Skolledningen styr elevernas resultat

Det finns en gemensam nämnare hos två skolor som har lyckats med sin pedagogiska uppgift; att lära ut kunskap. Den ena är en vuxenskola inom programmering, den andra en lågstadieskola, och det gemensamma för dessa skolor är en tydlig målbild och vision, som är väl förankrad hos ledningsgrupp och pedagoger.

Skolan som lär ut programmering ligger i ett hårt utsatt område socialekonomiskt: mest utsatta socioekonomiska områden: Jõhvi, nära Narva i Estland, där man kan se den ryska flaggan på andra sidan gränsen. Skolan grundades av några estniska startupförtag, bland andra Bolt och Wise, som behöver programmerare för att kunna utvecklas, och som i stället för att vänta på att det traditionella utbildningsväsendet, som i Estland håller hög akademisk nivå, skulle hinna ikapp, startade en egen skola.

Skolans direktör Lauri Haavi berättar att man med avsikt valde att placera den i Jõhvi, då man ville gynna regionen, där det av historiska skäl bor många ryssar som efter Sovjetunionens fall har valt att stå utanför det estniska samhället. Skolan drivs enligt en icke-vinstdrivande modell.

– Genom att placera skolan där vi gjorde slog vi två flugor i en smäll. Det är många individer i regionen som tagit efter, som blir inspirerade av det vi gör. Och samtidigt hjälper vi företagen att få kvalificerade medarbetare, så att de kan fortsätta utvecklas, säger Lauri Haavi.

Skolan kräver inga förkunskaper eller betyg. Det enda som krävs är att man är vuxen, alltså fyllt 18 år, och att man klarar ett tre veckor långt läger inom programmering.

– Lägret är ett bra sätt även för de sökande att på riktigt prova på vad programmering handlar om, vilket gör att de som väljer att gå utbildningen verkligen vet vad de ger sig in på och vad som krävs för att lyckas i rollen, berättar Lauri Haavi.

Tonvikten ligger på praktiska övningar, vilket enligt Lauri Haavi är ett effektivt sätt att lära. Eleverna får själva hitta information på internet och testa sig fram. Fungerar en kodning, så vet de att de har lyckats. I många av övningarna ingår också att få eleverna att fråga andra om hjälp och att hjälpa andra, som är ett effektivt sätt att lära sig själv.

För Joshua Torres, född 2003 och uppvuxen i Malmö, passade metoden perfekt. De sista åren i grundskolan var tuffa, eftersom han hade tappat motivationen.

– Uppgifterna var inte så utmanande och det kändes inte som att man lärde sig något nytt utan bara blev bestraffad med fler uppgifter. Det ledde till att jag tappade motivationen och bara gick på de lektioner som var intressanta, typ musik, slöjd och hemkunskap, säger Joshua Torres.

När han började gymnasiet kom pandemin, vilken gjorde det svårt för familjen att hålla ihop då Joshuas bonusmamma arbetade i Tallinn och därför reste mycket. Så av praktiska skäl flyttade familjen till Estland.

– Tanken var att jag skulle lära mig grundämnena via en folkhögskola i Sverige, men det slutade på samma sätt; jag tappade motivationen, ingen brydde sig om man hade gjort färdigt en uppgift, man skulle ändå vara närvarande online flera timmar. För mig var det slöseri med tid, så trots att pappa ville att jag skulle fortsätta, så slutade jag. Och kände mig deprimerad, säger Joshua Torres.

Han blev sittandes hemmavid. Det var då någon tipsade om skolan i Jõhvi. Joshua Torres minns att lägret kändes tufft, jättetufft, men samtidigt tillfredsställande.

– De första 50 gångerna man testade en kod så kanske den inte funkade, men när den väl gjorde det, då kändes det WOW. Jag kände mig aldrig osäker när koden väl fungerade, trots att det inte fanns ett facit att kopiera och många olika lösningar, säger Joshua Torres.

Precis före jul 2024 var han klar med studierna och söker nu jobb, redo att landa i arbetslivet.

Joshua Torres resa är inte unik. Han berättar om utmaningar redan i grundskolan och trots tillmötesgående lärare lyckades han inte hitta rätt i det traditionella systemet. Just detta oroar många föräldrar med barn i skolan; om deras barn ska komma till sin rätt eller inte.

En sådan förälder är Karolina Kobetski, som bor i Djursholm utanför Stockholm. När hennes äldsta barn skulle börja förskoleklass för några år sedan åkte hon och hennes man runt på flera av kommunens skolor, alla med bra rykte, för att bilda sig en uppfattning. En skola stack ut.

– Det kändes redan när de hade öppet hus att något var annorlunda på Ösbyskolan, det fanns en tydlig tanke med verksamheten som vi inte hade sett någon annanstans. I dag vet vi att de har ett engagemang som genomsyrar allt och det börjar redan på skolgården där alla barn blir hälsade välkomna på morgonen. Barnen känner sig trygga och trivs, de vill till skolan varje morgon, säger Karolina Kobetski.

Första året blev tufft för familjen, hon vet skillnaden mellan att ha ett barn som vill till skolan på morgonen och ett som inte vill.

– När det visade sig att vi behövde extra stöd från skolan fick vi det på en gång. Så trots en tuff period blev lågstadietiden otroligt bra, vardagen blev jättebra, trots att vi fick kämpa. Personalen hittade hela tiden små enkla lösningar på små problem, som aldrig hann bli stora, berättar Karolina Kobetski.

Lösningarna kunde till exempel handla om att få komma in lite tidigare från rasterna, för att hinna hänga av sig kläderna innan hallen fylls av livliga klasskamrater. Eller att det fanns lugna platser, dit barnet kan dra sig undan vid behov. Små, enkla, lösningar, med de medel som fanns att tillgå – inte stora insatser. Och att personalen mötte barnet där barnet var och därmed kunde hjälpa i tid.

– Det finns en genuin önskan om att förstå varje elev, och bejaka de individuella behoven. Vårt barn hade kanske blivit en hemmasittare, men i stället såg vi redan på söndagarna fram mot skolstart på måndagarna, säger hon.

Det hon beskriver kan tyckas idylliskt. Men enligt rektor Ann-Louise Papinski, som sedan fyra år driver den fristående Ösbyskolan, är det faktiskt inte mycket som krävs. För henne handlar det om glädje och att rektor och huvudman har en tydlig riktning som stöd för lärarna, som behöver frihet för att hitta små, men viktiga, lösningar som är anpassade till barnet framför en.

De anpassningarna har ofta inget med ekonomiska resurser att göra utan handlar, enligt henne, om ett professionellt engagemang och pedagogisk finess. Hon poängterar, flera gånger, att friheten måste vara tydligt kopplad till skolans vision och värdegrund – och att det är skolledningens ansvar att all personal följer den. Ledningen måste ta sitt ansvar på allvar. Själv har hon fått inspiration av sin man, Peter Papinski, som har många års ledarskapserfarenhet från näringslivet. Det är en erfarenhet som stärkt henne.

– Vårt mål att vara den bästa starten för ett livslångt lärande och vår vision är att vara en förebild och källa till inspiration för andra skolor. Det sättet att tänka finns med oss i allt vi gör varje dag och för oss är det jätteviktigt att vi lever som vi lär, säger Ann-Louise Papinski.

Att skolan ligger i Djursholm har, enligt Ann-Louise Papinski, mindre betydelse. Kommunen har en likvärdig skolpeng som andra kommuner. Hon möter, liksom andra rektorer och lärare, föräldrar som har olika behov och barn som har behov av extra anpassningar. Likaså förekommer det barn med diagnoser, till exempel npf-diagnoser. De senaste åren har personalen arbetat mycket med att ha en öppen dialog med föräldrarna och frågat hur de vill få information från skolan. Föräldrarna får även delta aktivt under möten, på samma sätt som barnen under en lektion. De har fått prata ihop sig, göra utvärderingar och komma med förslag.

Nyckelfaktorn är engagemanget hos alla som jobbar på skolan.

– Många familjer söker sig till Ösbyskolan för att de behöver det där lilla extra stödet, så vi har ganska många barn som har rätt till extra stöd i form av personalförstärkning och lärmiljöer. Tre till fem barn i en klass på 25 är inte ovanligt, ibland upp till åtta barn, berättar Ann-Louise Papinski.

Hon tillägger att det som passar en elev som har utmaningar gör gott för alla elever, alla mår bra av en anpassad och tydlig struktur.

Hur funkar det ihop med ekonomin?

– Den finns där, men styr inte verksamheten. Vårt fokus är att se vad vi kan göra med de resurser vi har och vi tänker mycket på vår arbetsmiljö och värdegrund. Det är viktigt att man som pedagog får möjlighet att själv utvecklas i sin roll och att man får möjlighet att ta hand om ett barn på ett varaktigt sätt, i stället för att fokusera på hur man ska klara arbetsdagen. De flesta hos oss har stannat kvar många år just för att de trivs, säger Ann-Louise Papinski.

Exemplen som här har lyfts fram har en sak gemensamt – de har tydliga mål med lärandet, som värderas högt. Och det finns ett naturligt engagemang, som omfamnar även småsaker och att hitta enkla lösningar och anpassningar som kan göra stor skillnad.

Det finns mycket att hämta i det lilla, om man ser till många av de utredningar och studier som gjorts inom svensk skola, enligt Gustav Blix, ansvarig för grundskolefrågor på Svenskt Näringsliv:

– Vi vet att enskilda, företagsamma individer kan göra stor skillnad. Det gäller i alla mänskliga verksamheter. Små skillnader på marginalen kan få stor effekt på lång sikt. Skolan är inget undantag, säger Gustav Blix.

Hur skolan utvecklas beror alltså inte endast på ekonomiska resurser, mycket kan göras i det lilla. Enligt Gustav Blix har den svenska skolan blivit bättre den senaste tiden och står sig även relativt väl internationellt, men många utmaningar kvarstår – inte minst kring just ledarskapet.

Gustav Blix är ändå noga med att betona att skolor i utsatta områden behöver större ekonomiska resurser. Men det är inte främst de ekonomiska resurserna som avgör resultatet. Mycket beror på lärarna, skolledningen och huvudmännen, vars förståelse och engagemang för att lösa tusentals små frågor innan de blir stora problem avgör på marginalen.

***

Läs även: Undervisningen måste utgå från lärarna

Läs även: Frånvaron skenar på gymnasiet