En ovanligt värdig hedersgäst på Bergmanveckan
Från Kieślowskis blå film till Hallströms "Chocolat". Juliette Binoche är en av Ingmar Bergmans mest självklara arvtagare.
Om Ingmar Bergman fortfarande fungerar som en samlingspunkt för den konstnärliga filmen är Juliette Binoche en av dess mest självklara arvtagare. Få nu levande skådespelare har under fyra decennier rört sig lika självklart mellan världens stora auteurer utan att stelna i uttryck eller enkla val. Hon har inte bara varit med i några av den moderna filmens mest minnesvärda verk – hon har burit upp flera av dem.
För den breda publiken är hon fortfarande mest känd som sjuksköterskan Hana i Den engelske patienten, rollen som gav henne en Oscar 1997, eller som Vianne i Lasse Hallströms Chocolat, som gav henne en Oscarnominering fyra år senare.
Men i efterhand framstår Hollywoodframgångarna nästan som ett sidospår i en karriär som i första hand kommit att definieras av helt andra samarbeten. Faktum är att man nästan kan skriva den moderna filmhistorien genom Juliette Binoche, en skådespelare som gång på gång fått gestalta den europeiska filmens mest avgörande förvandlingar.
Hos Jean-Luc Godard och André Téchiné framträder hon som ett nytt ansikte i den franska 1980-talsfilmen. Efter oförglömliga Boy Meets Girl och Ont blod gör hon sig själv till ikon i Leos Carax tredje långfilm De älskande vid Pont-Neuf 1991, där den hemlösa Michèle blir både sårbar och oresonlig, romantisk och våldsam på samma gång. Filmen är lika mycket ett porträtt av Paris som av två människor på samhällets yttersta kant, och Binoche ger den ett känslomässigt centrum som än i dag känns hisnande.
Krzysztof Kieślowskis Frihet – den blå filmen blev hennes verkliga internationella genombrott något år senare. Som Julie, kvinnan som förlorar sin man och sitt barn i en bilolycka, spelar hon inte sorgen som ett utbrott utan som ett tillstånd. Nästan allting sker i hennes ansikte, i pauserna och tystnaden. Det är en rollprestation som fortfarande hör till de främsta under de senaste decennierna.
Det mest anmärkningsvärda är att hennes karriär egentligen bara blivit rikare sedan dess.
Orädd inför det okända
Michael Haneke gör bruk av hennes lågmälda intensitet i Dolt hot, en film som Ruben Östlund ofta lyfter fram som en favorit. Hou Hsiao-hsien placerar henne i centrum av det lilla mästerverket Höst i Paris. Abbas Kiarostami bygger Ett möte i Toscana kring hennes förmåga att låta en människa förändras framför våra ögon, i gränslandet mellan dikt och verklighet. Bruno Dumont gör henne till en djupt plågad kvinna, instängd på mentalsjukhus men aldrig berövad sin värdighet, i Camille Claudel 1915.
Hos Olivier Assayas har hon gjort två av sina mest fascinerande roller. Moln över Sils Maria handlar om åldrande, identitet och maktförskjutningar mellan generationer, och Binoche spelar en stjärna som långsamt tvingas ompröva bilden av sig själv. I Mellan raderna driver Assayas i stället lekfullt med hennes egen ikonstatus. Rollfiguren Selena får förklara att hon faktiskt inte kan lämna ut Juliette Binoches mailadress bara för en förfrågan om att läsa in en ljudbok. Scenen fungerar därför att Binoche är ovanligt fri från självupptagenhet. Hon kan spela ”Juliette Binoche” utan att filmen någonsin börjar kretsa kring hennes ego.
Men kanske är det ändå hos Claire Denis som hennes sena storhet blivit tydligast. I Let the Sunshine In gör hon en frånskild kvinna vars längtan efter kärlek aldrig reduceras till romantisk komedi eller medelålderskris. Ombord på ett rymdskepp i High Life gestaltar hon en besatt forskare, både skrämmande och djupt mänsklig. Två filmer som inte liknar varandra alls, men där Binoche återigen visar hur orädd hon är inför det okända.
En skådespelerska i förändring
Det finns ett mönster i hennes rollval. Hon söker sig nästan alltid till människor som befinner sig i förändring: kvinnor i sorg, i begär, i tvivel eller i moralisk osäkerhet. Hon spelar sällan på de stora känsloutbrotten. I stället arbetar hon med små förskjutningar – en blick, en tvekan, en plötslig stillhet – som gör att publiken själv får fylla mellanrummen.
När jag träffade henne i Paris för några år sedan återkom hon till konstens uppgift.
– Så länge man vet varför man håller på har man inga problem med uppmärksamheten, sade hon. Syftet måste vara att nå människors hjärtan och själar. Det handlar inte om dig utan om vad du ger till människor. Det osynliga – det där som nästan inte går att sätta ord på – är där konsten kan bli magisk.
Det lät nästan som en programförklaring för hela hennes karriär.
När jag frågade hur hon förändrats som skådespelare talade hon inte om teknik utan om att skala bort.
– När man blir äldre gör man sig av med saker. Mindre rädsla. Mindre behov av att rädda någonting. Jag skulle kalla det en frigörelse. Men allt bygger på tillit mellan regissör och skådespelare. Film är en kollektiv konstform.
Det förklarar också varför hennes långa samarbeten blivit så betydelsefulla. Kieślowski, Haneke, Assayas, Denis, Kore-eda, Kiarostami – regissörer som på olika sätt förstått att Binoche inte söker perfektion, utan upptäckt.
Skiljer politiken från konsten
Hon har samtidigt aldrig dragit sig undan världen utanför filmen. Binoche har engagerat sig för metoo, försvarat bättre arbetsvillkor inom den franska filmindustrin och uttryckt stöd för de Gula västarnas protester mot växande ekonomiska klyftor i Frankrike. Men det politiska engagemanget har aldrig blivit en mall för hennes konstnärliga val. Hon gör inte filmer för att illustrera en övertygelse. Snarare tycks hon se både konsten och samhällsengagemanget som uttryck för samma sak: en vilja att förstå människor.
Den nyfikenheten har också fört henne vidare till dans, måleri och scenkonst. På Bergmanveckan visas hennes dokumentär om samarbetet med koreografen Akram Khan, En nous, ytterligare ett bevis på att hon fortfarande söker nya uttryck snarare än att förvalta ett redan vunnet anseende.
Juliette Binoche har vunnit en Oscar och var den första skådespelaren att belönas med skådespelarpriser vid filmfestivalerna i Cannes, Venedig och Berlin. Men priserna är egentligen bara fotnoter.
Men det som gör henne till en självklar gäst på Bergmanveckan är främst något annat. Under mer än fyrtio år har hon fortsatt välja det osäkra framför det självklara, den svåra rollen framför den bekväma och den konstnärliga nyfikenheten framför den enklaste vägen. Få levande skådespelare har gjort mer för att forma den moderna europeiska filmen.
