Anna Gullberg: Utan bil – ingen frihet
Toppbild: Unsplash
I den sena timman på en 50-årsfest i hjärtat av Bromma ställs saker på sin spets. Jag och min väninna, bägge bosatta norr om Dalälven, jagas in ett hörn i köket av den nyskilde grannen. Styrkt av några rejäla gin och tonicar söker han svar: »Hur står ni ut med att bo på landet?«
När väninnan säger att det livet på många sätt är att föredra, drar han trumfkortet: »Men tänk om ni får ragg på krogen då? Hur ska ni kunna följa med hem?«
»Bil brukar funka. Både dit och hem. Körkort sen 1989«, svarar jag trött.
För utan bil blir det inga barn gjorda på landet, det är en allmänt känd sanning.
LÄS OCKSÅ: Anna Gullberg: En död i ensamhet
Klockan 03 en lördagsnatt i maj väcktes Ludvika i Västerbergslagen till det lustfyllda brölet från en spontancruising med ett hundratal bilar. Burnouts, fylla, slagsmål och dånande hög musik, när raggarbilarna mullrade genom centrum med festande folk på taken.
Det måste ha varit mestadels roligt. En rejäl fest, kanske blev barn gjorda, till och med. För alla som fick nattsömnen förstörd? Inte lika kul.
I coronans tid är det inte så smart att trycka ihop sig i raggarbilar och döna runt på byn, både överförfriskat och distanslöst. Bröderna Schulman trängs på Stureplan och ger roséfingret på Instagram. Raggarna i rostbältet moonar åt sin publik. Livsstilsmarkörer i samma fuck off-anda, bara klass och geografi skiljer. Rör inte vårt sätt att leva, är det inte så subtila budskapet.
När politiken ska ordna världen riktar den blicken mot den verklighet politikern känner till. Om referenspunkten är Bromma, eller innerstan, då är det lätt hänt att lösningen blir kollektivtrafik, cykelbanor och höjd bensinskatt, när gröna drivmedel för landsbygdsbor borde vara det givna svaret.
I den lilla rostbältesorten Fredriksberg slår macken snart igen. Sedan måste invånarna åka tre mil söderut till värmländska Lesjöfors eller fyra mil österut till Sunnansjö i Dalarna för att fylla tanken. Arbetsgivaren Säfsen Resort kan inte längre tanka sina fordon, och turisterna (som inte kan ta tåg som inte finns) får åka på ångorna för att slippa soppatorsk på finnmarken.
Det är av miljöskäl som Preem stänger. Nya miljökrav kräver byten av utrustning, och investeringskostnaden tas inte hem inom överskådlig tid.
Säfsen Resort kallar beslutet »en katastrof både miljömässigt, tidsmässigt och ekonomiskt«.
Vem åker åtta mil tur och retur för att tanka? Den som måste, är svaret.
LÄS OCKSÅ: Gullberg: Priset (den kvinnliga) eliten betalar
I Fredriksberg röstade 72,5 procent på S i kommunvalet 2010. Vid valet 2018 hade S rasat med 23 procentenheter. S-rösterna hade vandrat över till SD, med 12 procent av väljarna, och Kommunistiska partiet, som fått rekordartade 21 procent av rösterna och därmed blivit Fredriksbergs näst största parti. Och macken som snart stänger har fyllts på med 40 000 liter bensin i den nedgrävda tanken var tredje dag.
Känns det här bekant? Lite som franska Gula västarnas politiska grund – extremvänster och extremhöger? Är de svenska gulvästarna något att bry sig om, bilens framtid är ju ändå räknad? Som Johanna Frändén skrev på Aftonbladet Kultur (okt, 19) »det absoluta löjets tecken: me-delålders män med tjocka dialekter som hävdar att vi borde köra mer bil«.
Men bilen är frihet, oberoende och en förutsättning för både jobb och fritid i gles- och landsbygd. Försämra möjligheterna att köra bil och du sänker livskvaliteten ytterligare för dem som lever på den yttersta marginalen, både ekonomiskt och hälsomässigt.
En tid pendlade jag 18 mil om dagen, från Falun till Gävle. Först tänkte jag bli en sådan där hållbar tågpendlare. Efter tre månader gav jag upp. Pendlingstiden dörr till dörr var 3,5 timmar om dagen. De dagar som tågen inte var försenade, trasiga eller inställda. Tid som inte finns i en trebarnsfamiljs liv. I bil tog det två timmar, och kostade mindre än hälften av tågkortet.
Men någon miljösvikare ville jag inte vara. Så en elbil då? Peppen var stor ända tills utsikten att bli urladdad en iskall mörk vintermorgon på skogen mellan Hofors och Storvik gjorde att jag brummade vidare i min bensindrivna bil.
Vi är hundratusentals som inte har tid, råd eller möjlighet till försörjning utan det i staden så föraktliga fordonet. Bensinen för arbetarkvinnorna till sina arbetarjobb i vård, skola, omsorg. Den gör så att hantverkarmännen kan ta sina skåpbilar till tjänstemännen som hemmajobbar.
Bilen, då som nu, är det centrala verktyget. Fyrhjulsdriven och med lastutrymme. Miljöpartiets spillra till väljarbas, den finns längs tunnelbanelinjerna.
