Även utan Le Pen växer misstron

Marine Le Pen vinner antagligen inte det franska presidentvalet. Men västs enighet är ändå hotad.

Marine Le Pen kommer inte att vinna. Jag skriver detta, förstås, lite grand för att se om jag vågar. Ni kan ju medieetablissemangets hela syndaregister, från Trump till Brexit. Alltid systematiskt fel. Att jag själv tvivlade på att Hillary Clinton kunde vinna och räknade med ett ja till Brexit spelar mindre roll.

Men jag tror att jag vågar: Marine Le Pen kommer inte att vinna.

Skälet är inte att första omgången blev mindre jämn än många förutspått: Macron fick en ledning på fem procentenheter. Skälet är istället att jag räknar med att de fransmän som till slut går och röster, trots allt, kommer att vara fogliga.

Jean-Luc Melenchon, yttervänsteralternativet, ägnade huvuddelen åt sitt tal efter förlusten i första omgången åt att sporra sina anhängare att inte släppa en enda röst till Le Pen i andra omgången. Om det kan man visserligen säga att hälsan, till skillnad från Melenchon, tiger still. Att han kände ett behov av att banka in förbudet mot Le Pen bland sina anhängare, innebär att han räknar med att det finns en faktisk risk att en betydande del av dem går till just Le Pen. Å andra sidan var det också en markering att presidentvalet nu går in i en helt annan fas. Från och med nu kommer det uppifrån – från höger till vänster – att vara en folkomröstning om Le Pen.

Det betyder inte nödvändigtvis att vanliga fransmän ser det så. De kanske tänker på helt andra saker än partigängarnas ideologiska skiljelinjer. Och det finns en mängd andra saker som spelar roll. Hur illa tycker man egentligen om den sprättiga självbeundraren Macron? I vad mån har Eric Zemmor dragit högerradikaliseringen så långt att hans anhängare inte längre ser Le Pen som trovärdig? Hur många vänsterväljare ger helt enkelt upp och struntar i att rösta?

Och bakom allt, naturligtvis, kriget och Ryssland.

Le Pens rysslandsvurm är ovedersäglig och går till och med att räkna i reda pengar. Hennes förhållande till Putin påminner om det halvreformerade Vänsterpartiets förhållande till Sovjet och de andra diktaturerna bakom järnridån. Hon befinner sig ungefär där Lars Werner befann sig, när han satt i bastun på östtyska ambassaden.

Det är inte bra, men den intressanta frågan inför valet är om det är en nackdel, eller en fördel.

Sedan Ryssland anföll Ukraina har det varit lätt att få intrycket att Europa står enat, ned till sista medborgare, på Ukrainas sida. Det är förstås inte sant. De finns européer som är Rysslandsvänner till varje pris. Det finns européer som alltid ser Nato och USA som de skyldiga. Det finns européer som är så rädda för krig där de själva befinner sig att de utan att blinka är beredda att offra Ukraina. Det finns européer som, utifrån en kall maktpolitisk analys, drar slutsatsen att Ukraina ligger i Rysslands intressesfär, att det inte har med moral att göra och att det är orimligt att förneka det. Det finns européer som redan lever på marginalen och inte accepterar högre bensin- el- och matpriser, bara för tillfredsställelsen att stå på rätt sida. Och så vidare.

En del av dessa har rätt goda argument för sin sak, andra inte. Oavsett vilket hörs nästan inga av dem, eftersom offentligheten av lättbegripliga skäl nu är moraliskt och emotionellt starkt viktad för Ukrainas sak och mot Ryssland.

Fidesz övertygande valseger i Ungern visar att Rysslandsfrågan inte är ett självklart sänke för dem som ställt sig lite väl nära Putin. Ungern är ett specialfall, kan man hävda, men det vore att återigen begå det misstag som liberala eliter begått gång på gång de senaste decennierna: att förklara alla avvikelser från den kurs de själva önskar som resultatet av något abnormt, av fusk och lögner och av galningar. Reflexen att beskriva allt från Brexit till Trump som något slags idiotisk avvikelse är egentligen bara ett sätt att slippa konfrontera en verklighet man inte gillar.

Det är detta som är viktigt att minnas inför den andra omgången i presidentvalet i Frankrike.

Jag tror inte att Marine Le Pen kommer att vinna. Men att ta hennes förlust, när den kommer, till intäkt för att européer står enade bakom politiken mot Ryssland vore ett gravt misstag. EU kan berömma sig i skift över sin förmåga att sluta upp i den här krissituationen, men sanningen är att den uppslutningen redan börjat spricka, enligt samma mönster som fanns före kriget mot Ukraina. Sanningen är också den att all europeisk enighet sist och slutligen vilar på att medborgarna står bakom det som görs och är villiga att bära kostnaderna. Och de kostnaderna har vi bara sett början på än.

Jag tror att tillräckligt många fransmän kommer att bestämma sig för att följa uppmaningarna uppifrån och stoppa Marine Le Pen från att nå presidentposten. En del av dem på grund av hennes Rysslandsvurm. Men det är inte detsamma som att den hårda politiken mot Ryssland är en patriotisk självklarhet i Frankrike, eller något annat europeiskt land.

Den farhåga som nu luftas är att Le Pen ska vinna och att såväl EU som Nato därmed får interna problem med sin hållning mot Ryssland. Sanningen är att det mesta pekar åt det hållet ändå, även om Marine Le Pen förlorar. Det är mer en fråga om hur snabbt det går. Putin har inte tiden på sin sida vad gäller själva kriget, men han har tiden på sin sida vad gäller ökad splittring och intern oenighet i väst.

Är man själv i krig talar erfarenheten för att fördragsamheten i breda folklager kan vara enorm. Det surrogatkrig väst nu valt skapar inte den sortens uppslutning. I värsta fall kan resultatet bli det sämsta ur två världar: ingen reell effekt på det krig man motsätter sig och en snabbt falnande uppslutning i den egna befolkningen.

Det gäller alldeles oavsett Marine Le Pens valresultat.

***

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT