Speltokiga med andras pengar

En sådan här dag kan man inte gå förbi budgeten. Nej, inte vårbudgeten, som alltid är mycket skrik för lite ull, utan budgeten för ett vinter-OS i Stockholm 2026.

I går meddelade regeringen att man garanterar spelen. Det innebär att Stockholm löper stor risk att slå den enda konkurrenten, Milano, när beslutet tas i slutet av juni. Garantierna, förklarade kulturminister Amanda Lind, mellan talet om ”ett lyft för idrotts-Sverige” och ”fantastiskt för Sverige”” innebär inga ekonomiska utfästelser. Det handlar bara om att garantera säkerheten. ”Det handlar bara om det rent praktiska runt säkerhets- och viseringsfrågor”, försäkrade Sveriges olympiska kommittés verksamhetschef Peter Reinebo.

Den ”rent praktiska” säkerheten kostade visserligen tio miljarder kronor i Vancouver 2010. Det är ju pengar, det också. Men Amanda Lind lovar att det inte ska bli ”den typen av miljardbelopp” 2026, även om det är ”svårt att titta på en exakt siffra nu”.

”Exakta siffror” finns däremot i Svenska olympiska kommitténs budget för arrangemanget. Den är på 13 miljarder kronor. Det är mindre än de faktiska kostnaderna för något vinterspel, åtminstone de senaste 20 åren. Av de spelen höll sig bara ett, det i Salt Lake City 2002, i närheten av budget. Även om vinterspelen i Sotji 2014 räknas bort — spelen blev fem gånger så dyra som budget och kostnaderna slutade på runt 50 miljarder dollar, dvs 35 gånger mer än SOK:s budget — ligger snittet för kostnaderna för de senaste vinterspelen på ungefär tre gånger de budgeterade.

Den här gången, försäkrar seglaren och kampanjchefen Richard Brisius och SOK:s verksamhetschef Peter Reinebo, är allt annorlunda. Beräkningarna är kassaskåpssäkra. Reformerna inom den olympiska rörelsen hejdar de skenande kostnaderna. De här spelen, förklarar Peter Reinebo, ”kommer inte drabba skattebetalarna, utan tillföra skattebetalarna”.

Säkert.

Svenska Dagbladet kunde för ett tag sedan ”avslöja”, som tidningen uttryckte det, att ”det folkliga stödet för ett vinter-OS och Paralympics 2026 i Sverige är starkt”. ”Avslöjandet” bestod i att SvD givits en opinionsundersökning, beställd av den olympiska kommittén. Det var anledning nog att låta SOK:s ordförande Mats Årjes, som tidigare varit chef för Tomteland, lägga ut texten om hur väl underbyggd OS-budgeten var, utan några kritiska frågor.

Det är något med OS som inte bara leder till undermålig ekonomistyrning, utan dessutom undermålig journalistik.

Men OK. Vi vet ju precis hur sådant här går till. Konsultiga kampanjmakare, som talar om ”visioner” och om att ”inte vara negativ”, övertygar politiker, som för en gångs skull vill göra något kul och som längtar efter projekt att samlas kring, nu när de politiska idéerna tagit slut. Det är en nästan ostoppbar kombination. Varför ens försöka?

Det enda jag skulle vilja är att vi ställer ett par enkla villkor. Främst bland dessa att Richard Brisius, Peter Reinebo, Mats Årjes och — varför inte? — Amanda Lind verkligen visar at de tror på sina beräkningar. Det är enkelt gjort. Allt de behöver göra är att redovisa sina egna, privata tillgångar och sedan lägga dessa i potten. Blir det en förlust täcks den i första hand genom att dra in kampanjmakarnas tillgångar. Blir det en vinst, får de gärna dela vinsten. De kan ta hela vinsten, om de vill. Vill de kan de skänka överskott till välgörande ändamål, om det passar bättre.

Hur skulle de kunna motstå ett sådant erbjudande, när de är så säkra på kalkylerna? Det finns bara en uppsida för dem.

Det är förstås så att kampanjmakarnas egna pengar är knappt märkbara summor i jämförelse med de miljarder av våra gemensamma pengar som de vill spela med. Men det är inte summorna som är det centrala. Vi klarar säkert en ekonomisk OS-katastrof utan att gå under som nation. Det är principerna som är det viktiga.

De här filurerna jobbar nu stenhårt på att övertyga oss om att OS för första och enda gången, undantaget Los Angeles-OS 1984, ska gå med vinst. De vill att vi satsar våra pengar på det, vilka undanflykter och rökridåer de än lägger ut. Varför ska vi tro dem, om de inte är villiga att satsa själva?

Put your money where your mouth is, som amerikanerna säger. Och poängen är att det ska vara egna pengar, inte andras. Om inte, stäng munnen. Om ni måste stjäla våra pengar till era lekar, gör det, men behandla oss inte dessutom som idioter.