När frågor blir förräderi

Även rimliga frågor blir peststämplade när lojaliteten med Ukraina är allt. Det är begripligt, men farligt.

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT

Toppbild: TT

Det här är det som ingen, inklusive jag själv, vill tala om: Någonstans längs den tidsaxel vi alla följer kommer antagligen lojaliteten, eller den rättmätiga moraliska indignationen, eller principfastheten, eller vad man nu vill kalla det, att bedra visheten vad gäller Ukraina.

Med det menar jag till exempel att vi kommer att känna oss tvingade att spela dumma, för att slippa ta in oönskade fakta. Att vi kommer att hålla fast vid positioner som är skadliga för Ukraina och för oss, bara för att inte ge Putin en tum, geografiskt eller politiskt. Att trycket kommer att bli stenhårt på att frysa ut folk som påpekar fullt rimliga saker, eftersom det viktiga inte längre kommer att vara vad som är sant, rimligt, eller ens logiskt, utan vad som anses rätt att säga.

Sverige uppvisar ofta sina sämsta sidor i sådana lägen. Hyser något tvivel om det är det bara att gå tillbaka och studera kronförsvaret 1992. Det var ett slags orgie i militant självbedrägeri. Gud nåde den som inte deltog.

Det dras ofta paralleller till andra världskriget när Rysslands anfall på Ukraina diskuteras. Många paralleller är välfunna, men det finns också tydliga skillnader. En är att de länder som stöder Ukraina inte kommer att vilja rulla in i Ryssland, ockupera landet och tvinga Putin att ta livet av sig i en bunker i Moskva. Ett skäl är att Putin, till skillnad från Hitler, kontrollerar kärnvapen. Men det finns många andra goda skäl.

Kontentan är, oavsett skälen, att det kommer att bli en förhandlingslösning på det krig Ryssland startade.

Kanske sker förhandlingen med någon annan än Putin. Kanske blir förhandlingen ett slags icke- eller halv-förhandlat dödläge, som det mellan Nord- och Sydkorea. Kanske kan förhandlingen sluta i en total kapitulation från rysk sida vad gäller anspråken på Ukraina, efter en rejäl militär förlust. Och på det en plötslig politisk omsvängning västerut. En nystart, snarare än en omstart för samma gamla ryska revanschism. Och så levde vi lyckliga i alla våra dagar. Men det låter just som en saga.

Hur det än kommer att utspela sig är vi nu redan inne i, och på väg allt djupare in i, ett mycket besvärligare skede av kriget och vår relation till kriget.

Ju mer Ukraina trycker Ryssland österut, ju mer kommer Ukraina att slåss i betydligt mer rysslojala delar av sitt land. Vad händer om Ukraina inte längre upplevs som befriare av stora grupper bland dem som de befriar?

Hur blir det om Ukraina börjar pressa sig in i Krim, som trots allt blev en del av Ukraina först under Stalin?

Hur ska vi bete oss om republikanerna i USA börjar strama åt stödet, med hänvisning till att Europa borde ta hand om sin egen bakgård?

Hur ska vi reagera om vissa av EU:s medlemsstater öppnar en diskussion om vad som egentligen är rimliga mål för EU i den här konflikten? Ska vi, oavsett argument, avfärda dem som medlöpare?

Hur ska vi hantera Ryssland om och när den här konflikten nått något slags slut? Är det svekfullt att ens tala om och tänka på de enorma problem som då kommer att behöva hanteras? Är det förräderi att fundera på om de kan förebyggas på något sätt?

Det finns hundratals frågor av det där slaget. Att ignorera dem eller stämpla varje försök till diskussion som en judaskyss är inte en bra idé. Men det är samtidigt sant att vi är del i ett komplicerat, cyniskt spel som verkligen gör att varje fråga, varje tvivel, varje nyansering, riskerar att utnyttjas av angriparen Ryssland och i värsta fall underminera Ukrainas position.

Det finns goda skäl att inte vilja tala, eller ens tänka, i mer komplicerade banor, med gråskalor, i den här konflikten. Men det är samtidigt mycket farligt att inte göra det.

Det är kanske sant, som många säger, att Ryssland kommer att förlora det här kriget och att Putin är på väg att gräva sin grav. Men ingen vet egentligen vad de menar med en rysk förlust, förutom att Putin misslyckas i ambitionen att kolonisera Ukraina. Men sedan, då? Och ingen vet vad som kommer efter Putin, men de flesta som vet något gissar på något värre.

Vi är i en oerhört komplicerad situation. Det är möjligt att den blir värre om vi inte behandlar den som om den vore en enkel situation där allt är svart och vitt. Det är också möjligt att den blir värre om vi stämplar varje prövande och nyanserande resonemang som förräderi.

Båda påståendena kan vara sanna samtidigt. Och slutsatsen? Att vi har goda chanser att göra bort oss hur vi än gör.

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT