Att – bokstavligen – skjuta på problemen

Ebba Buschs önskan om skarpskjutande poliser är ett exempel på hur politiker slåss mot konsekvenserna av sina egna beslut.

Kan vi skjuta av konsekvenserna av naiv invandringspolitik och havererad integrationspolitik? Exakt vad Ebba Busch menade kan de som vill säkert gräla om ända fram till valdagen. Men utan att vrida till saken mer än nödvändigt efterlyste hon mer eldgivning från svensk polis. Eftersom hon också efterlyste fler skadade bråkmakare, får man anta att hon inte bara ville höra varningsskott.

Det är viktigt att staten håller på sitt våldsmonopol. Ibland kräver det bruk av våld. Men med det sagt är ändå Ebba Buschs skjutkrav, så vitt jag kan påminna mig, makalöst. Sverigedemokraterna har tidigare velat skicka ut militären att besätta förorten, men inte ens de talade om vikten av att militären sköt skarpt när den var på plats.

Nu är det väl rätt osannolikt att Ebba Busch ser verkanseld som en långsiktig lösning på laglösa förorter, men även som akutåtgärd är det här utspelet en rätt sorglig historia. Det säger en del om hur ogenomtänkta politiska beslut inte bara har allvarliga konsekvenser i samhället i form av kriminalitet, extremism och arbetslöshet, utan dessutom förgiftar den politiska diskussionen.

Carl Hamilton skriver i sin nyss utkomna bok ”De ofelbara” att ”svensk politik i dag består i allt väsentligt av att de styrande bekämpar konsekvenserna av sina egna beslut”. Det är precis det som Ebba Buschs skjutuppmaningar är ett exempel på.

Det svenska politiska systemet producerade från millennieskiftet fram till flyktingkrisen 2015 nästan 30 invandringspolitiska propositioner. Inga av dessa innehöll konsekvensanalyser, helt i strid med de krav som staten själv ställt upp. Det ansågs ofint, möjligen rasistiskt, att tala om negativa konsekvenser av att andelen utrikes födda fördubblades, till ungefär 20 procent av befolkningen, på bara 20 år. Än mer tabubelagt var att ta upp eventuella problem av att invandringens samansättning förändrades. För 20 år sedan var finländare en större invandrargrupp i Sverige än alla andra betydande grupper tillsammans. Nu dominerar invandrare från Mellanöstern och Nordafrika.

Förändringar av det här slaget får praktiska konsekvenser. De borde ha analyserats i förväg. Men till och med nu, när konsekvenserna stirrar oss i ansiktet, är många av dem som var med och ställde till det ovilliga att göra någon analys. De talar fortfarande om de här problemen som om de vore något slags abstrakt seminarieövning i moralfilosofi, där det gäller att landa i rätt läger. Den numera professionella oppositionsmoderaten Moa Berglöf, talskrivare till Fredrik Reinfeldt och för närvarande boksläppande favorit bland alla journalister, är ett gott exempel.

Men det är ändå allt färre som håller fast vid grundtanken att negativa konsekvenser av det demografiska fullskaleexperiment som Sverige ägnat sig åt bara är uttryck för rasism och slutna hjärtan. En ganska populär idé bland dem som ändå försöker sig på en analys är just nu att man inte ska ta upploppen på alltför stort allvar. Sverige har alltid haft kravaller, invandring eller ej.

Det är naturligtvis sant att Sverige med jämna mellanrum har upplevt kravaller. Det kan vara intressant när Dick Harrison redogör för saken i SvD (ännu inte på nätet när detta skrivs), men det är av åtminstone två skäl ett idiotiskt argument för att vi inte behöver ta upploppen i påskas på allvar. Det första är att även tidigare kravaller ofta varit värda att ta på allvar, i det att de sagt något väsentligt om de problem Sverige då haft. Det andra är att det inte är oväsentligt ur vilka konfliktlinjer upploppen uppstår.

Kravaller som bottnar i klassmotsättningar, ungdomsprotester, politisk idealism eller annat av det slaget, speglar konflikter som i någon mening är inom systemet. De går ofta att lösa med de verktyg politiken och offentligheten i övrigt har tillgängliga. Kravaller som bottnar i ett aktivt avståndstagande, rent av ett hat, mot det samhällssystem man lever i, är något annat och svårare. Särskilt när de som gör upplopp dels bär på grundläggande åsikter och övertygelser som är oförenliga med samhällssystemet, dels aldrig varit och inte heller vill vara en del av det.

Det är helt enkelt skillnad på ett upplopp där en läkarson från en villaförort kastar sten mot polisen för att protestera mot ”USA-imperialismen” och ett upplopp där mammor hejar på sina tolvåriga söner, när de kastar sten mot de otrognas ”ockupationsmakt”. Det är skillnad på raggare eller fotbollshuliganer som tycker det är kul att skrämma skiten ur Svensson och islamister och gängkriminella som betraktar staten som illegitim. De förra exemplen kan vara nog så besvärande, men de senare är av en helt annan klass. De blottar inte en spricka inom ett samhälle, där delar av samhället har en oppositionell åsikt, känner sig undanträngda, eller helt enkelt längtar efter lite spänning. De blottar en spricka mellan majoritetssamhället och ett minoritetssamhälle som på helt grundläggande sätt är i direkt konflikt med majoritetssamhället och som inte vill vara en del av majoritetssamhället.

Det här är en konsekvens av den oanalyserade politik Sverige fört vad gäller invandring och integration de senaste decennierna. Och Ebba Buschs idé om att poliser borde ha närmare till tjänstevapnet är inget ljus i mörkret.

De svenska politikernas kamp mot konsekvenserna av sina egna beslut är till sin natur osystematisk, panikartad och högljudd. De politiska svaren måste larma lika högt som problemen, särskilt som nästan alla politiker har hjälpt till att skapa problemen och därför saknar trovärdighet. Så tuffast vinner, är tanken.

Och den här situationen kommer att kräva tuffa tag. Det är trist, för Sverige kommer att bli ett hårdare, mer konfliktfyllt och mindre empatiskt land. Men det problem som politiker som Ebba Busch försöker lösa med sina makalösa utspel har inte särskilt mycket att göra med problemet på kort sikt och ingenting att göra med problemet på lite längre sikt. Det problem de försöker lösa är deras egen bristande trovärdighet. Det leder i sin tur till att de enda som kan stoltsera med lite trovärdighet, främst Sverigedemokraterna, måste bränna på ännu mer. Häromdagen föreslog Sverigedemokraterna organiserad kollektiv bestraffning, genom att dra in uppehållstillstånd för hela familjer om någon medlem beter sig kriminellt eller har ”asocial livsstil”. Den situation svenska politiker skapat kommer garanterat att ge mer av den varan. Kraven på organiserad återvandring ligger precis under ytan. Det kommer att bli mycket otrevligare, mycket mer tummande på rättssäkerhet och ännu skarpare konflikter innan vi tagit oss förbi detta.

Vi har hamnat här därför att svenska politiker tagit okloka beslut, för att visa att de stod på den goda sidan. Nu försöker de ta oss ur den här situationen genom att föreslå nya okloka beslut, för att visa att de är tuffa. Det kanske slutar bra, men det är långt dit.

***

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT