Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Per Ahlmark – en liberal fanatiker

Politiker, partiledare, dog den 8 juni.

Per Ahlmark har ont i en hälsena. Han haltar. Det är ungefär mitt i »Frihet och fruktan«, brevväxlingen mellan Ahlmark och Lars Gustafsson från början av åttiotalet.

»Plötsligt gör det ont igen«, skriver Ahlmark, »senast gick jag på en rot i Central Park i New York när jag försökte nå fram till Simon och Garfunkel.« Där inträffar en sådan där oväntad krock mellan storheter som befolkar skilda världar i ens eget sinne.

En halv miljon människor trängdes i september 1981 när Simon och Garfunkel återförenades i Central Park. De hade fått nej till fyrverkerier, men alla var glada ändå. Till och med langarna som sålde lösa marijuanacigg: de lovade att skänka hälften av sina intäkter till staden.

Och någonstans i den där halvmiljonen snubblade alltså Per Ahlmark på en rot.

Egentligen är det väl inte så märkligt. Det hade varit mer förvånande om Ahlmark hade linkat sig igenom en av samma års Grateful Deadkonserter i Berkeley. Men det är ändå något roande med att tänka sig Herbert Tingstens ständige ambassadör på uppdrag i cannabisdimmorna.

Det har skrivits en hel del om hur rätt Ahlmark hade. Det ligger mycket i det. Hans genomgång av vänsterns förtryckskramande historia var ett värdefullt och otacksamt jobb. Nathan Shachar uttryckte det kanske starkast i Dagens Nyheter:

»Gud skapade knappast Per Ahlmark för att han skulle bli arbetsmarknadsminister utan för att han skulle leda motståndet mot det kommunistpräglade åsiktsförtryck som härskade från början av 1970-talet till en bra bit in på 1990-talet – det närmaste Sverige varit en främmande ockupation sedan Stockholms blodbad.«

Men det som gjorde Ahlmark till ett original – för det var han – var inte hans djupt kända övertygelser, utan draget av fanatism.

Liberaler av Ahlmarksk typ studsar antagligen för en sådan formulering. För dem kan liberaler inte vara fanatiska. Men visst kan de vara det. Även liberaler är människor. Den kompromisslösa och humorlösa syn på världen som Ahlmark visade offentligt var i många stycken principiellt korrekt, men den saknade något väsentligt.

Kanske förståelse för gråskalor. Kanske genuin nyfikenhet. Kanske bristande nåd. Kanske känsla för det absurda. Kanske alltihop. De som hade svårt för Ahlmark hade det oftast därför att han generat dem politiskt, men det spelade också roll att han i sitt ovillkorliga försvar för människans rättigheter, förträngde de tvetydigheter som gör människan mänsklig.

Det finns flera stycken i »Frihet och fruktan« som avhandlar en annan nyss avliden liberalledare, Ola Ullsten. Ett gäller Telub-affären, då det avslöjades att ett svenskt statligt företag i Växjö utbildat libyska försvarsanställda. Ahlmark var upprörd och skrev ett högtidligt brev, adresserat till partisekreteraren i det parti för vilket han själv hade varit ledare några år tidigare. Brevet förklarade liberalismens huvudsatser för partisekreteraren (»demokrati, en civiliserad rättsordning och lojalitet med förtryckta människor«) och meddelade att skribenten avböjde att besöka Folkpartiets landsmöte med anledning av den borgerliga regeringens roll i det hela.

»Kopior till Ola Ullsten och Lars Leijonborg«, står det prudentligt, längst ner i brevet.

På ett annat ställe frågar Ahlmark sig om »Ullstens pragmatism« någonsin kan möta den »passionerade liberalism« som han själv identifierar sig med.

Svaret var väl: antagligen inte. För det bekymmersamma för personer som har ett drag av det fanatiska och puritanska är att de förr eller senare alltid hamnar i konflikt med världen som sådan. Den håller helt enkelt inte måttet. I bästa fall leder det till bitterhet och självplågeri. I värsta fall till en vilja att plåga andra.

Per Ahlmark var en personlighet av stora mått, som gjorde en grå svenskhet intressantare. Men vi ska vara glada att han var en liberal fanatiker av den självplågande typen. Och bilden av honom, haltandes i Central Park till tonerna av »The Boxer«, är rörande mänsklig.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera