Ännu ett haveri i statens haverikommission

Den svenska statens haverikommission förbereder en decemberresa till Estland. I Tallinn ska generaldirektören Jonas Bäckstrand och utredaren Jörgen Zachau presentera sin del av den nya utredningen om Estoniakatastrofen.

Den är så gott som färdig. I de flesta avseenden kommer den inte att avvika från den gamla, och skuggorna från de 852 döda som fortfarande tillsammans med fartyget befinner sig inne i och utanför det förlista vraket 80 meter under vattenytan kommer inte heller den här gången att falla under någon svensk myndighetsutövning.

Vafalls, utbrister kanske någon, häromåret slog de ju fast att fartyget inte var sjövärdigt när det stävade ut från Tallinn för sista gången. Det innebar ju att de medgav att det var lögn, det man skrev i den officiella slutrapporten, JAIC, från 1997 – att Estonia var sjövärdig och i gott skick.

Det var en betydande reträtt, viktig och modig som avståndstagande från den officiella slutsats man stått bakom under 28 år. Trots vad man visste och kände till, att svenska fartygsinspektörer från Sjöfartsverket hade genomfört en inspektion ombord samtidigt som de drygt 950 passagerarna äntrade skeppet. De svenska tjänstemännen i statens tjänst konstaterade efter sin tillsynsgärning att Estonia enligt sjölagarna inte fick lämna kajen. Inte förrän minst fem allvarliga brister hade rättats till. 

De skulle ta månader att reparera, skrev en svensk sjöfartstjänsteman till sin chef. Så allvarliga var bristerna. Men de rättades aldrig till. Varför inte? Befogenheterna hade man.

Men det har de nya utredarna inte borrat i. På möten med överlevare har de i stället förklarat att den icke-sjövärdiga statusen inte är följden av svenska myndigheters eventuella försumlighet. Utan av att fartyget inte enligt certifikaten hade rätt att trafikera Stockholm-Tallinnrutten. Det uppfyllde inte en rad krav för en så lång resa på öppet hav.

Man skulle kunna argumentera att vilken sorts bristande sjövärdighet det rör sig om gör detsamma, att ansvarsfrågan ändå blir en senare utredningsuppgift, med andra inblandade. Men det är svårt att låta bli att undra varför de två svenska utredarna från Statens haverikommission har låtit bli att gå in på den sista inspektionen. Det är svårt att undvika frågan: har det att göra med att utredningsledaren Jörgen Zachau har arbetat på Sjöfartsverket tillsammans med myndighetens före detta chefsjurist, Johan Franson, som var ansvarig för hanteringen av Estoniakatastrofen hösten -94?

Journalisten Erik Ridderstolpe rapporterade I Ekot år 2021 att överlevande hade gjort en anmälan om att Zachau därmed var jävig när en ny utredare skulle tillsättas. Haverikommissionens ansvarige chef Jonas Bäckstrand tillbakavisade anklagelserna och försäkrade att Jörgen Zachau inte var jävig eftersom han inte tidigare hade arbetat med Estoniautredningen.

Det har han nu. Och han har redan presenterat en ”interimsrapport” som har slagit fast att Estonia inte är sjövärdig, men som alltså inte har grundat bedömningen på fynden från det svenska Sjöfartsverkets sista inspektion, då man slog fast att Estonia inte skulle få lämna Tallinn.

På ett av de sista mötena med Haverikommissionen upplyste Zachau de överlevande om att den bristande sjövärdigheten inte ska omnämnas i slutrapporten. Han fick en fråga om det. Den löd: varför?

Eftersom den redan har varit publicerad, svarade utredaren.

En slutrapport måste ju vara det dokument dit man ska kunna vända sig för att få en överblick av de viktigaste fynden, invände en överlevande.

Det behövs inte, sa Zachau.

För att sätta punkt för den här gången har alltså Bäckstrand och Zachau börjat förbereda en resa till Estland i december. Man får anta att det är flygbiljetter de bokar. Passagerarfärjan Stockholm–Tallinn vore annars mer stilenlig, som slutscen i farsen om Estoniautredningen.

***

Läs även: Så jobbar statens havererade kommission

Läs även: Så flyr Sverige sitt ansvar för Estonia