Hamilton: ”Politik har blivit SM i kommunikation”

Fakta bet inte på politikerna då de lade om skolan, invandringspolitiken och försvaret. Carl Hamilton undersöker i en ny bok den svenska dårskapen.

Ungefär halvvägs in i vårt samtal inser vi hur gamla vi blivit.

– Jag började tala om kronförsvaret med en av cheferna på förlaget. Hon påminde mig om att hon inte var född då, berättar Carl Hamilton.

Efter hans referens till försvaret av den svenska valutan släpper förtöjningarna. Det skiljer i och för sig några år mellan oss, men det är inte vad saken handlar om. Det handlar om referensramar. Om vilket Sverige man har inkodat i hjärnbarken. Vi förlorar oss i mediemogulen Jan Stenbeck och den gamla Thage G Petersonska social­demokratin. I de tidens vindlingar då statsminister Carl Bildt fick kritik för att vara för ung.

Boken, som är skälet till att Carl Hamilton pratar kronförsvar med förlagsredaktörer, börjar i slutet av den där eran. Då, när Riksbankschefen Bengt Dennis 1992 höjde räntan till 500 procent och ändå hade mandat att gå upp ytterligare 3 500 procentenheter. Den sträcker sig ända fram till nutid, med pandemipolitiken som sista kapitel. Det finns en röd tråd, eller kanske snarare röd term, som med sin uråldriga klang väcker associationer till antiken: Dårskap.

– Det var Barbara Tuchman, den amerikanska historikern, som listade dårskapen som en av fyra källor till politiskt vanstyre. Det som gör den speciell är att de styrande handlar i strid med sina egna intressen.

Carl Hamilton.

Ålder: 65 år.

Familj: Susanne, en son, två bonusflickor och en katt.

Aktuell: Med boken De ofelbara – historien om tre decennier som förändrade Sverige (Mondial förlag).

Hobby: Seglar optimistjolle.

Lik i garderoben: Var medlem i Folkpartiet under Bildt-eran.

Ättenummer i Riddarhuset: 86.

Läser: Löpa varg av Kerstin Ekman.

Så, alltså, en bok om dårskap. Och om Sverige. Titeln, De ofelbara, säger en hel del om vilken typ av dårskap som ryms mellan pärmarna. Hamilton går igenom fem politikområden de senaste trettio åren – kronförsvaret och normpolitiken i stort, skolan, försvaret, invandringen och coronapandemin – och fram kliver just de ofelbara. De som vet att de har rätt, inte nödvändigtvis för att de överskattar sig själva, utan snarare för att varje möjligt bevis på motsatsen är ogiltigförklarat redan från början.

– Det som är speciellt svenskt i detta är konsensuskulturen: den svenska lusten till enighet, eller kanske snarare olusten inför oenighet. När den möter en stark tidsanda – de senaste decennierna en marknadsliberal, individualistisk tidsanda – är resultatet olyckligt.

Carl Hamilton har en kärlek för torra underdrifter av det där slaget. De ofelbara är en tragedi, men skriven av en författare som inte går förbi de komiska poängerna. Fallstudierna varvas med korta analyser av dårskapens anatomi, som ofta framstår som utkast till alldeles egna böcker och doktorsavhandlingar. Det är förvånansvärt bördig mark, det här. Som när Carl Hamilton benar ut konsensuskulturens förvandling:

– Samförstånd brukade handla om att personer som representerade olika intressen och olika uppfattningar satte sig ner och hittade en kompromiss. Det innebar inte att de inblandade plötsligt fick samma åsikt. Den nya konsensuskulturen, där­emot, handlar om att alla måste vara överens om samma berättelse.

Du väljer ordet »berättelse« med omsorg?

– Ja. Jag såg nyligen spelfilmen The people vs OJ Simpson, om mordrättegången mot Simpson – en annan åldersmarkör, antar jag – och där finns en scen när Simpsons advokat, Johnnie Cochran, lyssnar när biträdena lägger fram alla besvärande fakta mot Simpson. Cochran avbryter dem och förklarar: »Det handlar inte om det. Det handlar om att ha den bästa berättelsen«. Det är den inställningen som ätit sig in politiken. Vi har fått en »narrativ politik«, där fakta, sanning och konsekvenser är underordnade berättelsen.

Fakta sparkar inte längre, för att anknyta till Gunnar Myrdal?

– Nej, fakta kan sparka sig trött. Politik har blivit SM i kommunikation.

Ingen hade utrett konsekvenserna av att lägga ner den statliga förvaltningen inför kommunaliseringen av skolan. Det fanns inte någon konsekvensanalys när den borgerliga regeringen genomförde friskolereformen. Den saknades också i stort sett helt i de 26 invandringspolitiska propositioner som lades fram mellan 2004 och 2015, trots att det närmast är att betrakta som ett brott mot såväl lagar som regleringar.

– Förändringarna som på några få år genomfördes i svensk skola var inget mindre än en revolution. Skolan gick från en av världens mest centraliserade, till den kanske mest decentraliserade. Sedan kom en extrem liberal friskolereform på det. Drivkraften var en närmast religiös övertygelse om decentralisering, som det rådde konsensus om, från höger till vänster. Inga fakta kunde bita på den.

Carl Hamilton citerar dåvarande statsminister Göran Persson, som inför lärarnas protester mot kommunaliseringen konstaterar att »det gamla systemet var dödsdömt«. Men varför det? Det uppvisade trots allt bra resultat. Jo, konstaterar Hamilton, »systemet var dödsdömt därför att han, Persson, avsåg att aktivt destruera det«.

– När de här extrema idéerna – en ränta på 500 procent, kommunaliseringen och friskolan, försvarets nedläggning, de öppna gränserna – blir kärnan i den »narrativa politiken« finns inte längre några brytpunkter. Om resultatet inte blir det man önskat sig är lösningen »ännu mer av samma vara«, för den valda politiken kan, per definition, inte vara fel. En del av det extrema tänkandet är också att förnyelse och utveckling kräver ett slags kreativ förstörelse. Motstånd och protester blir inte motargument att beakta, utan tvärtom bevis på att den inslagna vägen är den rätta.

»Han lyssnade på rörelsen, precis som den gamle landsfadern Erlander hade rekommenderat«, skriver Hamilton i ett parti där han beskriver Göran Perssons budgetsanering: »Rörelsen gallskrek. Politiken låg rätt.«

Carl Bildt visade sig vara en föregångare när han talade om »den enda vägens politik«. I den nya form av konsensus som växer fram under den narrativa politiken, är det snarare regel än undantag att hävda att det bara finns en väg att gå. På det följer moraliserandet:

– Det är nästan omöjligt numera att utrycka en åsikt i sak, en detalj ens, utan att det tolkas som ett uttryck för en hel världsbild. Och den världsbilden värderas sedan genast moraliskt. De som anförde faktaargument mot kronförsvaret möttes av anklagelser om att vara landsförrädare. De som påpekade problemen med invandringspolitiken stämplades som rasister. Om man har någon synpunkt på covidpolitiken, som avviker det minsta från den påbjudna, är man »foliehatt«. Det här är en del av den nya, totalitärt anstrukna, konsensuskulturen.

– Människor som går in i politiken socialiseras in i det här tänkandet mycket snabbt. De kan vara helt normala att tala med, både före och efter sin tid i politiken, men under tiden de är aktiva slutar de att tala begripligt och moraliserar tvärsäkert över hur andra människor ska leva.

Det finns ett drag av utopism i det här?

– Ja, svensk politik handlar alltmer om att göra människor goda. Det är en förädlande, snarare än en förvaltande politik: människor ska anpassas efter samhället, inte tvärtom. Det var det som sken igenom i Fredrik Reinfeldts vädjan att »öppna era hjärtan«. Han stod på den goda sidan, väljarna på den andra. Att tänka i »vi och dom« vad gäller invandrare och svenskar är fult, men i stället finns ett tydligt »vi och dom«, där »vi« är de goda beslutsfattarna och »dom« de moraliskt opålitliga väljarna.

Men lite sparkar väl fakta, ändå? Normpolitiken har nyanserats. Den reglerade invandringen är tillbaka. Revolutionen inom skolan ifrågasätts. Försvaret ska rustas upp.

– Jo, det går ju inte att alldeles göra sig oberoende av verkligheten. En flyktingvåg, en invasion av ett land i närheten, ständigt sjunkande skolresultat: sådant gör avtryck. Den extrema politiken fungerar dåligt. Men det finns en risk för att det bara skapar ett nytt narrativ, en ny totalitär konsensus som leder till nya dårskaper.

När jag släppt ut Carl Hamilton och diskat ur kaffekopparna bläddrar jag igenom boken igen. De flesta understrykningarna är i gult, men en har jag gjort i rött:

»Svensk politik i dag består i allt väsentligt av att de styrande bekämpar konsekvenserna av sina egna beslut.«

***

Fokus har både fördjupning och daglig nyhetsuppdatering i de viktigaste samhällsfrågorna – teckna din prenumeration här.

Text:

Toppbild: Sofia Runarsdotter