Förljugenheten – inte sanningen – är krigets första offer

"Så varje gång jag ser honom, tänker jag mig att hans underkropp, inte hans överkropp, är bar. Två taniga ben och en liten skrumpen snopp på arenan i Moskva. Pröva själv. Det hjälper."

Putin med bar underkropp? Håll den bilden ett ögonblick.

Partisanerna gjorde aldrig författaren Evelyn Waugh knäsvag, när han var stationerad i Jugoslavien under andra världskriget. Deras speciella blandning av humorlöshet och fanatism gjorde bara Waughs kroniska leda värre. Han uthärdade genom att irritera sina medofficerare och driva med de jugoslaviska värdarna.

En fantasi rotade sig särskilt hårt i Waughs sinne. Marskalk Tito hade under början av kriget omgivits av mystik. Vem var denne ledare? Fanns han på riktigt? Kunde han rentav vara en av dessa vackra kvinnor i uniform, som dök upp i romantiska drömmar om partisaner?

Waugh bestämde sig för att hålla fast vid det sistnämna. Han började systematiskt låtsas att Tito var kvinna. Han refererade alltid till marskalken som »hon«, eller »faster«. När en av hans kollegor under ett möte beklagade sig över att Tito var besvärlig, konstaterade Waugh att »hon har uppnått en rätt besvärlig ålder för en kvinna«. Hans officerskamrat tappade tålamodet och skrek åt Waugh att sluta med sina dumheter: »Alla vet att Tito är man och dessutom rätt stilig.« Waugh svarade att »hennes ansikte är sött, men benen är väldigt tjocka«.

Evelyn Waugh träffade faktiskt Tito, för tillfället iklädd åtsittande badbyxor. Vid det laget var Waughs fantasi så allmänt känd att marskalken, uppenbart störd, bad tolken fråga Waugh varför han spred sådana rykten.

De som är svaga för klichéer kan inte motstå påståendet att sanningen är krigets första offer, även om de inte menar fantasier av Waughs slag. Det finns väl något slags ytlig täckning för en så banal djupsinnighet, men den gränsar i sig till osanning, eftersom den antyder att sanningen inte är dödligt sårad redan i fredstid.

Diplomati handlar lika lite som juridik om sanning. Ett skäl är just att sanningar riskerar att utlösa krig. Man kan lika gärna säga att förljugenheten är krigets första offer. När man väl börjat skjuta på varandra ljuger man visserligen om sådant som framgångar och motgångar, men man kan äntligen kosta på sig att vara ärlig om sin motståndare.

Något som kriget definitivt tar död på är där­emot förmågan att inte ta livet så allvarligt. Det är just detta som utgör lockelsen med krig för vissa: äntligen något som är på riktigt. Humorn har en plats i krigsinsatsen, men bara för att stärka moralen. Det är fritt att driva med fienden, som när Charlie Chaplin spelade diktator, eller den ukrainska regeringen beviljar skattefrihet för ryska stridsvagnar som stulits av ukrainare. Men vid sidan av den propagandistiska humorn blir kombinationen av skämt och krig nästan alltid svart, absurdistisk och därför subversiv. Svejk, Slakthus 5, Moment 22, MASH: Inga av de verken väcker stridslust. De hör oftast till krigets efterarbete, ungefär som uppbyggnaden av förstörd infrastruktur.

Det här är mer ett konstaterande än en kritik. Det är lätt att hålla sig för skratt när städer jämnas med marken, när ens nära svävar i livsfara och man själv är kallad att döda andra. Livet blir inte allvarligare än så.

Men mitt i allt detta finns ändå en poäng med att hålla känslan för det absurda vid liv. Putins krig har ett groteskt pris i liv och egendom. Det tvingas vi ta på allvar. Men själv är Putin uppenbart löjlig i sin storvulna självöverskattning och paranoida uppblåsthet. Så varje gång jag ser honom, tänker jag mig att hans underkropp, inte hans överkropp, är bar.

Två taniga ben och en liten skrumpen snopp på arenan i Moskva, där 20 000-kronorsjackan från Loro Piana tar slut. Under det fåniga jätte­bordet i Kreml. Framför patriarken Kirill av Moskva.

Pröva själva. Det hjälper.

***

Text:

Toppbild: Alexei Druzhinin