Jakten på vanligt folk

2009 jämfördes Göran Hägglund med Goebbels när han talade om ”verklighetens folk”. Nu strävar både vänster och höger efter popularitet hos ”vanligt folk” – men vilka är de egentligen?

Det lossnade till sist i Almedalen 2009.

I ärlighetens namn var det rätt många som undrade vad Göran Hägglund väntade på. Att efterträda Alf Svensson var i och för sig lite som att efterträda Frälsaren själv, om ni ursäktar den slitna religionsreferensen. Det kan vara otacksamt att vara förband, men ännu värre är att vara efterband. Å andra sidan kändes det som om något låg i tiden som borde gynna Hägglund. En konservativ pånyttfödelse, kan man kanske säga i efterhand, även om få talade i de termerna då.

Kristdemokraterna hade potential. Borde ha potential.

Opinionsmätningarna gav inte några alldeles klara besked. Nivåerna på och över tio procent, från början av 2000-talet, hade i det närmaste halverats redan innan Hägglund tillträdde. I valet 2006 blev det 6,6 procent, ner från 9,1 procent 2002, men betydligt bättre än i mellanvalsmätningarna.

Ingen kris, men viss frustration.

Kristdemokraterna behövde göra något.

Det var just det. Varför var Göran Hägglund så försiktig? Ännu fem år in i sitt partiledarskap verkade han främst vilja förvalta och lite varligt reformera. Trots att det här är ett förlåtande parti, som ger sina ledare stort förtroende och ett betydande spelrum, behöll Hägglund silkesvantarna på.

Göran Hägglund i Almedalen 2009. Foto: Leif R Jansson / Scanpix

Här blir det en aning genant, men det är som det är: jag kommer nu att citera mig själv.

Sommaren 2002, sju år innan Hägglund tog bladet från munnen i Almedalen, bad Moderna Tider mig att skriva om Kristdemokraterna i tidskriftens serie om riksdagspartierna inför valet. ”Helt vanliga Svenssons” blev rubriken:

Nej, det är nog egentligen inte rädslan för intolerans, extremism och fanatism som väcker så starka känslor bland partiets kritiker. Det är mer sannolikt att det är motsatsen. Det som retar etablissemanget är inte att kristdemokrater är onormala och extrema, utan att de är så normala och vanliga. För till det svenska etablissemangets teofobi – gudsskräck – måste också läggas dess rädsla för det vanliga – vulgofobin. Det är, annorlunda uttryckt, rädslan för småfolkets hyggliga värdekonservatism…

Artikelns poäng var att Kristdemokraterna satt på en outnyttjad potential, en ”Capra-kvalitet”, efter Hollywoods oöverträffade vardagspopulist, regissören Frank Capra. Capra behövde bara formulera det folk redan visste och tyckte. Han litade på att vanligt folk besatt en allmängiltig moralisk hårdvara, som han kunde tilltala direkt.

Här hade Kristdemokraterna något att plocka upp.

I valet 2002 fick Sverigedemokraterna för övrigt 1,4 procent, så resonemanget var inte föranlett av någon mördande konkurrens.

Vi sätter streck för detta genanta stycke nu. Poängen är att jag, när artikeln publicerats, fick höra att Göran Hägglund – då ännu bara en möjlig efterträdare till Alf Svensson – spridit texten på en större partisammankomst. Han gillade uppenbarligen något i analysen.

Är det så konstigt att jag och många andra hade förväntat oss lite mer liv och rörelse, när han valdes till partiledare 2004?

Men nu kom det alltså, till sist, i Almedalen 2009:

”Verklighetens folk”.

Ian Wachtmeister talade om verklighetens folk redan 1991. Foto: Björn Larsson-Ask / Scanpix

Det spelade roll att Ian Wachtmeister hade använt termen redan 1991. ”Verklighetens folk” var basen, som blev toppen, i Wachtmeisters upp-och-nedvända organisationsschema över Ny Demokrati. Men även bland dem som inte mindes den saken, fanns många som gick i taket när de hörde Hägglund. Det blev inte bättre när Hägglund utvecklade sina tankar på Dagens Nyheters debattsida i september 2009:

Sveriges radikala elit har kommit att bli den nya överheten. De som under flagg av att företräda minsta lilla påfunna rättviseanspråk har satt upp ett formidabelt minfält av ideologiska teorier, där konstruktioner, kategorier och förtryckarstrukturer ligger om vartannat. Den ena idén mer akademiskt tillskruvad än den andra och allt med udden ytterst riktad mot vanligt folks sätt att vara. Runt om i Sverige, i organisationer, medieredaktioner, politiska partier, talar de om för andra hur de skall leva sina liv.

Det Hägglund formulerade var i det närmaste ett upprop för sunt förnuft, normalitet och en återgång till vardagen:

Jag tycker mig se en växande klyfta mellan folk och etablissemang. Om jag har rätt så är det i grunden ett demokratiproblem. För om allmänheten upplever att den offentliga debatten envist kretsar kring perifera frågor, då vänder man den ju ryggen.

Hägglund nämnde inte ens invandringen, den gnisslande oenighet mellan folk och etablissemang som skulle få Sverigedemokraterna att kliva in i riksdagen ett år senare. Det blev ändå ett fasligt liv.

Södertörnslektorn Stefan Jonsson skrev i Dagens Nyheter att ”vi som tillhör folket känner oss med rätta förolämpade”. Aftonbladets Åsa Linderborg plockade fram Goebbels: ”Det är omöjligt att läsa om Weimarrepubliken utan att påminnas om Göran Hägglunds sommarutspel”. Martin Aagard på samma tidning anklagade Häglund för att vilja importera det amerikanska kulturkriget. ”Kristdemokraternas Göran Hägglund förvånar med ett rent kulturfientligt budskap om vad ’vanligt folk’ tänker och gör”, skrev Barbro Hedvall i Dagens Nyheter: ”Det är att förminska väljarna till köksbordspygméer vars funderingar aldrig når utanför livspusslet och dokusåpan. Det är rent oförskämt”. Helle Klein målade ett skräckporträtt av Hägglunds talskrivare Fredrik Haage, tog turen över Tyskland på trettiotalet och slutade i ett förskräckt utrop: ”Nu är visst tiden inne då Konservativa sällskapets idéer ska få en politisk praktik genom Hägglunds kristdemokrater. Bevare oss väl.”

I det etablissemang som många i etablissemanget menade inte fanns, var kort sagt ”verklighetens folk” inte en term som gick hem. Man skulle, som Hamlets mamma, kunna säga att ”Den damen bedyrar alltför mycket, tycker jag”; de ivriga fördömandena tydde på att Hägglund träffat en nerv.

Men även om det mediala genomslaget var imponerande och Kristdemokraterna året efter, 2010, sökte och fick varumärkesskydd för ”verklighetens folk”, kan man knappast påstå att det här blev något påtagligt spårskifte i partiets framtoning och kommunikation. De starka reaktionerna sporrade en del i partiet, men skrämde andra. Kristdemokraterna låg illa till i opinionsmätningarna, men alla delade inte idén att de skulle söka stöd hos tidigare moderater som ogillade Fredrik Reinfeldts omorientering. Det blev inte en ny fast rutt, snarare en populistisk testballong, med omdiskuterat resultat.

Miljöpartiet – de enda som inte har köpt Göran Hägglunds budskap? Foto: Henrik Montgomery / TT

Drygt tio år senare är det något annat som sticker i ögonen: etablissemangets vulgofobi tycks ha vänts i sin motsats. Ska vi kalla det vulgofili? Varje parti, utom möjligen Miljöpartiet och Centern, verkar i praktiken ha köpt Göran Hägglunds budskap, såsom Fredrik Haage formulerade det. För den här valrörelsen vänder sig nästan maniskt till ”vanligt folk”. Termen är allt annat än varumärkesskyddad.

Låt oss börja med det tydligaste exemplet.

”Frågor som kommuniceras endast om det är specifikt efterfrågat”, lyder underrubriken i Vänsterpartiets interna dokument för hur partiet ska resonera i klimatfrågan. Därunder kan man läsa:

De som befäster klyftan mellan progressiv, urban medelklass, och mer konservativ, rural arbetarklass:

– Förändringar av privatkonsumtion och skattehöjningar av konsumtionsvaror

– Behovet av livsstilsförändringar

– Minskad köttkonsumtion

– EU-förbud mot försäljning av nya bilar som drivs med fossila bränslen efter 2025

– Begränsande bestämmelser i plan- och bygglagen rörande detaljhandelsanläggningar i externa lägen

Annorlunda uttryckt: sluta att uppfostra köttätande bilburna svenskar, som gillar att besöka Ullared och Thailand.

Det är visserligen inte svårt att konstruera en vänsterargumentation för de här interna förhållningsorderna. Identitetsvänsterns stora motsägelse är att den ständigt resonerar i kollektiv – kön, ras, läggning – men alltid med en gravt individualistisk grundton. Bestäm ditt eget kön, ät rätt, res rätt, säg rätt. Om det privata förut ansågs vara politiskt är det motsatta lika sant nu: det politiska har blivit privat. Därför är det inte särskilt obegripligt om en del på vänsterkanten vill leda tillbaka det politiska samtalet från individuella val och livsstil till kollektiva, samhälleliga beslut.

Å andra sidan: när Göran Hägglund i Almedalen uppmanade kultureliten att sluta uppfostra de fossilbränsleburna karnivorerna för tretton år sedan, var han en Goebbels och Weimarrepublikens fall nära.

Något har hänt.

Inom vänstern är det förstås Nooshi Dadgostar, även om processen startade innan hon tillträdde. Och till skillnad från Göran Hägglunds långsamma start har hon gått ut hårt från början. Hon reser landet runt med skyddshjälm på. Nu är det industripolitik som gäller. Partiet ställde sig bakom en sänkning av bränsleskatter. Ida Gabrielsson, vice ordförande, beskriver i rapporten ”Ett nytt sätt att vara vänster tillsammans” hur Vänsterpartiet ensidigt växt i stor- och universitetsstäder och att det är ett problem. Det är de ”bortglömda väljarna”, de som känt sig så förbisedda att de gått till Sverigedemokraterna, som Vänsterpartiet vill locka.

Nooshi Dadgostar vet hur man talar till verklighetens folk. Foto: Henrik Montgomery / TT

– Vi måste hitta ett sätt att bli ett självklart val för folk som är från bruksorten, säger Dadgostar till Maggie Strömberg i Svenska Dagbladet.

Det är mer än bara retorik. Partiets klimatpolitiska talesperson har känt sig tvingad att lämna sin post.

– Oj, vilken respons vi har fått det senaste året. På orten där jag bor älskar SD-sympatisörer det vi har gjort. Vi har stått upp för vanligt folk mot etablissemanget, säger Anna Hammar, partiets regionråd i Värmland, i samma artikel i Svenska Dagbladet.

När Magdalena Andersson presenterade budgeten förra hösten stod hon framför en skärm med texten ”Mer pengar i plånboken för vanligt folk”. Ingen var förvånad, för ”vanligt folk” har länge varit en stapelvara i statsministerns vokabulär.

”SD är inte ett parti för vanligt folk”, skrev hon redan för fyra år sedan. Om sitt eget parti, nyligen: ”Vi är ett parti som står för ökad rättvisa och ett gott liv för vanligt folk”.

Om något har Magdalena Andersson på sistone tagit ytterligare ett steg åt samma håll. Nu talar hon ofta om ”svenska folket” i stället för ”vanligt folk”, som i årets Almedalstal:

– Svenska folket ska styra över svensk välfärd.

Bara i det talet nämns det svenska folket och svenskar åtminstone ett dussin gånger.

Hon är inte ensam i sitt parti. Det finns starka personer i partiet, som till exempel kommunalrådet i Eskilstuna, Jimmy Jansson, som länge talat om behovet av ett svenskt ”blue labour”, det vill säga en socialdemokrati som kombinerar traditionella kulturella värderingar med progressivt ekonomiskt tänkande. ”Vi måste vara ett parti som är något vänster om mitten och tar strid för vanligt folk”, sammanfattade Jansson sitt budskap, när opinionsstödet dalade för ett par-tre år sedan.

Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi är en annan ledande Socialdemokrat som tidigt började tala om ”vanligt folk”, som i en reklamfilm inför förra valet: ”Vinstjakten är dålig för vanligt folk”. Eller i ett facebookinlägg om årets budget: ”Trygghet för vanligt folk”.

Det skapar ingen uppståndelse. Bara undantagsvis ställs den typ av frågor som Kristdemokraterna bombarderades med för drygt tio år sedan.

”Vilka är då ’ovanligt folk’”, frågar till exempel Dagens Nyheter Magdalena Andersson, med plikttrogen spelad dumhet. Hon svarar:

– Till exempel människor som har väldigt höga inkomster, stora förmögenheter och som kanske kan leva på sitt kapital.

Tidningen nöjer sig med det. Och inga upprörda röster syns till på kultursidorna.

Johan Pehrson verkar gå hem hos ”vanligt folk”. Foto: Stina Stjernkvist / SvD / TT

”Vanligt folk vill bara ha lugn och ro”, skrev Johan Pehrson, Liberalernas nye partiledare, på Twitter efter Paludankravellerna. I Åsa Lindeborgs och Bengt Ohlsons podd ”Trycksmärta” idkar han liberal självkritik:

– Vi har pratat om andra för att få fram vår egen förträfflighet. Vanligt folk vill veta vad jag tycker. Och vad Liberalerna tycker.

”Johan Pehrson är sig själv”, skriver socialdemokratiska Folkbladet när det försöker förklara hans framgång: ”Den självsäkerheten uppskattas av vanligt folk”. En annan titel som Pehrson regelbundet behängs med är ”medelklasspappa”. Det är en nyckel om man vill förstå vad Liberalerna menar med ”vanligt folk”.

När Mats Persson, Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson, i mitten på juni höll ett sista anförande i riksdagen före sommarlovet, använde han frasen ”den hårt arbetande medelklassen” inte mindre än åtta gånger. Och medelklassen förekom dessutom nästan lika många gånger till, i andra kombinationer. Den är bland annat ”bred”.

Kan det röra sig om ”vanligt folk”?

Antagligen. ”Vanligt folk vill ha arbetslinjen”, ”De rekordhöga elpriserna är ett hot mot klimatet och gör att vanligt folk pressas av höga elräkningar”, ”RUSTA UPP FÖRSVARET, STRAFFA INTE VANLIGT FOLK!”, är ett axplock ur Mats Perssons flöde på sociala medier.

Det går att fortsätta, minst lika länge till.

Moderaternas bostadspolitiske talesperson Viktor Wärnick dök i början av sommaren upp i Kulturnyheterna i SvT och lovade att ”vanligt folk” skulle få bestämma mer över arkitekturen, om hans parti tog hem valet. ”Kriminella ska inte få terrorisera vanligt folk”, sammanfattar Moderaterna sin syn på brottsligheten och påpekar att Socialdemokraterna höjt eller infört åtminstone 46 skatter som ”drabbar vanligt folk” de senaste åtta åren.

Kristdemokraterna under Ebba Busch har tagit ett fast grepp om snöret som hängde från Hägglunds gamla testballong:

”Trygghet har blivit den viktigaste faktorn vid val av bostad. På så sätt stängs dörrarna in i Svenssonlivet när de trygga områdena blir färre och bostadspriserna stiger. Vanligt folk drabbas mycket värre av vanstyre än de rika”, sa Busch i årets Almedalstal och gick vidare till energipolitiken:

”De rödgröna berusade sig på sitt fanatiska kärnkraftsmotstånd – men det är vanligt folk som fått vakna upp med baksmälla.”

Sverigedemokraterna har förstås byggt hela sin framgång på att säga sig representera ”vanligt folk”.

Bönder – definitionen av ”vanligt folk” för Centerpartiet – har på nytt hamnat på Centerns radar. Foto: Stina Stjernkvist / TT

Centern är, även i den här frågan, något av ett särfall. Från att ha varit definitionen av ”vanligt folk”, med traditionella och pragmatiska värderingar, har partiet blivit högideologiskt och värderingsmässigt allt mer progressivt. När begreppet ”vanligt folk” avdramatiserats i andra partier har det i stället blivit besvärande inom Centern, liksom allt som på något sätt kan associeras till Sverigedemokraterna. Å andra sidan: sedan åtminstone förra hösten är Sverigedemokraterna större än Centerpartiet bland bönder – ”vanligt folk” för Centern sedan första början – och Centern är ett mätningskänsligt parti. Annie Lööf har börjat tala till sina gamla väljargrupper igen och ute i partiet är allt det gamla inte glömt:

– Jag är en vanlig människa och tycker om att prata med vanligt folk, säger Per Gröön, ledande centerpartist i Högsby utanför Kalmar, i en typisk formulering.

Det är egentligen bara Miljöpartiet som tydligt avviker, men inte ens det är helt och fullt ett eget val. I partiets analys efter förra valet var en huvudpoäng att partiet inte lyckades knyta an till bredare grupper:

Att endast en procent av väljarkåren och tio procent av våra egna väljare menar att Miljöpartiet förstår vanligt folk är illavarslande.

Per Bolund, som blev språkrör i maj 2019, ansågs just ha till uppgift att göra partiet aptitligt för ”vanligt folk”, men det har inte satt särskilt stora avtryck.

Förr eller senare kommer frågan: vad är egentligen ”vanligt folk”? Vilka är det partierna talar om och till?

Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi på Internationella Handelshögskolan i Jönköping, sitter på enorma datamängder. Hon kan snabbt slå samman den statistiska versionen av ”vanligt folk”.

Det är en person på 41,6 år, född i Sverige med en sammanräknad förvärvsinkomst på 304 100 kronor om året. Om man utgår från snittet i befolkningstäthet bor personen i Åmål. Vanligast är att det är ett tvåpersonshushåll. Det finns, rent statistiskt, 1,6 barn per kvinna. Knappt tolv procent av resor sker kollektivt och 611 mil avverkas bakom ratten. Det väger jämt mellan universitetsutbildade och gymnasieutbildade.

I Åmål bor genomsnittssvensken, enligt SCB:s statistik. Foto: Scanpix

När SCB gjorde en liknande sammanräkning för något år sedan konstaterades att Medelsvensson numera hette Andersson, var gift och hade en fjortonåring, Filip, och en elvaåring, Julia, därhemma. De bor i en tätort, fru Andersson jobbar inom vården och herr Andersson inom tillverkning. De kommunicerar med SMS och den samlade månadspengen för barnen ligger strax under 600 kronor.

Är det detta partierna menar med ”vanligt folk”?

Det finns inget som direkt talar mot det, men den statistiska exercisen skjuter bredvid målet. Syftet med partiernas kommunikation är inte att beskriva ett samhällssnitt så korrekt som möjligt, utan att locka väljare.

Vilka är det då som kan tänkas lockas av att kallas ”vanligt folk”?

Efter förra valet gjorde statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson vid Göteborgs Universitet en omfattande analys av ”flytande väljare”, de vill säga de som rör sig mellan partier. Många rör sig fortfarande inom blocken, men inte alla. Det visade sig att 36 procent av väljarna bytte parti mellan 2014 och 2018, att väljarrörligheten växer och att allt fler röstar på olika partier i kommun och till riksdag. Sextio procent säger sig välja parti under valrörelsen. Kvinnor är mer bytesbenägna än män, yngre mer än äldre, högutbildade mer än lågutbildade. Storstädernas väljare är rörligare och de som betraktar sig vara i mitten eller strax till höger om mitten, byter oftare än vänstersympatisörer och de på yttersta högerkanten. De med lågt förtroende för samhällsinstitutioner är mindre partilojala. De som bor i mindre städer är mer lojala än de som bor på ren landsbygd, eller i större städer.

Om man skär igenom all denna information kvarstår åtminstone en sak: ”vanligt folk”, hur man än definierar det, har blivit politiskt mindre förutsägbart än förut. På sextiotalet röstade en majoritet klassbundet och över sextio procent var tydliga partianhängare. I förra valet röstade bara 13 procent klassbundet och 23 procent betraktade sig som partianhängare.

Här finns ett uppenbart motiv för partierna att uppmärksamma ”vanligt folk”.

Och så finns de mindre statistiska och mer svävande idéerna om vad ”vanligt folk” är.

Det finns till exempel en tydlig föreställning från höger till vänster om att ”vanligt folk” finns utanför storstäderna. Det är nästan en del av en allmän inofficiell definition. Och tre fjärdedelar av svenskarna bor faktiskt utanför storstadsregionerna, men samtidigt bor 88 procent i tätorter. Det kan vara små byar eller mellanstora städer, men bara en liten andel bor på ren landsbygd.

Pajala är en av platserna där stödet för Vänsterpartiet är som störst. Foto: Kim Kangas / TT

”Vanligt folk” har också klassaspekter och här finns en klar skillnad mellan höger och vänster. Både Liberalerna och Vänsterpartiet är starkast bland medelklass i stad. Liberalerna är tillfreds med det. Deras vanliga folk är, som vi sett, utpräglad medelklass. Men när Vänsterpartiet talar om ”vanligt folk” rör det sig numera för det mesta om arbetarklass i bruks- och industriorter. Inte sällan uttryckligen om grupper som börjat rösta på Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna anser sig redan ha ”vanligt folk” som väljare och de kommer både från höger och vänster. De är starkare än snittet bland egenföretagare, men också i LO-grupper. De är svagare i SACO-grupper, bland kvinnor, högutbildade och anställda i offentlig sektor. Ska man försöka sätta en etikett på deras ”vanliga folk” är det män i lägre medelklass, främst i privat sektor, utanför storstäderna.

Socialdemokrater och moderater har, i kraft av sin storlek, svårt att vara lika tydliga. De vill bland sitt ”vanliga folk” helst kunna räkna både välbeställd övre medelklass i storstaden och radhusfolk i småstäder, men om man lyssnar på retoriken har den ändå skiftat tyngdpunkt under senare år.

Fredrik Reinfeldts ”vanligt folk” var, eller ville bli, klättrare i storstad, oavsett om det rörde sig om cykelbud, fotbollsmammor med chefsjobb eller entreprenörer. Ulf Kristerssons ”vanligt folk” doftar mera granbarr och jaktbyxor i Gore-Tex. Och Magdalena Andersson försöker sig på en cirkeldefinition. Hon sträcker sig bakåt till en tid när ingen ens ställde frågan vad ”vanligt folk” egentligen var.

Det behövdes inte för svaret var enkelt: den stora grupp som med självklarhet röstade på Socialdemokraterna.

Där medelklass och ”vanligt folk” möts, finns en del mörka vatten att loda.

I Norden brukar fyra av fem definiera sig som medelklass, även om forskarna anser att de är betydligt färre. Att både arbetarklass och överklass gärna ser sig som medelklass kallas ”middle class bias”. Normen är helt enkelt att vara medelklass. Det är därför ”vanligt folk” ofta är utbytbart mot medelklass, även utanför Liberalerna. Och kanske är det en ledtråd till varför ”vanligt folk” blivit ett så viktigt begrepp.

För något år sedan presenterade OECD en mätning som visade att den svenska medelklassen sedan åttiotalet enligt gängse definitioner krympt med över sju procentenheter, till ungefär 65 procent av befolkningen. Alla OECD-länder har en liknande trend, men ingen så brant som Sverige, om än från ett högt utgångsläge.

”Vanligt folk” är i den meningen på väg att bli ovanligare. Dessutom luddigare.

Det är som Torun Nilsson på Dagens Industris ledarsida skrev nyligen, i en betraktelse över hur den svenska medelklassen blivit mångfacetterad på gränsen till det odefinierbara:

Vanligt folk, brukar Magdalena Andersson tala om. Problemet är att medelklassen inte längre består av vanligt folk, utan bara av ovanliga människor eftersom alla arbetar med speciella saker.

Att medelklassen krymper och blir luddigare, skapar möjligen ett lätt ångestdrivet behov av att uppmärksamma den.

Hur man än vrider på saken verkar ”vanligt folk” vara en av de där termerna som alla begriper, tills de börjar försöka definiera den. Det är mindre motsägelsefullt än det först verkar.

När toryrebellen Alan Clark i en diskussion om nationen hörde Financial Times-kolumnisten Samuel Brittan komma med den utslitna liberala debattdödaren ”Men vad är ’nationalstaten’?”, svarade han:

”Om du inte vet vad nationalstaten är, så är du dekadent.”

En del begrepp är på just det sättet. Svåra att definiera, notoriskt undflyende, men inte tomma och, för det mesta, alldeles begripliga och funktionella för dem som använder dem.

Låt oss sluta just där: i funktionen av begreppet ”vanligt folk”, för det är trots allt en sak som alla politiska partier vill göra klart när de använder begreppet, oavsett hur de definierar det.

President Richard Nixon använde sig av uttrycket ”den tysta majoriteten”. Han gjorde det i olika sammanhang och vid olika tidpunkter, men det var efter ett tal i november 1969 som det bet sig fast. Det var talskrivaren Pat Buchanan som plockade fram det, när han lekte med formuleringar som ”glömda amerikaner” eller ”tysta amerikaner”.

Det löper en röd tråd från Richard Nixons ”den tysta majoriteten” till Göran Hägglunds ”verklighetens folk”. Foto: Charlie Harrity / AP

Det var en direkt reaktion på de allt livligare Vietnamprotesterna, radikaliseringen vid universiteten och kravallerna vid Demokraternas partikonvent i Chicago 1968. Det Nixon ville ha sagt var att den högljudda, radikala och extrema minoritet som gärna ville monopolisera det offentliga samtalet, inte var Amerika. Det fanns en mycket större grupp, vanliga, sansade amerikaner, som skymdes av allt ståhej: en tyst majoritet.

Göran Hägglunds resonemang i Almedalen 2009 bar på nästan exakt samma tanke, men Nixons begrepp skapar större tydlighet, för det saken handlar om är just avvägningen mellan minoriteter och majoritet i demokratin.

Faran med en majoritetsdiktatur, där minoriteters rättigheter hamnar i kläm, är välkänd. Men den motsatta faran – en demokrati där minoriteter utnämner sig till ett avant-garde och undergräver majoritetsstyret – är mindre uppmärksammad.

De senaste två decennierna har politiken, inte bara i Sverige, drivit åt minoritetsgruppernas håll. Det beror delvis på verkliga och breda värderingsförskjutningar, som snabbt har stöpt om föreställningar om könsroller, homosexualitet och annat. Men det beror också på andra saker, som att sociala medier givit små, välorganiserade grupper oanade möjligheter att driva politiker framför sig. Att politiker blivit mer opinionskänsliga och mindre ståndaktiga i en snabb och moraliserande offentlighet. Kvällstidningens världsbild har trängt in i politikern och då blir alltid det spektakulära, det avvikande, rent av det groteska, det mest intressanta. Den vardagliga normaliteten kan inte konkurrera. Så minoritet trumfar nästan alltid majoritet.

Kanske handlar det också om en växande värderingsklyfta mellan samhällsklasser, som bland annat bottnar i den ökade andelen högskoleutbildade.

Tillräckligt många har socialiserats in i de liberala och radikala värderingar som är norm på universitet, för att de ska känna sig trötta på att ta hänsyn till mindre upplysta landsmän. Politiker, journalister och andra som förvaltar offentligheten, har slutat att kompromissa med en majoritet som anses trög eller rent av efterbliven.

Richard Nixons tysta majoritet var en reaktion på den tidens galopperande radikalism och liberala elitism. Talet om ”vanligt folk” är vår tids reaktion på vår tids radikalism. Den som tar sig uttryck i identitetspolitik och minoritetsfixering. Till vänster riskerade den här radikalismen att förvandla Vänsterpartiet till en smal, identitetspolitisk sekt och att tömma Socialdemokraterna på väljare, som i stället valde Sverigedemokraterna. På den borgerliga sidan ledde den till att de borgerliga partierna, med Moderaterna i täten, ensidigt knöt sig till storstadsväljarnas liberala värderingar. När Nya Moderaterna gjorde upp med Miljöpartiet om migrationspolitiken byggde det faktiskt på en värdegemenskap. Det skapade ett glapp mellan partielit och sympatisörer, som också gynnade Sverigedemokraterna.

Talet om ”vanligt folk” är en signal om att partierna förstått att de sprang ifrån sina väljare och att de vill hitta vägen tillbaka. I just det, funktionella, avseendet betyder ”vanligt folk” samma sak, från Vänsterpartiet till Moderaterna.

Att åberopa ”vanligt folk” leder inte till en viss politik. Höjda eller sänkta skatter, starkare fack eller reformerad arbetsrätt, större grundavdrag eller riktade barnbidrag: allt går att motivera med att det gynnar ”vanligt folk”. Men med begreppet ”vanligt folk” vill politikerna, till höger och vänster, visa att de lovar att fokusera på de stora grupperna och de allmänna problemen, inte på minoriteter, normbryteri och spektakulära sidofrågor.

Valårets vulgofili är helt enkelt ett slags partipolitisk Canossavandring: en offentlig försäkran om att övermod och irrläror lagts åt sidan. En botgöring. Ett löfte om att inte åter glömma sina verkliga uppdragsgivare.

Samtidigt som näringslivet, även i Sverige, blir allt mer ”woke” går alltså politiken åt andra hållet. Åtminstone i det här valet.

När Göran Hägglund talade om ”verklighetens folk” skylldes han för att underblåsa polarisering och kulturkrig. Nu, när snart sagt alla partier på sina olika sätt accepterat hans grundläggande analys, är det snarare det motsatta som sker: ett försök till korrigering mot mitten. Där ”vanligt folk”, vilka de nu är, befinner sig.

Det tog bara tretton år.

***

Text:

Toppbild: TT