Behandla Lars Vilks Nimis som den nationalklenod det är

Nimis är en stor konstupplevelse. Nu riskerar den att förfalla, medan svenska kulturbyråkrater prioriterar plakatkonst.

Prisa Gud, vi fick med oss 16-åringen till Skåne. Samtidigt ökade pressen medan vi susade söderut på motorvägen. Det räcker inte längre att muta ungarna med glass för att de ska tycka att semestern varit toppen. Mina två huvudmål – den prunkande rhododendronträdgården vid Sofiero slott och Lars Vilks konstverk på stranden i Kullaberg – avfärdades snabbt som något för boomers. De kulturskeptiska skärmknarkarna i baksätet kontrade med lågprisbutiken Dollarstore, Lakritsfabriken och färjan till Helsingör. Vi prickade av allt.

Det visade sig emellertid att mamman hade rätt. Höjdpunkten blev konsten. Den som ännu inte sett Lars Vilks Nimis och Arx bör göra det – om den fysiska formen tillåter. Detta är nämligen konst som process, installation och aerobicspass i ett, och först måste man klara den branta nedstigningen mot havet. Total närvaro krävs för att sätta fötterna på rätt ställe, det är ren meditation. Alla möjliga orosmoln skingras och sinnet blir klart som ett högtryck om sommaren.

Efter ett tag når man en liten portal. Det är ingången till Nimis, en träkonstruktion av drivved, grenar och strandfynd. Lars Vilks började snickra på Nimis 1980, sedan han hade varit nära att drunkna. Man klättrar igenom detta udda organiska träpalats, bitvis är det trångt som en livmoderhals, och till sist kommer man som ett nyfött barn ut på stenstranden, kippandes efter andan i blåsten, blinkandes mot havet där vågorna rullar in.

”Det är första gången jag verkligen gillar konst!” utropade min yngsta. Till och med fräknarna på hans vackra kinder lyste av förtjusning. Då har han ändå att jämföra med, bland annat den uppstoppade geten på Moderna museet, Duchamps urinoar och den där japanska konstnärinnans publikfriande prickar, därtill äldre konst på Nationalmuseum, Liljevalchs och utländska institutioner.

Jag tittade tillbaka på honom och visste att han hade rätt. Installationen Nimis och systerverket Arx är verkligen en stor konstupplevelse, för att inte säga mästerverk. Alla kan få ut något av dem, från barn till förlästa konstteoretiker. Lars Vilks lyckades med att vara genuint folklig och sofistikerat smal på samma gång. Få är förunnade den förmågan.

Hemkommen från resan fick jag ett pressmeddelande från Moderna museet. Kontrasten till Vilks mångtydighet kunde inte varit större. I samband med FN:s klimatmöte i Stockholm skulle den brittiske konstnären Jeremy Dellers genomföra ett verk som bestod i att det ”delas ut 10 000 God Grön Energy Bar gratis på fem platser i stan”, att ”6 000 elever runt om i Stockholm serveras framtidens skollunch” och att ”konstverkets budskap finns på de stora ljusskärmarna vid Stureplan, Katarinahissen och Kungsgatan, på affischer i tunnelbanan samt på elskåp”. Budskapen? ”Mat är klimat” och ”Kelps helps!”. Hahaha. Är det konst? För det låter mer som en kinesisk kampanj för Det stora klimatsprånget.

Efter Lars Vilks död i en bilolycka i höstas bad Höganäs kommun om hjälp av Kulturdepartementet att bevara Nimis och Arx, som trots obefintlig skyltning har många tusentals besökare varje år. Departementet nobbade och sa att det inte bör ”lyfta fram specifika konstverk. Kulturen ska vara en obunden kraft med yttrandefriheten som grund.”

Det floskulösa svaret hade kanske roat Vilks. Sverige har en dokumenterat klåfingrig kulturpolitik, men när det gäller kontroversielle Vilks håller man hårt på principen om ”armlängds avstånd”. Moderna museet tycks eftersträva detsamma och har vid upprepade tillfällen tackat nej till ”Profeten M. som rondellhund”, trots dess självklara plats i svensk konsthistoria.

Nimis och Arx är en nationalklenod, älskad av många. Det vore bedrövligt om Vilks verk fick förfalla medan Moderna museet prioriterar plakatkonst.

***

Text:

Toppbild: Johan Nilsson / TT