Ännu ett praktfullt vårdfiasko
Två års utredningsarbete och 900 sidor senare – Vårdansvarskommittén föreslår i princip inga förändringar trots krisande sjukvård.
Bild: Fredrik Sandberg/TT
Någon som hört talas om Vårdansvarskommittén? Nej, tänkte väl det. Den har ju vad som måste vara det optimala namnet på ett organ som inte önskar uppmärksamhet. Hursomhelst, i början av juni la kommittén fram ett betänkande över hur ansvaret för den svenska sjukvården ska fördelas framöver. Två års utredningsarbete och närmare 900 sidor kan bäst sammanfattas med att det mesta förblir som det är. Regionerna sitter i orubbat bo och behåller ansvaret. Staten hålls borta även fortsättningsvis, utom inom vissa delar där den redan i dag gör jobbet.
Om sjukvården fungerade perfekt hade det inte funnits mycket att tillägga. Men så är det ju inte. Långt ifrån, faktiskt. Media rapporterar dagligen om växande vårdköer, om att ”vården går på knäna” och den får bottenbetyg bland jämförbara länder i internationella studier.
Att peka ut vårdens organisation – att den levereras av landets 21 regioner – till en av de största skurkarna i denna tragedi är knappast någon överdrift. Det konstaterades redan i en ambitiös artikelserie om sjukvården vi gjorde i en affärstidning där jag var chef för över ett kvarts sekel sedan.
Och som Jörgen Nordenström, professor emeritus vid Karolinska Institutet, påpekar i sin högintressanta sågning av sjukvårdsutredningen har både Norge och Danmark lyckats väl med vårdreformer där resurserna har koncentrerats för att kunna utnyttjas bättre. I Norge tog staten över ansvaret och i Danmark skapade ett litet antal ”superregioner”.
Varför föreslår då inte utredningen att den krisande svenska sjukvården omorganiseras efter dessa nordiska förebilder? Jo, förmodligen därför att det finns omkring 4000 regionpolitiker i landet varav de flesta skulle förlora sin maktställning och somliga sin utkomst om regionerna skrotades.
Att avveckla en myndighet eller ett lager i en byråkrati låter sig aldrig göras genom att involvera de berörda. Och därför är sådant så förbenat svårt i konsensuslandet Sverige.
Ett gammalt visdomsord säger att kommittéer aldrig får några statyer resta över sig. Den traditionen bör upprätthållas efter Vårdansvarskommitténs praktfiasko.
***
Läs även: Sluta tjata om mer resurser!
Någon som hört talas om Vårdansvarskommittén? Nej, tänkte väl det. Den har ju vad som måste vara det optimala namnet på ett organ som inte önskar uppmärksamhet. Hursomhelst, i början av juni la kommittén fram ett betänkande över hur ansvaret för den svenska sjukvården ska fördelas framöver. Två års utredningsarbete och närmare 900 sidor kan bäst sammanfattas med att det mesta förblir som det är. Regionerna sitter i orubbat bo och behåller ansvaret. Staten hålls borta även fortsättningsvis, utom inom vissa delar där den redan i dag gör jobbet.
Om sjukvården fungerade perfekt hade det inte funnits mycket att tillägga. Men så är det ju inte. Långt ifrån, faktiskt. Media rapporterar dagligen om växande vårdköer, om att ”vården går på knäna” och den får bottenbetyg bland jämförbara länder i internationella studier.
Att peka ut vårdens organisation – att den levereras av landets 21 regioner – till en av de största skurkarna i denna tragedi är knappast någon överdrift. Det konstaterades redan i en ambitiös artikelserie om sjukvården vi gjorde i en affärstidning där jag var chef för över ett kvarts sekel sedan.
Och som Jörgen Nordenström, professor emeritus vid Karolinska Institutet, påpekar i sin högintressanta sågning av sjukvårdsutredningen har både Norge och Danmark lyckats väl med vårdreformer där resurserna har koncentrerats för att kunna utnyttjas bättre. I Norge tog staten över ansvaret och i Danmark skapade ett litet antal ”superregioner”.
Varför föreslår då inte utredningen att den krisande svenska sjukvården omorganiseras efter dessa nordiska förebilder? Jo, förmodligen därför att det finns omkring 4000 regionpolitiker i landet varav de flesta skulle förlora sin maktställning och somliga sin utkomst om regionerna skrotades.
Att avveckla en myndighet eller ett lager i en byråkrati låter sig aldrig göras genom att involvera de berörda. Och därför är sådant så förbenat svårt i konsensuslandet Sverige.
Ett gammalt visdomsord säger att kommittéer aldrig får några statyer resta över sig. Den traditionen bör upprätthållas efter Vårdansvarskommitténs praktfiasko.
***
Läs även: Sluta tjata om mer resurser!
