Christopher Nolan: ”Homeros är ett fascinerande mysterium”

Vem var Homeros? Har mannen som sägs ha skrivit ”Iliaden” och ”Odyssén” verkligen funnits? Eller var namnet Homeros samlingsnamnet för att författarkollektiv? Och om det verkligen funnits en person som hette Homeros, har han då verkligen skrivit både ”Iliaden” och ”Odyssén”?

– Homeros är ett av mänsklighetens stora mysterier. Är det en person, är det en grupp, är det en tradition? Ingen vet. Och ingen kommer någonsin att få veta. Det tar stopp. Men det är ett fascinerande mysterium.

Christopher Nolan sitter i ett rum på lyxhotellet Corinthia ett stenkast från Themsen. Kvällen innan har jag och en grupp andra internationella journalister sett den nu 55-årige regissörens film ”The Odyssey” i en IMAX-biograf på andra sidan floden. Det är en tre timmar lång film som komprimerat Odysseus´ tio år långa kamp för att efter det tio år långa slaget om Troja ta sig hem till ön Ithaca där hustrun Penelope och sonen Telemachos väntar (tillsammans med ett hundratal friare som vill att Odysseus ska vara död så att någon av dem kan gifta sig med Peneloper).

Det är ett sant filmepos – kraftfullt, vackert, intensivt, ännu ett briljant samarbete mellan Nolan, fotografen Hoyte van Hoytema och kompositören Ludwig Göransson. Men innan vi går in på filmen och min långa intervju med Nolan, vad sägs om en tillbakablick runt 3000 år tillbaka i tiden? Det är då som de båda epos som sägs ha skrivits av Homeros lär ha tillkommit.

Det är de äldsta grekiska litterära verk som finns bevarade. På The John Rylands Library på universitet i Manchester finns ett antal sidor bevarade, kopierade för 1700 år sedan från originalmanuskripten. En av dessa sidor finns att beskåda (förvarad bakom tjockt glas) på ett rum på Corinthia i samband med intervjuerna, och om man besöker universitet i Manchester finns större delen av samlingen att beskåda.

Det uppstod tidigt tveksamheter kring frågan om samme person verkligen hade skrivit båda verken. ”Iliaden” handlade om belägringen av Troja, ”Odyssén” om vad som hände därefter. Den första skriften bestod av 16.000 verser, den andra av cirka 12.000, författade på versmåttet daktylisk hexameter. Det finns stora likheter mellan verken, men också skillnader, bland annat när det gäller gudarnas relation till människorna och hur de manipulerar och påverkar dessa. Det anses att ”Odyssén” skrevs ett par årtionden efter ”Iliaden”.

Båda verken betraktas som något av det mest värdefulla i litteraturhistorien, och deras påverkan på allt från senare litteratur till popkulturen har varit mycket stor (när jag skriver detta får Creams gamla hit ”Tales of brave Ulysses” bilda musikalisk fond). Men enligt Simpsons-skaparen Matt Groening har Homer Simpson inte fått sitt namn efter den grekiske författaren – han döpte den animerade karaktären efter sin egen far (om denne däremot blivit döpt efter Homeros förtäljer inte historien, vi får hoppas att hans far var inspirerad av grekisk litteratur)).

Vilken relevans har den här berättelsen idag? Mary Bird, professor emeritus i klassisk litteratur vid Cambridge University, säger:

– Det finns många djupa frågor bakom det vi ser på ytan i Odyssén. En film tar oss tillbaka till den antika världen och hur den moderna världen svarar mot den antika. Vilka är de stora frågorna som Odyssén ställer? Vad innebär det att resa hem? Vad gör krig med dom som lämnas bakom? Var någonstans ligger gränsen mellan civilisation och barbari?

Låt oss nu återvända till hotellrummet i London och till Christopher Nolan. Jag är den enda svenska journalist som får träffa honom denna dag, och att dessutom få en längre enskild intervju känns oerhört lyxigt i dessa dagar då liknande möten blir alltmer sällsynta. Det här är inledningen av det som brukar kallas ”press tour” – regissören och hans skådespelare reser till några utvalda städer runtom i världen och möter press. Det är viktigt att sälja in filmen. Den har en budget på 250 miljoner dollar och det estimeras att den måste spela in det dubbla för att över huvud taget nå break even.

Nolan har en bra track record efter filmer som Batman-trilogin, ”Tenet”, ”Interstellar” och, inte minst, ”Oppenheimer”, som vann nio Oscars och spelade in mer än 900 miljoner dollar. Ändå är han nervös.

– Jag känner trycket. Att släppa filmen är oerhört spännande, men det är samtidigt mycket skrämmande för oss allihop, säger han.

-Det här ändras aldrig. Filmen är gjord för en biopublik och nu vill vi att den ska ut till denna publik, som ska berätta vad den tycker. Mina filmer är aldrig färdiga förrän de möter sin publik.

Trots denna nervositet är han lugn och avslappnad och smuttar då och då på en kopp te (han må numera bo i Los Angeles, men det är svårt att ta bort engelsmannen ur honom). Att tillbringa några dagar med att ge intervjuer, det tillhör jobbet, och han säger med ett skratt:

-Jag har blivit mycket bättre på det. Jag har lärt mig hur jag ska tala länge utan att säga någonting.

– Ju mer man gör det, desto bättre blir man på att hålla sin egen takt. När man gör dessa korta TV-intervjuer säger man ju samma sak gång på gång, men det är intressant och jag talar om något som jag avslutade alldeles nyligen. Så det är kul att tala med personer som precis sett filmen, för allt detta är nytt för dem.

– Homeros har fascinerat varenda generation i 3000 år. Storyn är universell och universellt tillgänglig, men den har inte funnits som ett definitivt exempel på modern film. Och det är något som är attraktivt för mig som filmskapare. Jag letar alltid efter något jag inte har gjort tidigare, och jag letar samtidigt efter att kunna ge publiken någonting som den kanske inte har sett eller upplevt tidigare.

Hans intresse för Odysseus började när han var liten.

– Jag har alltid varit medveten om de ingredienser i storyn som betyder mycket för oss. När jag var fyra eller fem år gammal såg i skolan en pjäs som äldre elever, dom var elva eller tolv, satte upp. Och där var den trojanska hästen och man band Odysseus vid masten när dom seglade förbi sirenerna. Jag kom ihåg lite grann av det här, och jag läste barnböcker som skildrade det, och det har alltid funnits i mitt bakhuvud som en sorts stor story. Så plötsligt fick jag tanken om varför har ingen berättat om det här i en modern film?

– Uppdraget, resan, det är tunga mekanismer i alla berättelser. Och hos Odysseus finns alla dessa kraftfulla mekanismer som hämnd, kärlek, krig, död, allt detta. Det handlar också om hur Telemachos växer upp, hur han söker en far hör hört talas om men inte minns eller ens kan minnas.

Det finns mycket primitiva känslor i denna berättelse. Under filmens tre timmar får vi följa Odysseus och hans allt färre soldater på väg från blodbadet när Troja föll fram till att huvudpersonen ensam kommer hem till Ithaca och tar sig an de väntande friarna. Han möter en gigantisk cyklop, de förföriska sirenerna, häxan Circe och han tillbringar lång tid hos den förföriska Calypso.

Allt är skildrat den mästerlige Nolans kunnande, och han har undvikt de några i förväg varit rädda för: att det skulle bli en ”swords and sandalds”-film. På 60- och 70-talen fanns denna sub-genre som kallades ”sword and sandals”-filmer, ofta billigt gjorda actionfilmer om hjältar som Hercules. Nolan säger:

– Jag ville självfallet undvika fallgroparna där. Min film fick inte se ut som en spansk film gjord i Italien. Samtidigt fanns det något lite attraktivt i dom filmerna. Det är coolt att gå tillbaka i tiden, till det antika, för mig är det som science fiction. Se på Stanley Kubrick och George Lucas, de blev inspirerade av en viss sorts science fiction, som kan tyckas lite fånig idag, men de visste att de kunde ta det där och bygga vidare på det och ge det mer trovärdighet och mer tyngd. Så det är naturligt när det gäller filmskapande att man blir påverkad av populärkultur, men att man med inte minst en högre budget tar det vidare till ett mer polerat ställe.

Tillfrågad om filmer som inspirerade honom nämner han Akira Kurosawas ”Ran”, Andrei Tarkovskijs ”Den yttersta domen” (”för dramat och tidsskildringen”) och Martin Scorseses ”Kristi sista frestelse” (”ett verkligt grundat och jordigt sätt att närma sig Kristus-storyn”).

– Jag tittar på något som inte hör direkt till det jag gör. Om man tittar direkt på något som hör till den genre man jobbar med, så kan det vara dumt, för man vill inte kopiera något som någon annan redan gjort, och man vill inte göra något som inte är rätt för den egna filmen. Så jag vårdar mina minnen av dom andra filmerna.

Nolan är känd för att bygga så mycket som möjligt att kulisser och byggnader i stället för att använda CGI. Här har han bland annat låtit bygga både den trojanska hästen och Odysseus´ skepp. Han säger:

– Genom att ta till sig den verkliga världen när man gör en film, så inbjuder det till att man berättar storyn på ett intressant sätt. Man konfronteras varje dag med verklighetens problem.

Hans film är brutal, men tämligen fri från grafiska våldsscener och blod. Det är mycket medvetet.

– Det finns en tendens att använda våld som ett sätt att skruva upp volymen. Det vill inte jag. Det gör att publiken känner för att vända bort blicken och jag vill ju att man ska titta på duken.

***

Läs även: Vad gör Tiktok med berättandets urgamla konst?

Läs även: En ovanligt värdig hedersgäst på Bergmanveckan