Mitt Afrika: det roliga

Nu ska de stänga av strömmen i Skåne i vinter. Sverige afrikaniseras, men låt oss åtminstone välja det roliga alternativet.

I vinter, läser jag i tidningen, kan det hända att elen stängs av. Den räcker inte till oss här nere i söder, säger Svenska Kraftnät. Det får mig att tänka på Lady Idina Sackville, eller ”the bolter”, smitaren.

Hon var gift och skild fem gånger, därav öknamnet.

Med sin tredje man flyttade hon i mitten av tjugotalet till Kenya och importerade en stor flock skotska får. De föll döda ned. Då skickade hon efter 100 stickade solhattar, klippte hål för fårens öron och tryckte ned dem på fårskallarna. Det måste ju vara klimatet som ställde till det för de stackars skottarna, tänkte hon.

Fåren fortsatte dö, för den egentliga orsaken var en parasit.

Britterna på det kenyanska höglandet hade, trots prövningar, det ändå förhållandevis behagligt. Värre var det för brittiska upptäcktsresanden på samma kontinent. Hugh Clapperton dog av dysenteri i Sokoto och James Tuckey hann mindre än 16 mil uppför Kongofloden innan han och fjorton av hans trettio män gick under av febersjukdom. När John Hanning Speke till sist nådde Tanganyikasjön kunde han inte se den, eftersom hans ögon var alltför inflammerade. Stanley höll på att fastna i ett nät som kannibalerna lagt ut i Kongofloden, för att fånga sin kanotburna middag. Någon månad innan David Livingston dör, sittande på knä i bön vid sin säng i Old Chitambo i nuvarande Zambia, och dåvarande ingenstans, är hans så försvagad av dysenteri och tropiska åkommor att han blir buren, blödande ur alla kroppsöppningar. Samtidigt för han bok över de intressanta blodiglar som fäster på honom.

Jag associerar på det här sättet, eftersom jag då och då genom åren kontemplerat högt över vad jag otidsenligt och antagligen olagligt kallat afrikaniseringen av Sverige. Ni vet ungefär vad jag menar: tåg som inte kommer, skyltar som lovar något som inte kan hållas, vägar som inte lagas, timmar i akutväntrum, ett långsamt förfall av en infrastruktur som byggdes upp av någon annan, som sedan dess försvunnit.

Nu har jag varit i både Kenya och Sydafrika, så jag är den förste att se det orättvisa i det här. Vägarna i Kapprovinsen är mycket bättre än de norr om Dalälven. När en kenyan lovar att göra något, blir det gjort. Det var, i min erfarenhet, mycket enklare att göra covidtesten i Sydafrika än i England, när sådana var obligatoriska.

Men inga liknelser är perfekta och ni förstår nog ändå vad jag menar.

I Sydafrika har till exempel de rullande, planerade elavbrotten pågått länge. Och nu kommer de alltså till Sverige, eller åtminstone till Skåne.

Jag funderar på hur man ska reagera på det. Ska man drabbas av ilska och indignation? Eller ska man låta uppgivenheten segra?

Jag tänkte försöka att betrakta det som ytterligare ett exempel på den ständigt expanderande hemleveransen. Britter som inte passade in därhemma fick lov att byta kontinent för att uppleva äventyr, men vi behöver bara vänta. Äventyret, vildmarken och prövningarna kommer till oss, bit för bit. Den delen får vi gratis, oavsett vad vi önskar. Det vi kan göra själva är att försöka se till att vårt Afrika blir mer som Idina Sackvilles Happy Valley, där osedligheten, excesserna, champagnen och kokainet dominerade. Inte som de ofta humorlöst fromma upptäckarnas Afrika, som alltid slutade i någon mask som borrade sig upp genom fotsulorna, eller ett spjut i levern.

Det gäller att lägga ribban på rätt nivå, även när vi kurar skymning i det afrikaniserade Sverige.

***

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT