Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Covid-19 / Krönika

Anna Gullberg: En död i ensamhet

Morfars hand kändes som papper när jag strök den. Sval, torr.

Bredvid i sjukhussalen: tre andra sjuka 80-åringar som tysta lyssnade bakom draperier när deras rumskamrat Gösta låg där och dog.

Livet på en skör tråd. Men hans hand i min gjorde att bandet mellan oss fanns kvar. Jag hoppades att smekningen av den orakade kinden väckte minnet djupt därinne.

Men jag har än i dag ingen aning. Sköterskan klappade om mig och lösgjorde min hand från hans.

Utanför lasarettet rökte jag en cigarett i kvällskylan, rökte två, innan jag orkade ringa min mamma, 40 mil bort. »Han hade ändå dig där. Han dog inte ensam, det är en tröst« sa mamma. Sen blev det tyst i luren medan vi bägge hulkade.

Med coronadöden är det annorlunda.

LÄS OCKSÅ: Gullberg: Priset (den kvinnliga) eliten betalar

Den går de döende in i helt ensamma, mestadels. På covidavdelningen på lasarettet i staden där jag bor tittar sköterskan in i rummet genom glasrutan i dörren en gång i timmen. När döden nalkas och syrgasen inte längre räcker till blir tillsynen mer frekvent, en gång i halvtimmen skymtar ett ansikte i rutan. Ibland hinner den sjuke dö ensam.

Dyspné heter tillståndet där coronapatienten ligger och flämtar efter luft, kvävningskänslan som framkallar djup ångest hos många. Det finns en förteckning över läkemedel vars enda funktion är att lindra ångesten, oron och smärtan för de döende i covid-19. Men det finns ingen som kan vaka vid deras sida. Den grymmaste av sjukdomar, den som gör de kära rädda för att ta ett riktigt farväl, som inte tillåter en varm hand som smeker och tröstar.

Jag var 16 år första gången jag vakade vid en dödsbädd på äldreboendet där jag jobbade extra. Jag minns att jag fann det upprörande att de ordinarie behöll ett sådant lugn inför döden. Varför kunde vi inte ringa ambulans?

Jag var för ung för att acceptera. Men snart blev de spöklika ljuden från dödsrosslingar välbekanta. Jag lärde mig att sitta bredvid och stryka över handen, fukta de torra läpparna med en svamp på en pinne.

Slutet ska inte mötas ensam.

Efteråt tvättade vi den döda, bytte kläder och svepte in i rena lakan. Ett ljus fick brinna på bordet bredvid.

LÄS OCKSÅ: Gullberg: Nazisterna åker dit efter Skatteverket tysta triumf

Ljudet av döden är inte bekant för de flesta. I covid-19-manualen står att läsa »Information till närstående och vårdteamet kan ofta vara viktigare än att behandla själva rosslet.« Akutsjukvården ger palliativ vård av sämre kvalitet inom vissa områden: »Den omvårdnad som döende patienter behöver kan vara problematisk att bemöta i en vårdmiljö som fokuserar på kurativ vård och livsförlängande behandling och är uppgiftsorienterad« står det i rapporten från Palliativa registret. »Studier visar att personal på sjukhus kan uppleva döden som ett misslyckande.«

Sjuksköterskan jag pratar med inför den här texten är van att hantera döden. Men covid-19-döden är något annat. De anhöriga är rädda. Personalen likaså. De döende ligger ensamma på sina rum.

»I vanliga fall har vi dörren på glänt när någon är på väg att dö, går in oftare. Det är både jobbigare och lättare nu för det finns nästan inget som vi kan göra« säger hon.

Den ensamma coronadöden är ofta välsignat medvetslös. Men en del går också bort i det som kallas lufthunger. Sjuttio procent av dem som får palliativ vård medicineras intravenöst mot sin ångest.

Bristen på anhöriga som vakar vid covid-19-patienter märks: »Det är svårt nu när de inte vågar komma. Om de ska sitta vid dödsbädden måste de klä sig i skyddskläder. Det skapar också en rädsla hos dem.«

Bristen på skyddsutrustning leder till en ensammare död. Materialbristen gör att sköterskorna försöker samla ihop så många åtgärder som möjligt vid varje besök in på rummet. De delar skydd med varandra, och vill inte slösa på utrustning. »Man vill inte så gärna vara inne i rummet mer än man behöver« säger hon.

Att vårda döende är en konst, väsensskild från vården till den som ska leva vidare. Man gör det så bekvämt det går, så att döden ska vara lugn. Patienter som plågas av svåra smärtor kan få smärtlindring bara av att någon gjort dem sällskap och strukit dem lugnande på armen. Givit hudkontakt. Kroppslig smärta förvärras av ensamhet medan gemenskap kan lindra fysisk smärta, visar forskning. Och till och med i livets sista ögonblick söker covid-19-patienterna närhet.

»Många vill av dem vill vara nära, de tar på våra kläder« säger sjuksköterskan.

Manualen »De nödvändiga samtalen« vid Covid-19 infektion uppdateras löpande. Stödmaterialet har svar på frågor ingen vill få: »Varför kan inte min mormor få intensivvård?« »Borde inte jag få intensivvård?«

Vad svarar man på det? Manualen föreslår:

»Just nu har vi inte möjlighet att ge dig intensivvård. Vi saknar resurser att ge alla detta. Vi ska ge dig den bästa vård vi kan där vi är nu.«

Läs fler krönikor av Anna Gullberg här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera