Socialdemokraterna har förlorat greppet om det svenska folket
Toppbild: TT
I helgen gick ännu en rond i den nu väletablerade genren ”Vem polariserar mest?”. Frågorna har gradvis blivit allt löjligare:
”Är Moderaterna ett hot mot demokratin?”
”Kommer Stefan Löfven att släppa ifrån sig makten?”
Alla vet förstås svaren. I just dessa fall nej respektive ja. Men vad handlar det här egentligen om? Jo, detta:
Hösten 2008 hade Socialdemokraterna 44,4 procent i opinionsmätningarna. Moderaterna hade 23,7 procent. Liberalerna hade 6,3 procent, Centern 5,5 procent, Kristdemokraterna 3,9 procent, Vänsterpartiet 5 procent och Miljöpartiet 5,8 procent. I den senaste Sifomätningen har Moderaterna nästan exakt samma stöd, liksom Kristdemokraterna. Liberalerna är på väg att åka ut, men det är Miljöpartiet också. Centern har några procentenheter mer och Vänsterpartiet är dubbelt så stort.
Men de riktigt stora förändringarna, i procentenheter räknat, är förstås Socialdemokraternas stora tapp i opinionen och Sverigedemokraternas stora uppgång. Socialdemokraterna har tappat nästan 17 procentenheter, eller två femtedelar av alla sympatisörer de hade 2008. Sverigedemokraterna har vunnit nästan exakt lika mycket. Det är inte en covideffekt.
Hakelius: Vi borde enas om att ställa oss kallsinniga till deplattformeringar
Det är detta den här fäktningen handlar om. Inte om djupsinniga idéer och en genuin och välgrundad oro för demokratins fortlevnad. Möjligen en djup och välgrundad oro för Socialdemokraternas överlevnad. Men just därför spelar det ingen roll att alla vet svaren på de löjliga frågorna. Tröskeln kommer att bli allt lägre för vad som anses vara upprörande. Viljan att missförstå kommer att växa dag för dag. Indignationen kommer att puttra som en hurra gammalt snutkaffe. Och de löjliga antydningarna om vem som kommer att bli den svenska demokratins baneman kommer att bli alltmer långsökta.
Åtminstone fram till hösten 2022.
Socialdemokraterna har på bara drygt tio år förlorat greppet om svenska folket. Moderaterna, det andra stora partiet, har inte lyckats fånga det. Socialdemokraterna förstår fortfarande inte riktigt hur de kunde förlora greppet. Moderaterna förstår fortfarande inte riktigt hur de skulle ha gjort för att koppla det.
Så, för tydlighetens skull: ja, detta handlar om Sverigedemokraterna. Men inte om partiets historia. Inte ens om dess åsikter. Utan om dess storlek i väljarkåren.
Visst finns socialdemokrater som läst så djupt i de egna propagandatexterna att de faktiskt tror att Ulf Kristersson är en ny Franz von Papen. Låt oss klappa på dem och lugna dem. Visst finns moderater som lyckats arbeta upp en sådan indignation att de kan föreställa sig Stefan Löfven som Hugo Chávez. Låt oss ta dem i vår famn och nynna något mjukt. Men för den stora majoriteten som deltar i detta utbyte av invektiv handlar det helt enkelt om politisk matematik och positionering, om att trixa och försåtminera, lägga krokben och skrämma, med siktet på valet 2022.
Socialdemokraterna gör den alldeles korrekta analysen att det finns en uppgift viktigare än någon annan för att försvåra ett regeringsskifte i det här opinionsläget: att göra det så omöjligt som möjligt för borgerliga partier att godta stöd från Sverigedemokraterna. Därför kommer detta i stort sett vara det enda allt kommer att handla om i drygt ett och ett halvt år till.
Man kan tänka sig andra sätt att agera på. Sådana avvikare som Daniel Suhonen, eller rent av en minister som Ardalan Shekarabi, ägnar sig snarare åt att diskutera sakpolitiska frågor och förespråka politiska reformer som i deras mening skulle locka tillbaka väljare till Socialdemokraterna. Men de är i minoritet. Den dominerande hållningen inom Socialdemokraterna verkar vara ett slags stridslystenhet sprungen ur en uppgiven acceptans av att man inte kommer att vinna tillbaka de mer folkliga, traditionellt präglade väljargrupper som tidigare med självklarhet valde Socialdemokraterna, men nu väljer Sverigedemokraterna. Det är som om partiet redan skrivit av sina förluster.
Socialdemokraterna verkar över huvud taget begränsat intresserade av att vinna väljare. I den strategi de nu följer är det sekundärt. Det primära är det partipolitiska spelet på partiledningsnivå. Att lägga hinder och blockera andra partiers samarbeten. De låter som agitatorer när de läger ut texten om hoten mot demokratin, men de låter som de gör av politiskt spelteoretiska skäl. De har lämnat marken och ägnar sig åt drönarkrig.
Det kan mycket väl ge utdelning 2022, för Socialdemokraterna är formidabla i maktspel, men det är en strategi för ett parti som möter sina förluster med uppgivenhet.
