Jan Eliasson, superdiplomat

Text: Emma Härdmark

Bild: Jane Bark

Kluckande vårvatten omger den lilla ombonade restaurangbåten Harö krog strax bakom Nationalmuseum i Stockholm. Här trivs diplomaten Jan Eliasson, han hejar igenkännande på kökschefen och beställer genast in dagens lunchströmming.

Om bara några dagar lämnar han dock den spirande våren i Stockholm och lyfter mot ökenkriget igen, det ser han fram emot. Han säger att medlingsuppdrag är som ett gift i blodet och gör en snabb kanylgest mot armvecket.

– Så har det varit ända sen Palme ringde mig en morgon i november 1980 och frågade om jag ville vara med och medla i Iran-Irak.

Sedan dess har Jan Eliasson förhandlat i flera av världens blodigaste konflikter. Nu senast som FN:s särskilda sändebud i Darfur i västra Sudan. Där har intensiva strider rasat hela vintern och grusat alla fredsansträngningar.

Sedan flera decennier tillbaka byter Jan Eliasson världsdel flera gånger i veckan. Han har varit FN-ambassadör i New York, biträdande generalsekreterare i FN, kabinettssekreterare på UD i Stockholm, ambassadör i Washington, varit utrikesminister och ordförande FN:s generalförsamling. Sveriges meste diplomat har extremt många flygtimmar.

– Det är nog inte många som rest så mycket över Atlanten som jag, säger han och skrattar.

Hur orkar han? Han säger att han är begåvad med en god nattsömn, det gör att han snabbt kan ställa om mellan olika tidszoner. Darfur har fördelen att det bara skiljer två timmar. Tillsammans med medlarkollegan Salim Salim från Afrikanska unionen ska Jan Eliasson nu försöka syresätta den tynande politiska processen i Darfur. I praktiken ska de få afrikanska rebellgrupper i södra Darfur och janjawidmilis och regeringsstyrkor i norr att samla sig bakom gemensamma mål och föra parterna till förhandlingsbordet.

Detta i ett land där temperaturen ofta klättrar över fyrtio grader, vägnätet lämnar mycket övrigt att önska och vapnen lika många som skarpladdade.

– Dessutom är gränsen mellan Tchad och Sudan dragen med en linjal i Berlin 1885 och oro på den ena sidan spiller över på den andra eftersom stammarna inte följer nationsgränsen.

Han förnekar att han är rädd där ute när han sitter med stamhövdingarna i byarna eller vandrar mellan tälten i de enorma flyktinglägren. Oftast är han omgiven av en barriär av rumänska FN-livvakter. Men i luften, på väg dit, kan östeuropeisk muskelstyrka göra föga.

– När vi flyger över vissa områden är det tyst i helikoptern, det kan jag lova. Man blir lite fatalist ibland. Men diplomatin är inte bara under kristallkronorna.

Med jobbet som superförhandlare kommer också starka möten med det eländigaste av mänskligt armod. Det värsta lidandet mötte han i svältkatastrofens Somalia 1992, en otrolig mardröm, säger han.

Och i Darfur finns ingen mat, och inget vatten. Hur hanterar man sådana upplevelser?

– Man bearbetar mentalt så man inte blir nedstämd och handlingsförlamad. Vreden måste kanaliseras till handling. Och så pratar jag mycket med min hustru Kerstin. Det är också viktigt att skriva, för när jag läser min dagbok märker jag att jag ofta minns fel. Därför är det bra att kunna gå tillbaka till sina egna ord.

Jan Eliasson gnuggar vänster armbåge medan han pratar. Hårda pass på tennisbanan har satt sina spår. Att vara en vänsterhänt diplomat kan ha sina svårigheter. Inte bara i tennishallen.

– Det gäller att se upp, i arabvärlden får man till exempel inte äta med vänster hand. Sådana små gester är viktiga att respektera.

Det är svårt att föreställa sig denne välskräddade man, med rödglansig slips och prydlig näsduk i kavajfickan, sittandes under ett centralafrikanskt förhandlingsträd. Men han påstår att det nästan är så han går klädd även där. Av respekt för sina förhandlingsparter.

Hans mandat på posten går ut vid halvårsskiftet, och han vet inte om han vill fortsätta. Processen går segt, säger han. Och det är tveksamt om det finns tillräcklig politisk vilja att göra upp.

– Man måste utrusta sig med ett stort tålamod. Olof Palme sa alltid att tålamodet är det största modet.

I september fyller han 68 och förlaget ringer och påminner honom om att han borde skriva en bok. Och han pratar drömmande om att hinna bygga lite på stenmuren vid gården på norra Gotland.

– Men det där giftet finns där. Det går inte att hålla sig borta från medlandet.

Under hela lunchen återkommer han till datum. Hans minne tycks fixerat vid siffror.

– Men min son Johan är ännu bättre, säger han och berättar att sonen, efter sin allra första skoldag, smet direkt upp på sitt rum med skolans klasslistor i handen. Efter en halvtimme hade han lärt sig hela montessoriskolans personnummer.

Utanför restaurangen visar sig Stockholm från sin vackraste sida, värmande vårsol, yrvakna turister och säsongstidiga vaxholmsbåtar längs strömkajen. Jan Eliasson promenerar utan ytterrock tillbaka till sitt kontor.

– Carl Bildt har varit så god att låta mig behålla ett rum på UD, säger han och försvinner in genom den tunga porten.