ligger framför allt i att metoden lyckas konkretisera osäkerheten om framtiden till jämförbara sannolikheter. Vilken är kd:s chans att hålla sig kvar i riksdagen?

Bayesteoremet tillämpas i dag inom allt från finansiell handel till medicin. Också samhällsvetare har fått upp ögonen för den. Kriminologer vrider och vänder på brottsdata för att identifiera var man ska fokusera polisbevakningen. Konfliktforskare försöker förutse oroshärdar genom att analysera textdata.

Matematiken formulerades redan på 1700-talet av Thomas Bayes, men den behövde en datorrevolution för att få vingar.

– För 10–15 år sedan hade det varit omöjligt att använda de modeller vi gör i dag utan tillgång till superdatorer. Vi var tvungna att nöja oss med väldigt enkla modeller med få rörliga delar, säger Drew Linzer, statistiker vid Berkeley och upphovsman till sajten Votamatic, som på flera punkter var vassare än Nate Silver.

Linzer kombinerar övergripande kunskap om ekonomi och väljarströmningar med kortsiktig information från opinionsmätningar. Ju närmare valet man kommer, desto större vikt och trovärdighet ges opinionsmätningarna. Det går alltså i dag att göra bättre prognoser om vem som ska vinna val än någonsin tidigare. Däremot har statistiska trollkonstnärer som Drew Linzer, Simon Jackman och Nate Silver inte gett oss speciellt mycket ny kunskap om varför man vinner val. Vad är det som får väljare att byta parti? Hur mobiliserar man soffliggare? Vilka budskap är mest effektiva?

– Vi ser partierna göra allt fler experiment för att försöka besvara de här frågorna, men vi är fortfarande bara i början av forskningen, säger Drew Linzer.

Man kan fråga sig om det över huvud taget är relevant att spekulera om vem som ska vinna ett val.

Partistrategerna är i alla fall intresserade. Kodknackarna var lika viktiga som dörrknackarna när Obamas kampanjteam säkrade omval. Och ni minns José-Miguel Bernardo som förutsåg det spanska valresultatet 1982? Han rekryterades omedelbart av den nya regeringen för vilken han arbetade i över tio år. För den som kan förutspå framtiden finns alltid en given position i varje makthavares startelva.

Research: Måns Magnusson.