Assimilation är medlet mot utanförskap

Vad gäller den misslyckade invandrarpolitiken och det stora utanförskapet har det formerats tre fantasilösningar i politiken.

Till vänster heter det att man måste bibringa dem som är utanför arbetsmarknaden rätt utbildning, kunskaper och färdigheter.

Till höger, på den liberala flanken, heter det att man måste matcha bristen på utbildning genom att göra det lättare för företagen att erbjuda enklare arbeten till lågkvalificerade arbetsföra.

Till höger, i den mer socialkonservativa falangen, har man längre pläderat för ökade incitament för frivillig återvandring, repatriering kallad. Detta är numera, då SD drivit frågan, också regeringspolitik, då återvandringsbidraget från och med nyåret höjs mer än tiofaldigt till 350 000 kr för en vuxen, med maxgräns på 500 000 kr för makar/sambor och 600 000 kr för hushåll med barn.

Allt det här är bra förslag, men långt ifrån tillräckligt för att få bukt med det utanförskap som cirka 800 000 människor i arbetsföra åldrar, varav sannolikt mer än hälften är antingen födda utomlands, eller infödda med två utlandsfödda föräldrar.

Tanken att man ska kunna utbilda så många lågkvalificerade utrikesfödda till mer produktiva yrken att det gör en större skillnad i utanförskapsnivåerna, är en dagdröm. Likaså är det en dagdröm att en högproduktiv ekonomi som den svenska – som inom EU kanske har den lägsta andelen av arbetskraften i enkla arbeten – ska skapa så många fler enkla arbeten att det kan leda till omfattande ökning av sysselsättningen.

Slutligen, som jag skrev utförligare i Fokus förra året i september, finns det inte ett enda exempel från migrationshistorien på att statliga incitamentsprogram har fått en betydande mängd invandrare att återvända till ett dysfunktionellt hemland. Och inget talar för att det svenska återvandringsprogrammet med sina höjda nivåer skulle lyckas med detta, vilket regeringens utredare Joakim Ruist framhållit. (SOU 2024:53)

Vad kan då göras?

Här följer några punkter:

Sluta rida käpphästar som inte kommer att göra någon större skillnad, oaktat om agitationen handlar om utbildning, enkla jobb eller frivillig återvandring.

Vi måste dessvärre vara inställda på att vi inte kommer att bli av med utanförskapet på någon generation, och därmed rikta in oss på ett antal åtgärder som kan dämpa och lindra dess negativa effekter på vårt samhälle.

En skärpt socialpolitik, med lägre bidragsnivåer som ökar incitamenten för arbete är ett första steg.

Detta måste, vilket också regeringen genomför, gå hand i hand med ett höjt lönegolv för arbetskraftsinvandring från länder utanför EU/EES. Det kan inte vara meningen att så många ungdomar och utlandsfödda ska vara arbetslösa och försörjas på bidrag när det finns lediga jobb som man besätter med importerad arbetskraft. Självklart måste vi också sluta tillföra Sverige fler invandrare som riskerar att hamna i utanförskap.

Parallellt måste företagandets villkor förbättras och produktiviteten öka, så att de som arbetar kan fortsätta att bära en ökad försörjningsbörda. Det betyder också att man inte ska jaga ut rika människor från Sverige med försämrade villkor, utan tvärtom uppmuntra ännu fler miljardärer att investera i vårt land.

Att bördan av ett utanförskap för den första generationen av invandrare måste bäras, gör det nödvändigt att minska dess skadliga effekter genom en skärpt brottsbekämpning – även här är både regeringen och viss del av oppositionen på rätt väg.

Det gäller därutöver att se till att utanförskapet inte ärvs av den andra generationen. Omfattande insatser måste till för att alla barn som går ut svensk skola ska ha lärt sig fullgod svenska. Såväl betoningen på det svenska språkets vikt och betydelsen av en svensk kanon är välkomna.

Men härtill måste en ännu tydligare politik föras som har assimilation som mål vad gäller anpassningen till det svenska samhället, svenska värderingar och normer samt svensk kultur. Det betyder inte att människor ska förneka sitt ursprung eller glömma sitt modersmål, ge upp sin religion eller sin etniska samhörighet. Det betyder i stället att den uppväxande generationen ska både uppmuntras och uppmanas, både fostras och präglas i att bli en del den svenska nationen, att kunna tala och skriva flytande svenska, att vara förtrogen med Sveriges historia, traditioner, seder normer och kultur.

Inte för att alla gånger anamma dessa. Men för att kunna vara med och förvalta, förbättra och bygga på det land som är deras hem här i Norden och i vars jord deras fäder ska sova och som deras barn och barnbarn en gång ska bebo.

***

Läs även: Lösningen på arbetslösheten är inte utländsk arbetskraft

Läs även: Västeuropa har sig själva att skylla