Valet 2022 – Magda eller Hitler?

Det finns ingen brist på sakfrågor, men i en medial klass är det här ett val mellan att vara fascist eller att vara god.

I vad som börjat bli en etablissemangets folkrörelse har nu även Jan Guillou kommit ut som miljöpartist. Eller, för att vara mer precis, han tänker rösta på ett ”virrpanneparti som värnar om miljön”. Det är just detta — att rösta på Miljöpartiet, trots att man inte är särskilt förtjust i partiets politik — som definierar den här folkrörelsen i den mediala eliten.

Varför? Därför att det är en moralisk plikt. Valet är nämligen ”en folkomröstning om demokratins överlevnad”.

Just den frasen, eller varianter av den, har nu cirkulerat i åtminstone en månad i kolumner och på kultursidor. Fasciststaten står för dörren. Vinner inte Magdalena faller Weimarrepubliken.

Nu är samma moraliska plikt på väg att omfatta även Centerpartiet. Sedan mitten av juli har polisen och de närmast berörda vetat att Ing-Marie Wieselgrens mördare säger sig ha velat mörda även Annie Lööf. Två veckor före valet blev det offentligt, genom att Annie Lööf begärde ett målsägarbiträde, ett kostnadsfritt ombud tänkt att vara stöd och hjälp för brottsoffer som annars kan ha svårt att hävda sig. I och med det fick var och ens relation till Centerpartiet en moralisk, snarare än politisk, dimension.

Kanske är det till och med en plikt att stödja Centerpartiet, oavsett vad partiet anser om skatter, a-kassa, elförsörjning, arbetsförmedling och alla de där andra vardagliga frågorna. Det är under alla omständigheter en moralisk skyldighet att inte bedriva valrörelse mot Centern, eftersom sådant skapar en ”mylla för hat” och ”förgiftar samhällsklimatet”. De senaste dagarnas uppmaning från den här förnäma folkrörelsen för moralisk upprustning kan sammanfattas ungefär så här: ”Ni demokratins dödgrävare som är på väg att etablera en fasciststat måste dra ned tonläget, annars blir ni medskyldiga till mord”.

Det är valrörelse, så man måste förstås förstå att språket ibland blir en aning patetiskt. Man är också helt fri att rösta på vilket parti man vill av vilka skäl som helst. Det finns inget krav på att man väljer parti efter vilken politik partiet i fråga står för. Men nog är den här glidningen från politik till moral, eller snarare moraliserande, intressant.

En annan gammal vänsterytter än Jan Guillou, Carl Hamilton, har i sin senaste bok ”De ofelbara” ett resonemang om den moraliserande människan, som ”ställd inför sociala konflikter reflexmässigt delar in sina medmänniskor i goda och onda”. Den moraliserande människan utövar makt genom kollektivt skambeläggande och beröm, oftast med hjälp av media. Svensk politik har under senare år kommit att märkas alltmer av den här människotypen. Sakpolitisk diskussion ersätts med ”moraliserande — vilket är något annat än en moraldiskussion” och analysen ersätts med ”ideologisk skolastik”.

Det finns en parallell i Lena Anderssons nya roman Koryféerna, där en journalist konfronteras med obehagliga fakta och slår dem ifrån sig med deklarationer om sin orubbliga värdegrund:

”Återkom när du har fått ordning på dig själv, och sorterat i om det är viktigare för dig att få manifestera dina oklanderliga värderingar än att få veta vad som hände”, säger journalistens uppgiftslämnare.

Det är någonstans där vi verkar vara nu. Valet ska inte längre handla om sakfrågor, trots att det finns gott om sakfrågor i stort behov av uppmärksamhet. Det handlar lite om att välja den president vi inte har i Sverige. Men mest handlar det om valhandlingen som ett sätt att manifestera sina oklanderliga värderingar.

Det är den moraliserande människans val.

***

Text:

Toppbild: Hanna Franzén/TT