Vi ser faktiskt ut, allihop

Hur makthavare ser ut och för sig berättar något om vilka de är och vad de vill. Att fördöma alla referenser till utseende är att mörda språket.

Det vore sexistiskt att inbilla sig att härskarteknik bara är ett manligt verktyg. Alla människor som bedriver handel i makt utsätts för lockelsen att sätta sig på rivaler genom att förminska, skambelägga och mobba. Det händer tillräckligt ofta bland feminister för att det går att urskilja några typiska feministiska härskartekniker. Den mest typiska är anklagelsen att en man kommenterar en kvinnas utseende, snarare än vad hon säger eller representerar i sak.

Jajamän, det är Krister Thelin och Märta Stenevi jag tänker på.

Så här skrev Thelin, gammal statssekreterare hos den moderata justitieministern Gun Hellsvik, på Twitter:

”Man bör inte kommentera folks utseende ej heller politikers. Men med sina stickande ögon och gälla röst påminner Märta Stenevi om en annan apokalyptisk predikant, låt vara från medeltidens Florens: Savonarola. Han slutade som bekant hängd och bränd. Må det ej bli hennes öde”

Så till Märta Stenevis svar:

”Jag har engagerat mig politiskt för att våra barn förtjänar en framtid – jag har inte anmält mig till nån skönhetstävling. Kan du inte formulera kritik mot mig utan att kommentera mitt utseende så bör du släppa tangentbordet och lämna den politiska debatten till oss vuxna.”

Mycket ligger förstås i betraktarens öga — om man vågar referera till något sådant i ett sammanhang där den anständige förväntas tänka bort det som syns — men tycker ni verkligen att Thelins formulering är särskilt sexistisk? ”Stickande ögon” och, om man är generös och inkluderar ljudbilden i utseendet, ”gälla röst”, är det enda han refererar till. De referenserna är tydligt kopplade till en manlig fanatiker från 1400-talet. Det handlar inte ens antydningsvis om något slags omklädningsrumssnack eller en nedlåtande söthetsklapp på huvudet.

Ligger det sexistiska i att han alls refererar till hur en kvinnlig makthavare för sig? Kanske det. Men i så fall har de gamla ridderliga specialreglerna för hur gentleman bemöter kvinnor bara ersatts av nya könsbundna specialregler, snarare än av jämställdhet.

Ligger det förgripliga inte alls i något sexistiskt, utan i att över huvud taget göra en referens till det som går att uppfatta med ögonen (eller öronen, då), oavsett vilket kön den kommenterade makthavaren har?

Möjligen, men mer möjligen inte. Märta Stenevi vet precis vad hon gör. Det är hon som för in begreppet ”skönhetstävling” för att sätta bilden att Thelin recenserat hennes behag, snarare än hennes framtoning. Stenevis uppbackare — Kristina Lindquist, Annika Strandhäll, the usual suspects — tar betet och springer: det här handlar om en gubbe som kommenterar utseendet på en kvinna.

Eller, för att gå rakt på sak, Stenevi använder feminismens mest favoriserade härskarteknik för att trycka till Thelin. Hon lyckas rätt bra, för det kom en darrande ursäkt.

Själv tycker jag att Thelin ber om ursäkt för fel sak. Om dessa tunnhudade tider kräver en avbön kan han använda den för den där direkta referensen till folk som hamnar i galgen och på bålet. Den sortens referenser kräver en ganska ovanlig finess för att inte bli platta och oavsiktligt hotfulla. Thelin har inte den finessen.

Men när det är gjort tycker jag att han inte bara ska ta strid mot Stenevis härskarteknik, utan även mot sitt eget tweets slappa och slentrianmässiga första mening om att man inte bör kommentera någons utseende.

Varför, i all världen, ska det vara ett strikt tabu att nämna hur någon ser ut och för sig? Vi kommunicerar på fler sätt än genom språk. Vi kan inte välja exakt hur vi ser ut, men vi väljer rätt mycket och vårt sätt att klä oss, föra oss, våra frisyrer, våra smycken, våra glasögon, definitivt vårt röstläge, vår intonation och allt annat av det slaget, säger dels något om vilka vi är, dels något om vad vi vill och tycker. Bara den mest tjurskalligt fantasilösa kan missa en sådan sak.

Utseende är dessutom något politiska makthavare medvetet spelar på, för att sända önskade signaler till sina väljare. Ulf Kristersson drar på sig jaktkläder, Ebba Busch är förvillande lik en typisk influencer, Centerpartiet har byggt i stort sett allt kampanjande de senaste åren på bilder av Annie Lööf. Tror ni att ingen i det partiet tänker på hur hon ser ut och hur hon framstår? Varför skulle det vara verboten att använda samma metod för att se igenom det redigerade budskapet och ta fasta på det utseendet ofrivilligt avslöjar?

Egentligen vet vi det, alltihop, och därför förstår vi precis vad en tecknad karikatyr är. Den drar just nytta av det faktum att våra utseenden inte är frikopplade från vad vi står för. Den förstorar vissa drag, förminskar andra och får betraktaren att göra precis den sortens associationer som Thelin gör i text.

Att köpa Stenevis härskarteknik, eller Thelins egen inledningsmening, är att låtsas som om det inte är på det viset. Och värre än så: det är att utarma språket genom att förbjuda en hel värld av träffande liknelser, målande beskrivningar, avslöjande observationer och knappnålar som kan punktera uppblåsta ballonger.

Visst, det är svårt att teckna bra och avslöjande karikatyrer, oavsett om man gör det i bild eller ord. Vet man inte vad man gör, blir man lätt plump och genant. Det är ett risktagande som malande ledare och garderad byråkratprosa undviker. Men det är också liv. Och den kombination av makthavares härskarteknik och slapp sipphet som försöker inbilla oss att det finns en knivskarp skiljelinje mellan sak och person är, rent ut sagt, döden.

***

Text:

Toppbild: TT