Undergång genom bisaker

Lagstiftarna har skapat ännu en konsultbransch för behjärtansvärda bisaker. Snart är de huvudsak.

Härliga nyheter: från och med i söndags måste alla kommuner, regioner, myndigheter, och företag med fler än 50 anställda ha en särskild ”visselblåsarfunktion” för personer som vill rapportera oegentligheter. Värmlands kommuner, kunde vi höra i ett nyhetsinslag i radio i går, har gått samman och låtit Karlstad upphandla tjänsten av en privat firma. Det framgick inte vad det kostade.

Sverige har någonstans mellan 7 000 och 8 000 företag med 50 anställda eller fler. Det finns 290 kommuner och 20 regioner. SCB har 457 myndigheter i sitt register. Hur många konsultfirmor som redan har uppstått eller kommer att växa fram för att vara telefonsluss för visselblåsare är okänt. Lika okänt är hur många arbetstimmar de knappt 9 000 organisationer som lyder under den här nya lagen har lagt ned och kommer att lägga ned på att följa den.

En tröst är möjligtvis att det bara kommer att vara en bråkdel av de timmar som arbetsmiljöplaner, hållbarhetsrapporter, riktlinjer för nolltolerans av diskriminering, dokumentation av aktiva åtgärder för jämställdhet, värdegrundsdokument, klimatanalyser, hbtqi-certifiering, GDPR-säkring och mycket annat, tar i anspråk.

Men det är faktiskt viktiga saker, säger ni. Javisst. Men det är viktigt att göra sitt jobb också.

När vi nu bråkar om vad det är som kommer att leda till vår undergång – klimatet, kärnvapnen, högerextremismen, islamismen, kineserna, ryssarna, amerikanerna, kapitalismen, invandringen – är det en uppenbar sak vi ständigt missar: förstoppningen.

Jag vågar satsa en hyfsad slant på att det är förstoppningen som får sjukvården att ha ständig kris, oavsett resurser, förstoppningen som gör att man aldrig ser en polis, trots att de sägs vara fler än någonsin, förstoppningen som gör att vi snart har en i alla väsentliga delar hemgjord energikris, förstoppningen som gör att tågen aldrig går snabbare, och så vidare.

Visst, det handlar delvis om att saker har blivit mer komplicerade, men det handlar till större del om att vi gjort saker mer komplicerade.

Varje år tillkommer någon ny marginal som genom EU, eller våra egna politiker, eller aktivistiska myndigheter, görs till något centralt. Varje sådan bisak som blir central föder flockar av hungriga universitetsutbildade, på jakt efter försörjning. Det är ett växelspel: utbildar man tillräckligt många i något ämne, hur marginellt det än är, kommer dessa personer av nödvändighet att viga sitt liv åt att finna världens viktigaste problem inom just det område som de råkar vara utbildade i.

Det finns nästan inga motkrafter, för i varje enskilt fall går det alltid att visa att något är viktigt. Det är först när man ser helheten som det blir tydligt hur orimliga de oräkneliga kraven på planer, säkringar, dokumentation och verifieringar är. Det är bara då det blir tydligt att de till slut stryper huvudverksamheten.

De som ser helheten är förstås de som ska driva företagen, sjukhusen, kommunerna och myndigheterna. Men i just det här fallen kan de avfärdas som särintressen. Det är förstås helt bakvänt att de som ser helheten räknas som särintressen och de som driver särintressen anses representera helheten, men så har det blivit.

Och där har ni, om jag får gissa, vår undergång. Vi kommer att konsulta, redovisa och planera oss till döds i en långsam, utdragen process, tills vi till sist faktiskt glömt bort vad som är huvudsak och vad som är bisak. Men när vi till sist fått allt att stanna, kommer vi åtminstone att ha en vacker värdegrund att trösta oss med och kanske en visselblåsarlinje att tala med.

***

Text:

Toppbild: TT