Ullsten: »Allting vi gjorde var smartare«

Text: Mats Blomberg

Toppbild: Ragnhild Haarstad

Toppbild: Ragnhild Haarstad

Efter mer än 40 år av närmast monopol hade just borgarna 1976 lyckats bryta vänsterns hegemoni. Bara för att blotta sin oerfarenhet av att regera med ett haveri två år senare. Då trädde Ola Ullsten fram och lyckades trotsa motsättningarna och överbrygga de tre större partiernas olust till extra val med den kanske minsta minoritetsregering Sverige haft. Erfarenheterna från den kan just därför ge nycklar till nuvarande osäkra parlamentariska läge.

Förre statsministern Ola Ullsten lämnade politiken 1983 och förde därefter en anonym tillvaro. För några år sedan gav gav han sin sista stora intervju. Vi flyttar oss fyra år tillbaka, till december 2014. Nytillträdda regeringen Löfvens första budget har havererat, en regeringskris tornar upp sig, Sverige går mot nyval. Ullsten nås på en raspig telefonlinje och brister direkt ut i en spontan syn på läget:

– Politiker har ett generellt ansvar. Man är inte politiker bara för att det är kul, utan man måste åstadkomma någonting, också. Då måste man ha beredskap att samverka med alla partier som är någorlunda [nära]. Det är det som är hela problemet i dagens situation.

– Samhället kräver att partierna samverkar. Om det annars blir ett riksdagsval till blir det bara frustration och allmänt kaos i ekonomin, och allt annat. Man kan inte bara snacka om att man måste samarbeta och sedan avsvära sig allt samröre med något annat parti. Jag utesluter nu Sverigedemokraterna i det. Blockpolitiken är ett elände.

I sitt skickliga arbete »Svensk historia tiden efter 1718« (Lund 1980) jämför Sten Carlsson tiden under Ullstenregeringen med perioden med skiftande och svaga regeringar under 1920-talet fram till 1932, flera av dem leddes för övrigt av liberaler som Nils Edén och C G Ekman. Den praktiserade formen av »minoritetsparlamentarism« skapade naturligt mer makt åt riksdagen och utskotten än annars. Känns mönstret igen i den politiska blockstruktur Sverige haft sedan 2010?

Finns det lösningar som vi med 2019 års tillskruvade politiska läge skulle kunna hämta från dessa tidigare regeringsbildningar?

Ullsten avled i maj förra året. Samtalet med honom i december 2014 är hans förmodligen sista stora intervju. Han bodde sedan många år i Kanada, men vistades på somrarna på Gotland. Även om han inte deltog i politiken så syntes han för bara några år sedan på Liberalernas landsmöten, liksom på honnörsläktaren vid riksdagens högtidliga öppnande.

Som person beskrevs Ullsten ibland som lite kall och grå. I medierna gavs sken av en närmast tjänstemannalik politiker som inte var någon stor talare. Rätt lite har kommit ut om hans ledarskap, men 2013 lät han sig övertalas att ge ut sin självbiografi. Där utstrålar han en glädje över framför allt sina resultat, mer än sin person. Det märks ett behov av att berätta, analysera, diskutera och när paralleller dras mellan Ullstenregeringens balanskonst 1978–79 och dagens situation är det intressant att höra hans egna ord kryddade med en del personporträtt – inte minst av Olof Palme – och även en gnutta humor. Flera gånger återkommer han till det som ligger de pågående regeringsförhandlingarna i fatet – blockpolitiken.

Den har nyligen apostoferats av både avgående statsminister Stefan Löfven och talman Andreas Norlén, när de talat om behovet av »förflyttningar« och att finna gränsöverskridande lösningar.

Ändå var blockmotsättningarna ingenting nytt ens när Fredrik Reinfeldts andra regering 2010 balanserade fram med en minoritet där SD just framträtt som ny kraft i riksdagen.

***

När Sveriges parlamentariska genombrott skedde 1917–1921 så hade demokratin som möjliggjorde den växt fram under en längre tid. I stället för de revolutioner som skakade Finland, Tyskland och Ryssland i skuggan av första världskriget fann Sverige en harmonisk lösning. Man kunde ha pratat om block redan då. Det fanns växande, starka krafter som ville kasta kungen ur sadeln och lösa hungersnöd och den spridda fattigdomen med brutalare medel. I stället löstes det med politiskt gränsöverskridande överenskommelser, från vänster till höger, där högern bland annat släppte sina sista röstprivilegier. Endast revolutionärerna hölls utanför.

Men de verkliga rötterna till blockpolitiken kan sökas 25 år efter parlamentsgenombrottet, 1944, med framläggandet av arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Det kom att lägga en ideologisk cement för det socialdemokratiska styre som inletts 1936 och pågick fram till 1976, bara avbrutet av krigsårens samlingsregering med Per Albin Hansson som statsminister, och i viss mån Tage Erlanders 50-talskoalition med Gunnar Hedlunds lilla parti, Bondeförbundet. Bondeförbundet (namnbytt till Centerpartiet 1958) köptes med landsbygdsfrågorna. I sin bästsäljande bok »Maktspelet i Sverige« 1968 menade nyligen avlidne Åke Ortmark att partierna hade stora beröringspunkter, trots Centerns tal om sådant som »fri företagsamhet«. Men Ortmark pekade också på betydelsen av personband: »Omöjligt att undgå intrycket att Erlander och Hedlund är goda vänner«, något som inte gällde Hedlunds kontakter med de två andra borgerliga partierna. »Över huvud taget är det svårt att förstå oppositionens sätt att agera om man inte tar hänsyn till de ganska dåliga personliga relationerna mellan ledande politiker i de tre borgerliga partierna«, konkluderade Ortmark. Samarbetet mellan Socialdemokraterna och Centern bröts tvärt i och med striden om tjänstepensionen (ATP), den tidens stora blockskiljande fråga. Ytterst drevs alternativen med tydliga ideologiska markeringar, där Centern i ATP-frågan valde den borgerliga sidan.

ATP var en sådan stötesten att frågan gav upphov till Sveriges senaste extraval, 1958. I en folkomröstning om ATP året innan hade de borgerligas alternativ, där (C) nu alltså ingick, fått flest röster. Men vänstersidan pressade ändå sitt alternativ genom riksdagen. Vilket utlöste ett extraval.

Ekonomiskt var detta Sveriges guldår med blomstrande tillväxt till följd av en efter kriget oförstörd produktionsapparat. Det borde ha varit lätt att vara politiker. Den dopade ekonomin gav utrymme för reformer och en växande offentlig sektor. Men omvärlden var osäker med ett allt kallare krig präglat av återkommande atombombsprov. Ett sovjetiskt prov hölls på Novaja Zemlja, bara 150 mil från svensk gräns. Bomben var 3 000 gånger kraftigare än den över Hiroshima. Flertalet svenskar befarade ett tredje världskrig. Vid denna tid äntrade en ung Ola Ullsten arenan som assistent till den ledande oppositionsledaren, Folkpartiets Bertil Ohlin, internationellt känd professor i ekonomi och tidigare handelsminister i krigstidens samlingsregering.

Nyvalet 1958 vann Socialdemokraterna med knapp marginal. Resultatet ändrade inget substansiellt. Regeringen Erlander fortsatte att styra i elva år tills han efterträddes av Olof Palme på S-kongressen 1969. Med en tilltagande radikalisering, med demokratiska förtecken, kunde Socialdemokraterna under åren runt andra världskriget räkna in nära miljonen medlemmar (på grund av kollektivanslutningen) och ungdomsförbundet SSU lika många som dagens socialdemokratiska parti, över hundra tusen. Det höll in på 1970-talet. Det politiska intresset stod på sin höjd i Sverige med tilltagande valdeltagande. Blockskillnaderna var många och tydliga i avgörande frågor.

Socialdemokraternas efterkrigsprogram hade styrt in partiet på en radikalare idébana där förstatligande av viktiga delar av näringslivet, som råvaruproduktion och bank och försäkring, stack ut. Men redan innan föddes den knut som ännu i våra dagar består, bostadspolitiken och hyresregleringen. Om den efter kriget i flera decennier kraftiga utbyggda socialpolitiken med generösa socialförsäkringar och påkostad arbetsmarknadspolitik, rådde i gengäld stor samstämmighet mellan blocken, trots baksidan med växande offentlig sektor och allt högre skatter.

***

Så länge Bertil Ohlin var kvar förblev Folkpartiet det ledande oppositionspartiet på 1950- och 1960-talet. Efter Erlanders succéval 1968 togs rollen över av Centerpartiet i valen 1970, 1973 och 1976. Sedan valet 1979 har Moderaterna varit störst på den borgerliga sidan, även i partiets katastrofval 2002. Det är först från 1970 som blockskillnaderna blir riktigt tydliga, med borgerliga partier som är någorlunda överens och hårda motsättningar med vänstern. 1976 innebär slagstyrkan mellan partiledarna Olof Palme (S), Thorbjörn Fälldin (C), Per Ahlmark (FP) och Gösta Bohman (M) att debatten med invektiv och en skruvad polemik böljar fram och åter, ofta grundat på ideologi. Några försök gjordes för att bryta blockpolitiken, ofta på socialdemokratiskt initiativ gentemot något mindre parti. 1974 och 1975 kom de så kallade Hagaöverenskommelserna mellan S, FP och C om skatter och ekonomi samt att utreda de ideologiskt knepiga löntagarfonderna. Mest iögonfallande är kanske ändå Socialdemokraternas uppgörelse med Folkpartiet hösten 1978 om att släppa fram Ullstens regering. Senare framkom det att samtalen startat i hemlighet redan våren 1978 medan Fälldinregeringen fortfarande styrde.

Senare exempel är skatteuppgörelsen 1981 mellan S, FP och C, som spräckte Fälldins andra regering och fick moderaterna att lämna den, liksom »århundradets skatteuppgörelse« 1991 mellan FP och S. 1992 gick oppositionsledaren Ingvar Carlsson (S) med vissa reservationer in för att stötta Bildtregeringen i rådande finanskris, och även Göran Perssons uppgörelser med Olof Johanssons centerparti efter valet 1998 visar att det inte behöver råda en avgrund mellan blocken.

Gemensamt är att uppgörelser skett mellan Socialdemokraterna och ett mindre parti på den borgerliga sidan, samt att någon på sikt tappat opinion vilket lett till förtroendekris för sittande ledare. Att Palme släppte fram Ullsten 1978 anses ha bidragit starkt till hans misslyckande att nå regeringsmakten året efter. Om det i stället gått till nyval det året så skulle Socialdemokraterna troligen ha stått som klar, ensam vinnare, med 50-procentigt stöd i undersökningar. Trots det avstod de. En förklaring som getts är interna blockstrider inom S kring löntagarfonderna, men också Palmes ovilja till extraval.

***

Även om Socialdemokraternas efterkrigsprogram var en startpunkt för det som i dag benämns »blockpolitiken« så har den även haft tillskyndare på den borgerliga sidan. Lars Tobisson citerar i sin bok »Gösta Bohman« (2013) ett tal som ledaren höll vid Moderaternas partistämma 1978 i Göteborg:»... att begrava blockpolitiken innebär att begrava det borgerliga blocket«. För honom var talet från Palmes sida om att blockpolitiken måste upphöra bara ett sätt att slå in en valstrategisk kil i det borgerliga samarbetet.

Olika böcker beskriver hur ett överdrivet taktiserande ibland leder till sin motsats. Ett exempel är när Hagaöverenskommelserna, som Moderaterna var utestängda från, får till konsekvens pomperipossadebatten inför valet 1976, som likt tungan på vågen anses ha bidragit till Socialdemokraternas valförlust. De som var med minns hur Astrid Lindgren i media brottade ner självaste finansministern, Gunnar Sträng, med sin saga om Pomperipossa i Monismanien om hur hon råkat ut för skattemässiga marginaleffekter på över 100 procent som en följd.

I politiken såväl som i näringslivet kan man inte bortse från personkemins betydelse. Inte minst var det vida känt att Fälldin och Palme inte gick ihop. Även när Palme vann debatten fixade Fälldin kampen. Det smittade säkert tilliten, i kontrast till harmonin mellan Erlander och Hedlund och senare Göran Persson och Olof Johansson. Vad drev då fram Ullsten 1978? Var det en vision om en ny politisk struktur, personkemi, egen strategi eller rena tillfälligheter? Min intervjunbörjar med en reflektion över läget i december 2014 efter budgetkraschen för Löfvens då nya regering:

– Det finns paralleller. Om Löfven hade läst på hur den lilla Folkpartiregeringen kom till 1978 och tagit intryck av det hade han kunnat undvika en del.

***

Men låt oss börja från början med bildandet av den borgerliga regeringen 1976, den första på 40 år. Thorbjörn Fälldin blev statsminister. Det var en politisk milstolpe.

– Det fick bara inte misslyckas, det hade varit världens fiasko nu när borgerliga politiker äntligen fick en chans, menar Ullsten.

Men samarbetet hade från början en akilleshäl: kärnkraftsfrågan. Partierna hade redan från början hamrat ner oförenliga ståndpunkter. Det löste man den enkla vägen genom att, som Ullsten uttrycker det, »sopa frågan under mattan«. Tills det inte höll längre.

– Det var den första koalitionen sedan Socialdemokraterna och Bondeförbundet bildade regering på 1950-talet. Man skulle nu mangla alla viktiga frågor inte bara i ett departement, utan hela regeringskretsen skulle vara mer eller mindre inblandad. Fälldin var också till sin natur noggrann. Han ville vara säker på att man hade rätt faktaunderlag och testade också politikens olika förslag på sina grannar.

I september 1978 spricker Fälldins regering när partiledarna inte kunde komma överens om laddning­en av två aggregat:

– Vad skulle man göra? Ska moderater och folkpartister bara bli kvar, medan Centern får gå? Eller diskutera en annan lösning? frågar Ola Ullsten retoriskt.

– Det var då jag kom på den sakliga motiveringen att genom att bilda en minoritetsregering ska man undvika att ha mer än ett parti i den. Man måste som regeringsbildare vara fri att diskutera med ett parti utan att ha den konstiga situationen att vara uppbunden av ett annat parti, också. Vill man ha effektivitet är en mindre enpartiregering starkare än en större som inte är stor nog att ha en egen majoritet.

Mot bakgrund av Fälldins regering tedde sig den nya Folkpartiregeringen »extremt effektiv«:

– Vi hade ett bra gäng. Jag blev faktiskt själv överraskad när jag såg dem sitta runt bordet. Många hade ganska mycket erfarenhet av politik tidigare. Jag slogs av hur effektiva vi var. Vi fick snabbt respons från de olika departementen om vad som skulle gälla.

Carl Tham (då FP) blev energiminister; den rätt okända Anitha Bondestam kommunikationsminister; Erik Huss industriminister; Hadar Cars handelsminister; den fortfarande verksamma Hans Blix utrikesminister, det unga stjärnskottet Birgit Friggebo bostadsminister. Fortsatte från Fälldinregeringen gjorde Sven Romanus (opol), justitieminister, Jan-Erik Wikström, utbildningsminister; medan Ingemar Mundebo tog över Bohmans roll som ekonomiminister.

– Det som tog tid var de långa diskussionerna om den ekonomiska politiken. Effektiviteten berodde väl på att det var bra folk och tack vare det kunde man fatta snabba beslut som enpartiregering.

Prestationsförmågan märktes i att Ullstenregeringen lyckades spruta ur sig över 200 propositioner på sitt knappa år, fler än Löfvenregeringen under sitt första år eller Reinfeldt II. En del av dem lär dock redan ha legat förarbetade från Fälldintiden.

Bland framgångarna inkasserades att budgeten gick igenom, den kommunala skatteutjämningen justerades, alkoholreklam förbjöds, grundskolan fick ny läroplan, en avbyråkratiseringsvåg startade med friggebodens införande och man tilläts gå mot röd gubbe. Men många förslag manglades sönder i utskotten och andra frågor stötte på patrull från Socialdemokraterna och Centerpartiet, som energipolitiken, sänkta marginalskatter och införande av husläkarsystem. I takt med att valet 1979 närmade sig blev det kärvare att få igenom eller känna igen förslagen när de nådde beslutsnivå i riksdagen.

Ola Ullsten konstaterade i intervjun att Folkpartiregeringen aldrig skulle ha kommit ens så långt om inte Socialdemokraterna »släppt fram« den:

– Det fanns ett intresse hos Socialdemokraterna. I sak handlade det om energifrågan. Jag skriver om det i mina memoarer. Jag tror att Palme – och även Feldt – hade en tanke att de ville testa hur samverkan över blockgränsen fungerade. Redan på den tiden var man lite bekymrad över vad som händer den dagen man hamnar i det läge som vi nu är i och var faktiskt ganska förutseende.

– Jag tog upp kontakten. Men vi förhandlade via emissarier, Carl Tham från min och Hjalmar Mehr från Palmes sida.

Att man inte lyckades komma överens i energifrågan anses ha berott på Socialdemokraternas totalomsvängning efter Harrisburgolyckan i mars 1979. Man gick på Centerns tidigare linje om en folkomröstning, ett val som också Moderaterna anslöt sig till och som Folkpartiet därmed tvingades acceptera. Folkomröstningen skedde i mars 1980, med tre »jaså-alternativ«. I sak ledde inte omröstningen till någonting substantiellt, kärnkraften består ju.

Tillbaka till förhandlingarna: Var det smartare att inte partiledarna själva gick direkt i klinsch?

– Allting vi gjorde var smartare. Först och främst var det en diskussion om man skulle släppa fram mig att bilda regering. Det var inga sakfrågor inblandade, egentligen. Diskussionen handlade bara om vem Socialdemokraterna skulle rösta på, om det blev aktuellt: att avstå eller att rösta nej?

– Resonemangen ledde fram till att det vore bättre med en ren Folkpartiregering och att då Socialdemokraterna gav den sitt passiva stöd genom att avstå från att rösta.

Ullsten hade rört sig i riksdagen sedan 1950-talet. Kan det ha spelat roll för att bygga relationerna till Olof Palme och Ingvar Carlsson och att ha tid att skapa kontakter?

– Det tror jag. Ingvar och jag startade våra karriärer ungefär samtidigt och vi hade samma jobb. Han var en av Erlanders pojkar och jag en av Ohlins. Ingvar hade dock ännu mer politiska frågeställningar att tampas med. Jag var absolut novis på jobbet, precis som Löfven [Alltså sagt 2014, red:s anm]. Men det är sant att både Palme, Ingvar och jag tillhörde samma generation. Det har väl också att göra med personkemin.

Kan det vara som Bergstrand skriver, att S testade att stödja er 1978 för att eventuellt komma tillbaka och inleda ett större samarbete med er efter 1979 års val?

– Det var det jag hoppades och tanken flöt omkring att ha möjligheten öppen. Jag vet inte varför ett liberalt parti ska känna sig bundet till ett högerparti bara och inte till den andra sidan.

– Det är väl så det är tänkt att man ska bedriva politik i ett parlamentariskt system. Man är ju inte politiker bara för att det är kul. Man ska ju åstadkomma någonting, också. Då måste man ha en beredskap för att samverka.

Saknas det i dag?

– Ja, det är det som är hela problemet att man varken kan samverka i regering, eller vid sidan om. Samhället kräver att partierna samverkar, annars blir det allmän frustration, kaos i ekonomin och allt vad det handlar om. Man kan inte avsvära sig allt samarbete med något annat parti – jag utesluter nu Sverigedemokraterna i det här. Blockpolitiken är ett elände.

Men att man hamnat i den här situationen med tre politiska block i Sverige beror det på ett förlegat valsystem eller på personligheten hos dem som företräder partierna?

– Det beror på personerna och blockpolitiken som bärs av dem. Man kan inte ha extraval bara för att de här gummorna och gubbarna inte kan komma överens om en så pass enkel sak som att det är bra att samarbeta [om läget december 2014, red:s anm].

***

Senaste gången man hade extraval, 1958, kom Ola Ullsten precis in i politiken, efter den omtalade händelsen då folkpartisten, tidigare verkstadsarbetaren Ture Königson, hoppade över till vänsterlägret och knäckte den borgerliga majoriteten. Königson frystes senare ut från folkpartiet.

Var det egentligen inte likadant då, att man frågade sig vad ska vi egentligen komma överens om?

– Då var det mer konkret för då var det frågan om hur pensionssystemet skulle utformas. Det blev för svårt att regera därför att underlagen var för svaga. Men den här gången, vad ska ett extraval handla om [apropå läget 2014]?

– Att en regering inte får igenom sin budget – det är ju inte första gången i historien.

Igen fälls yttrandet apropå läget 2014 – men det skulle ju lika väl ha kunnat handla om 2018 när händelsen upprepades.

Skulle en lösning på dagens fortsatta blockpolitik vara ett nytt valsystem?

– Det skulle också innebära en kraftig omstrukturering av partiväsendet och drabba många små partier och enskilda, det kommer aldrig att hända.

– Men jag tänker så här. Vi har det mest proportionella valsystemet i historien, men lever som att vi hade majoritetsval. Det har gjort att det egentligen bara finns tre partiblock som i England, eller i andra länder med majoritetsval. Det måste finnas förutsättningar för långsiktighet i beslutsfattandet. Miljöfrågan är sådan.

Frågan glider tillbaka till problemet svaga minoritetsregeringar med blockpolitik i botten – som läget är i Sverige – hindrar inte deras förekomst just långsiktighet?

– Minoritetsregeringar har det goda med sig att det blir diskussion i en vidare krets och att det inte bara är ett parti som bestämmer allting. Det vitaliserar den parlamentariska debatten, säger Ola Ullsten och lämnar oss med en vädjan om att bättre lyfta fram framtidsfrågorna:

– Det finns vansinnigt mycket framtidsforskning i Amerika. De ligger långt, långt före oss. Vi skulle ha en särskild avdelning på ambassaden i Washington som kunde följa den debatten.

Vad är det för samhälle vi kommer att ha oavsett parti? Vad är det som händer med den offentliga sektorn? Vad är det som händer med energipolitiken? Vad är det som händer – långt, långt in i framtiden – och utifrån det summera ett aktivitetsprogram.

Text: Mats Blomberg

Toppbild: Ragnhild Haarstad