Vad är det att bedriva identitetspolitik? Jag uppfattar saken på följande vis. Identitetspolitik är politik som utgår ifrån en föreställning om en gruppgemenskap (identitet). Gruppgemenskapen uppfattas av gruppen som värdefull i sin egen rätt, inte bara rent instrumentellt. Det gör att vi kan sortera bort klassisk socialistisk politik, baserad på en marxistisk analys, som något annat än identitetspolitik. För socialisten är det förvisso av vikt att samla en klass, arbetarklassen, att få den att uppfatta sig själv som en kollektiv agent med ensartade intressen. Målet för kampen är emellertid inte erkännande av den egna särarten. Målet är i stället klassamhällets avskaffande och därmed avskaffandet av den egna identiteten. Känslan av gemenskap är alltså viktig, men bara rent instrumentell.
Annat är det med vad som mera rimligt bör kallas identitetspolitik. Här finns en grupp som uppfattar sig själv som en sådan, ser sig som bärare av en egen identitet, vilken värderas för dess egen skull. Man anser att det har egenvärde att tillhöra gruppen i fråga.
Ibland tror de som tillhör en viss identitet, eller de som står utanför den, att den hålls samman av någon särskiljande och gemensam egenskap, en »essens«, som förklarar de olika uttrycken identiteten tar sig. Detta är normalt ett missförstånd, menar Kwame Anthony Appiah, i boken »Identitetsillusionen. Lögnerna som binder oss samman« (Fri tanke Förlag, 2019). Det är inte bara sakligt fel utan ett farligt fel. Det kan leda till fördomsfull behandling av andra (och av en själv). Men undviks detta misstag, menar Appiah, så finns det identiteter som kan berika våra liv och som bör bejakas (i en försiktig, konstruktivistisk form, utan tro på en essens). Jag tror det ligger mycket i detta. Olika identiteter skänker mening åt våra liv.
Det ligger i sakens natur att identitetspolitik kan ta sig mycket olikartade uttryck. Allt hänger ju på vad man vill uppnå på den egna gruppens vägnar. Allt hänger på vilka politiska krav man ställer på andra på den egna gruppens vägnar. Detta gör att man kan formulera följande fråga. Finns det någon generell typ av identitetspolitiska krav eller anspråk som förtjänar stöd? Finns det någon typ som generellt bör avvisas?
Appiah ger inga riktigt klara besked på den punkten. Boken är mest en kåserande beskrivning (ursprungligen ett radioprogram) av olika identiteter, där författaren med sin sällsamma bakgrund kan göra anspråk på att tillhöra dem alla: en mor med brittiska anor upp i regeringskretsar, en far från ashantifolket i Ghana tillhörande kungahuset, svart, uppfostrad att tala en engelska med brittisk akademisk accent, homosexuell, boende i USA. Boken är medryckande skriven, men tyvärr illa korrekturläst och sakgranskad. Där talas till exempel om en »aramenisk« version av en bön som kallas kaddish, och Linné sägs ha upptäckt att växter kan klassificeras utifrån »kön« och art. Bokens största värde ligger nog i att den hos läsaren väcker frågor. Och de frågor Appiah inte själv klart besvarar förtjänar verkligen ett svar. Vad ska godtas, vad ska undvikas?
Jag tror det är försvarligt att säga att varje grupp av individer, som uppfattar sig äga en gemensam värdeskapande identitet, bör ha rätt att organisera sig och leva ut sin identitet så länge det inte går ut över andra.
Redan detta blygsamma medgivande gentemot identitetspolitiken kostar på, vill jag ändå säga. Det är en sak att godta att homosexuella, w-personer, kvinnor och män bör ha rätt att på olika sätt samla sig i gemenskaper, där man själv avgör vem som har tillträde och vem som måste lämnas utanför. Ta detta med kvinnor, till exempel. Vissa har en konservativ uppfattning om kvinnlighet och ser sig som kvinna i kraft av innehavet av rätt slags yttre könsorgan, bröst, rätt kromosomuppsättning och (låg) testosteronhalt. Andra kan se sig som i samma grad riktig kvinna, utan att uppvisa alla dessa kännetecken. Här finns utrymme för konflikt. Men så länge individerna själva organiserar sina gemenskaper bör detta inte vara något problem. Det kan finnas flera olika konkurrerande grupper som alla anser sig vara »riktiga« kvinnor, men som på olika sätt skiljer sig åt. Några är till exempel transsexuella, andra är kvinnor av födseln. Om ingen inkluderar andra mot deras vilja, så bör det ses som rimligt att var och en får organisera sin respektive gemenskap även om det innebär att de ömsesidigt vägrar varandra tillträde.
När jag säger att det kostar på att göra detta medgivande till identitetspolitiken har det att göra med att vissa gemenskaper gör ett mera unket intryck än de jag nu exemplifierat med. Tänk på vita ariska män, som ett exempel. De som vill beskriva sig så kanske felaktigt tror att de äger en essens, som förklarar att de åtnjuter ett högre värde än andra männi-skor. Sådant vill varje anständig människa slippa. Ändå är det nog rimligt att i ett öppet demokratiskt samhälle tillåta att de organiserar sig kring sin upplevda och felaktigt uppfattade identitet.
Detta om vad som bör vara tillåtet. Nu till det som bör förbjudas. Att fritt organisera sig är en sak. Det är en annan sak då en grupp med upplevd gemensam identitet ställer krav på att staten och det offentliga ska göra den egna klassifikationen till sin. Något sådant bör inte tillåtas. Ingen självupplevd identitet bör upphöjas till offentlig norm. Redan att registrera alla människor på basis av någon specifik identitetsuppfattning är förkastligt. Problemet är förstås att det i så fall krävs en specifik karaktäristik av identiteten, en karaktäristik som kan vara högst omstridd. Individer som av gruppens tongivande personer hålls utanför den kan anse att de tillhör den, för att ta det mest problematiska exemplet. För att undvika sådana konflikter bör staten inta en identitetsblind hållning. Man registrerar inte ras, religion eller etnicitet. Ej heller, som jag i annat sammanhang argumenterat för, kön. Då staten registrerar medborgarna sker det på neutrala grunder, vilka ej förknippas med identitet (som begreppet här har uppfattats).
Varför i så fall ålder? Det är nödvändigt med hänsyn till samhällsplanering, tid för skolstart, pensionering med mera. Begreppet om ålder är inte i sig identitetspolitiskt laddat.
Eller stämmer det? Upplever vi inte vår ålder olika? Finns det inte något sådant som subjektivt uppfattad åldersidentitet? Kanske, men i så fall bör samhället avstå ifrån att registrera den och strikt hålla sig till kronologin.
Poängen med en sådan inställning, där identiteter tolereras utan att de läggs till grund för statens politik, är att onödiga konflikter baserade på identitet kan hållas utanför politiken. Olika identiteter i konflikt behöver inte konkurrera med varandra om samhällets gunst. Samtidigt kan var och en i det civila samhället leva ut sin identitet i fri samverkan med likasinnade.
Nationalismen, med föreställningen att varje folk ska ha en egen stat, utgör det mest flagranta brottet mot den hållning jag här försvarar. Tanken att staten ska vara etniskt ren, att det är möjligt att till exempel med hänvisning till etnicitet, språklig eller kulturell bakgrund, skilja »riktiga« svenskar från »oriktiga«, måste med kraft avvisas.
Vad innebär det med denna stränga hållning att vara svensk? Det som förenar oss svenskar är i så fall ett gemensamt styrelseskick. Här finns också ett språk, det svenska, som rent praktiskt har en särställning, då de flesta medborgare behärskar det och många behärskar bara det. Också engelskan tar en allt större plats, inte minst inom vetenskap och utbildning. Vid sidan av dessa två språk finns emellertid plats för många andra tungomål. De ska hanteras praktiskt (hemspråksundervisning, till exempel). Staten bör inte upphöja vissa språk som officiella minoritetsspråk. Beslut om sådant är dömda att bli fördomsfulla och godtyckliga. Varför jiddish men inte arabiska? Särskilt grupper som varken talar svenska eller engelska bör, återigen av praktiska skäl, ges en särställning. Det är viktigt att de nås av samhällsinformation, som kan vara av vital betydelse (till exempel vid pandemier).
En institution som sametinget bör hållas fri från den officiella statsapparaten i vårt (gemensamma) land. Det är rimligt att gruppen som identifierar sig som samer sluter sig samman och själv tar ställning till vilka som får vara med. Men då den svenska staten operationaliserar begreppet om det samiska på följande vis, går tankarna om inte till medeltiden så åtminstone till det gångna tragiska 1900-talets först hälft:
För att anses som same i röstlängdsavseende krävs att en person dels anser sig vara same och dels antingen
l själv ha eller ha haft samiska som språk i hemmet, eller
l ha någon förälder eller mor- eller farförälder som har eller har haft samiska som språk i hemmet, eller
l ha en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängd till sametinget.
Det är fullt rimligt om en grupp som uppfattar sig ha en samisk identitet själv sluter sig samman, för att bevara »sin« kultur och för att skydda »sina« intressen. Men hanteringen av dessa intressen bör skötas opartiskt av den gemensamma staten. Sametinget bör inte vara en del av den svenska statsapparaten. Om staten diskriminerar mellan riktiga och oriktiga samer har det också till effekt att det underblåser högernationalistiska rörelsers retorik, då dessa hävdar att samer inte är »riktiga« svenskar.
Vad innebär detta för pågående konflikter mellan olika samebyar inbördes och mellan vissa samebyar och den svenska staten? Konflikterna finns kvar, men det etniska kortet kan inte längre spelas ut. Parterna tvingas resonera utifrån vad som faktiskt gäller för ekonomiska föreningar. Det är ju sådana samebyarna är, strikt juridiskt talat.
Allt detta kan framstå som enkelt och rimligt men det finns svåra gränsfall. Idrotten utgör ett sådant. Där försöker man krampaktigt att sortera människor efter kön. Det går inte så bra, vilket fallet med Caster Semenya visar. Ändå framhärdar man. Det gäller att med olika test skilja »riktiga« kvinnor från »falska«. Ska man få hålla på så? Numera tillgrips ännu mer bisarra medel än då riktiga samer vaskas fram för röstlängderna till same-tinget. Man mäter halten av testosteron i blodet! En kvinna med för hög testosteronhalt är inte någon »riktig« kvinna och tillåts inte tävla mot sådana.
Man kunde tycka att detta är idrottsrörelsens sak. Jag har ju hävdat att männi-skor ska få definiera sina identiteter som de vill. Kan inte idrottsrörelsen få hålla sig med de kategorier den själv väljer? Den som inte gillar ordningen kan hålla sig utanför den eller göra egna idrottsevenemang baserade på andra kategorier.
Så bör man nog resonera, men i så fall bör staten, om idrottsrörelsen håller fast vid könsuppdelningen, dra tillbaka allt stöd till den. I realiteten är ju idrottsrörelse och stat nära sammanflätade och vissa av dess institutioner, såsom antidopningsbyrån Wada är till hälften finansierade av staten.
Idrottsrörelsen får välja väg. Antingen håller man fast vid könsdiskrimineringen baserad på den egna idiosynkratiska föreställningen om vem som är en »riktig« kvinna och avsäger sig alla offentliga bidrag, eller så finner man på andra identitetspolitiskt »neutrala« grunder för klassindelning (vikt, muskelmassa, testosteronhalt, hemoglobin och så vidare) och fortsätter att motta bidrag.
Sammanfattningsvis bör vi alltså bejaka alla former av självvalda identiteter i samhället, låta dem få utvecklas fritt men oberoende av staten. Så snart en identitetsgrupp ställer krav på att samhället ska diskriminera på den egna grunden, bör kravet bestämt avvisas.
Torbjörn Tännsjö
Professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet
Vad är det att bedriva identitetspolitik? Jag uppfattar saken på följande vis. Identitetspolitik är politik som utgår ifrån en föreställning om en gruppgemenskap (identitet). Gruppgemenskapen uppfattas av gruppen som värdefull i sin egen rätt, inte bara rent instrumentellt. Det gör att vi kan sortera bort klassisk socialistisk politik, baserad på en marxistisk analys, som något annat än identitetspolitik. För socialisten är det förvisso av vikt att samla en klass, arbetarklassen, att få den att uppfatta sig själv som en kollektiv agent med ensartade intressen. Målet för kampen är emellertid inte erkännande av den egna särarten. Målet är i stället klassamhällets avskaffande och därmed avskaffandet av den egna identiteten. Känslan av gemenskap är alltså viktig, men bara rent instrumentell.
Annat är det med vad som mera rimligt bör kallas identitetspolitik. Här finns en grupp som uppfattar sig själv som en sådan, ser sig som bärare av en egen identitet, vilken värderas för dess egen skull. Man anser att det har egenvärde att tillhöra gruppen i fråga.
Ibland tror de som tillhör en viss identitet, eller de som står utanför den, att den hålls samman av någon särskiljande och gemensam egenskap, en »essens«, som förklarar de olika uttrycken identiteten tar sig. Detta är normalt ett missförstånd, menar Kwame Anthony Appiah, i boken »Identitetsillusionen. Lögnerna som binder oss samman« (Fri tanke Förlag, 2019). Det är inte bara sakligt fel utan ett farligt fel. Det kan leda till fördomsfull behandling av andra (och av en själv). Men undviks detta misstag, menar Appiah, så finns det identiteter som kan berika våra liv och som bör bejakas (i en försiktig, konstruktivistisk form, utan tro på en essens). Jag tror det ligger mycket i detta. Olika identiteter skänker mening åt våra liv.
Det ligger i sakens natur att identitetspolitik kan ta sig mycket olikartade uttryck. Allt hänger ju på vad man vill uppnå på den egna gruppens vägnar. Allt hänger på vilka politiska krav man ställer på andra på den egna gruppens vägnar. Detta gör att man kan formulera följande fråga. Finns det någon generell typ av identitetspolitiska krav eller anspråk som förtjänar stöd? Finns det någon typ som generellt bör avvisas?
Appiah ger inga riktigt klara besked på den punkten. Boken är mest en kåserande beskrivning (ursprungligen ett radioprogram) av olika identiteter, där författaren med sin sällsamma bakgrund kan göra anspråk på att tillhöra dem alla: en mor med brittiska anor upp i regeringskretsar, en far från ashantifolket i Ghana tillhörande kungahuset, svart, uppfostrad att tala en engelska med brittisk akademisk accent, homosexuell, boende i USA. Boken är medryckande skriven, men tyvärr illa korrekturläst och sakgranskad. Där talas till exempel om en »aramenisk« version av en bön som kallas kaddish, och Linné sägs ha upptäckt att växter kan klassificeras utifrån »kön« och art. Bokens största värde ligger nog i att den hos läsaren väcker frågor. Och de frågor Appiah inte själv klart besvarar förtjänar verkligen ett svar. Vad ska godtas, vad ska undvikas?
Jag tror det är försvarligt att säga att varje grupp av individer, som uppfattar sig äga en gemensam värdeskapande identitet, bör ha rätt att organisera sig och leva ut sin identitet så länge det inte går ut över andra.
Redan detta blygsamma medgivande gentemot identitetspolitiken kostar på, vill jag ändå säga. Det är en sak att godta att homosexuella, w-personer, kvinnor och män bör ha rätt att på olika sätt samla sig i gemenskaper, där man själv avgör vem som har tillträde och vem som måste lämnas utanför. Ta detta med kvinnor, till exempel. Vissa har en konservativ uppfattning om kvinnlighet och ser sig som kvinna i kraft av innehavet av rätt slags yttre könsorgan, bröst, rätt kromosomuppsättning och (låg) testosteronhalt. Andra kan se sig som i samma grad riktig kvinna, utan att uppvisa alla dessa kännetecken. Här finns utrymme för konflikt. Men så länge individerna själva organiserar sina gemenskaper bör detta inte vara något problem. Det kan finnas flera olika konkurrerande grupper som alla anser sig vara »riktiga« kvinnor, men som på olika sätt skiljer sig åt. Några är till exempel transsexuella, andra är kvinnor av födseln. Om ingen inkluderar andra mot deras vilja, så bör det ses som rimligt att var och en får organisera sin respektive gemenskap även om det innebär att de ömsesidigt vägrar varandra tillträde.
När jag säger att det kostar på att göra detta medgivande till identitetspolitiken har det att göra med att vissa gemenskaper gör ett mera unket intryck än de jag nu exemplifierat med. Tänk på vita ariska män, som ett exempel. De som vill beskriva sig så kanske felaktigt tror att de äger en essens, som förklarar att de åtnjuter ett högre värde än andra männi-skor. Sådant vill varje anständig människa slippa. Ändå är det nog rimligt att i ett öppet demokratiskt samhälle tillåta att de organiserar sig kring sin upplevda och felaktigt uppfattade identitet.
Detta om vad som bör vara tillåtet. Nu till det som bör förbjudas. Att fritt organisera sig är en sak. Det är en annan sak då en grupp med upplevd gemensam identitet ställer krav på att staten och det offentliga ska göra den egna klassifikationen till sin. Något sådant bör inte tillåtas. Ingen självupplevd identitet bör upphöjas till offentlig norm. Redan att registrera alla människor på basis av någon specifik identitetsuppfattning är förkastligt. Problemet är förstås att det i så fall krävs en specifik karaktäristik av identiteten, en karaktäristik som kan vara högst omstridd. Individer som av gruppens tongivande personer hålls utanför den kan anse att de tillhör den, för att ta det mest problematiska exemplet. För att undvika sådana konflikter bör staten inta en identitetsblind hållning. Man registrerar inte ras, religion eller etnicitet. Ej heller, som jag i annat sammanhang argumenterat för, kön. Då staten registrerar medborgarna sker det på neutrala grunder, vilka ej förknippas med identitet (som begreppet här har uppfattats).
Varför i så fall ålder? Det är nödvändigt med hänsyn till samhällsplanering, tid för skolstart, pensionering med mera. Begreppet om ålder är inte i sig identitetspolitiskt laddat.
Eller stämmer det? Upplever vi inte vår ålder olika? Finns det inte något sådant som subjektivt uppfattad åldersidentitet? Kanske, men i så fall bör samhället avstå ifrån att registrera den och strikt hålla sig till kronologin.
Poängen med en sådan inställning, där identiteter tolereras utan att de läggs till grund för statens politik, är att onödiga konflikter baserade på identitet kan hållas utanför politiken. Olika identiteter i konflikt behöver inte konkurrera med varandra om samhällets gunst. Samtidigt kan var och en i det civila samhället leva ut sin identitet i fri samverkan med likasinnade.
Nationalismen, med föreställningen att varje folk ska ha en egen stat, utgör det mest flagranta brottet mot den hållning jag här försvarar. Tanken att staten ska vara etniskt ren, att det är möjligt att till exempel med hänvisning till etnicitet, språklig eller kulturell bakgrund, skilja »riktiga« svenskar från »oriktiga«, måste med kraft avvisas.
Vad innebär det med denna stränga hållning att vara svensk? Det som förenar oss svenskar är i så fall ett gemensamt styrelseskick. Här finns också ett språk, det svenska, som rent praktiskt har en särställning, då de flesta medborgare behärskar det och många behärskar bara det. Också engelskan tar en allt större plats, inte minst inom vetenskap och utbildning. Vid sidan av dessa två språk finns emellertid plats för många andra tungomål. De ska hanteras praktiskt (hemspråksundervisning, till exempel). Staten bör inte upphöja vissa språk som officiella minoritetsspråk. Beslut om sådant är dömda att bli fördomsfulla och godtyckliga. Varför jiddish men inte arabiska? Särskilt grupper som varken talar svenska eller engelska bör, återigen av praktiska skäl, ges en särställning. Det är viktigt att de nås av samhällsinformation, som kan vara av vital betydelse (till exempel vid pandemier).
En institution som sametinget bör hållas fri från den officiella statsapparaten i vårt (gemensamma) land. Det är rimligt att gruppen som identifierar sig som samer sluter sig samman och själv tar ställning till vilka som får vara med. Men då den svenska staten operationaliserar begreppet om det samiska på följande vis, går tankarna om inte till medeltiden så åtminstone till det gångna tragiska 1900-talets först hälft:
För att anses som same i röstlängdsavseende krävs att en person dels anser sig vara same och dels antingen
l själv ha eller ha haft samiska som språk i hemmet, eller
l ha någon förälder eller mor- eller farförälder som har eller har haft samiska som språk i hemmet, eller
l ha en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängd till sametinget.
Det är fullt rimligt om en grupp som uppfattar sig ha en samisk identitet själv sluter sig samman, för att bevara »sin« kultur och för att skydda »sina« intressen. Men hanteringen av dessa intressen bör skötas opartiskt av den gemensamma staten. Sametinget bör inte vara en del av den svenska statsapparaten. Om staten diskriminerar mellan riktiga och oriktiga samer har det också till effekt att det underblåser högernationalistiska rörelsers retorik, då dessa hävdar att samer inte är »riktiga« svenskar.
Vad innebär detta för pågående konflikter mellan olika samebyar inbördes och mellan vissa samebyar och den svenska staten? Konflikterna finns kvar, men det etniska kortet kan inte längre spelas ut. Parterna tvingas resonera utifrån vad som faktiskt gäller för ekonomiska föreningar. Det är ju sådana samebyarna är, strikt juridiskt talat.
Allt detta kan framstå som enkelt och rimligt men det finns svåra gränsfall. Idrotten utgör ett sådant. Där försöker man krampaktigt att sortera människor efter kön. Det går inte så bra, vilket fallet med Caster Semenya visar. Ändå framhärdar man. Det gäller att med olika test skilja »riktiga« kvinnor från »falska«. Ska man få hålla på så? Numera tillgrips ännu mer bisarra medel än då riktiga samer vaskas fram för röstlängderna till same-tinget. Man mäter halten av testosteron i blodet! En kvinna med för hög testosteronhalt är inte någon »riktig« kvinna och tillåts inte tävla mot sådana.
Man kunde tycka att detta är idrottsrörelsens sak. Jag har ju hävdat att männi-skor ska få definiera sina identiteter som de vill. Kan inte idrottsrörelsen få hålla sig med de kategorier den själv väljer? Den som inte gillar ordningen kan hålla sig utanför den eller göra egna idrottsevenemang baserade på andra kategorier.
Så bör man nog resonera, men i så fall bör staten, om idrottsrörelsen håller fast vid könsuppdelningen, dra tillbaka allt stöd till den. I realiteten är ju idrottsrörelse och stat nära sammanflätade och vissa av dess institutioner, såsom antidopningsbyrån Wada är till hälften finansierade av staten.
Idrottsrörelsen får välja väg. Antingen håller man fast vid könsdiskrimineringen baserad på den egna idiosynkratiska föreställningen om vem som är en »riktig« kvinna och avsäger sig alla offentliga bidrag, eller så finner man på andra identitetspolitiskt »neutrala« grunder för klassindelning (vikt, muskelmassa, testosteronhalt, hemoglobin och så vidare) och fortsätter att motta bidrag.
Sammanfattningsvis bör vi alltså bejaka alla former av självvalda identiteter i samhället, låta dem få utvecklas fritt men oberoende av staten. Så snart en identitetsgrupp ställer krav på att samhället ska diskriminera på den egna grunden, bör kravet bestämt avvisas.
Torbjörn Tännsjö
Professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet
