Behövs inget miljödepartement?

Förenta nationernas miljöprogram (UNEP) konstaterar att den skenande klimatkrisen endast är en del av en större global miljökris, där även föroreningar och förlorad biologisk mångfald utgör existentiella hot mot mänskligheten. Till detta ska nu läggas att matproduktionen globalt befinner sig i ett krisläge, inte minst efter krigsutbrottet i Ukraina. 

Sverige har ännu inte vidtagit tillräckliga politiska åtgärder för att nå sina egna klimatmål till år 2045, vilket framgår av Naturvårdsverkets senaste rapportering till den förra regeringen i mars 2022. När det gäller de sexton miljökvalitetsmålen som riksdagen därutöver antagit är inget ännu uppnått. Ett eller två kan möjligen nås de närmaste åren, medan utvecklingen på ett antal områden går åt fel håll och måluppfyllelse ter sig alltmer avlägsen; Miljö- och klimatpåverkan från vår konsumtion ökar, ekosystem återhämtar sig långsamt eller inte alls och den biologiska mångfalden minskar. I likhet med världen i stort står den svenska jord- och skogsbrukssektorn för mycket stora omställningsutmaningar, både vad gäller klimat och övriga miljökvalitetsmål.

I detta läge väljer den nytillträdda regeringen att utse en oerfaren miljöminister, lägga fram kraftigt utsläppshöjande förslag i sin första budget och avveckla Miljödepartementet som självständigt departement. Kraftfulla reaktioner har naturligtvis följt, inklusive ett upprop i departementsfrågan från elva tidigare miljöministrar.

En fråga som inställer sig är om just ett miljödepartement behövs? Naturligtvis inte, är svaret. Det går givetvis att organisera ett fungerande regeringskansli på alla upptänkliga vis. Politikens innehåll är det centrala. Och här är inriktningen solklar från den nya regeringen: klimat- och miljöpolitiken ska beskäras rejält. För annars röstar folk på Sverigedemokraterna, lät ministern som sitter på Sverigedemokraternas mandat efter Tidöavtalet meddela. Insorteringen av miljödepartementets tidigare verksamheter under energi- och näringsministern handlar inte bara om genomtänkt ondhetssignalering, utan också om en genuin vilja att föra riktigt dålig politik.

Bra politik skulle vara att upprätta handlingsplaner för att nå FN:s samtliga 17 globala miljömål så snabbt som tekniskt är möjligt och utforma omställningen rättvist. Det skulle kräva både generella och riktade fördelningspolitiska åtgärder, samt en aktiv finans-, närings-, utbildnings- och arbetsmarknadspolitik. Tills vidare är det min egen socialdemokratiska förening som kommit med den skarpaste gestaltningen av hur en sådan omställning kan se ut och Reformisternas förslag har också plockats upp av såväl riksdagspartier som Finanspolitiska och Klimatpolitiska rådet. Med satsningar på i storleksordningen 1–2 procent av BNP per år så klarar vi en rättvis omställning till klimatneutralitet inom ett decennium. Statsfinansiell småpotatis för världsledarskap, ansvar inför dagens unga – och exportframgångar och jobb.

Men den "liberala" linjen är alltså istället att avveckla åtgärder för att nå klimat- och miljökvalitetsmål, sänka skatterna ytterligare lite till, gå i planekonomisk borgen för ny och svindyr kärnkraft och urskulda sig med att allt görs för att folk annars röstar på ett parti som man samarbetar med i varje votering i Sveriges riksdag!

Inför en häpen programledare påtalade ministern att det i och för sig kan visa sig att den allt mer progressiva EU-kommissionen klämmer till med höjda minimikrav som omintetgör konsekvenserna av den svenska regeringens bakåtsträvande löften att sänka reduktionsplikten.

You can’t make this shit up.

Redan statsminister Göran Persson på sin tid ansåg att Miljödepartementet borde ingå i ett större sammanhang, med nödvändiga avvägningar av oundvikliga målkonflikter. Han som bestämde, bestämde att i januari 2005 sätta upp ett överordnat departement i stället, Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet, som ett led i förverkligandet av sin vision om "det gröna folkhemmet". Detta departement skulle också vara ansvarigt för energi- och bostadsfrågor.

Persson hade visserligen fel i sak när han tänkte sig att det gröna folkhemmet skulle förverkligas genom urinsepareringstoaletter, men hans ansats att förena miljö- och energifrågor övergripande med frågor rörande samhällsbyggnad var korrekt.

Ty det är basalt att miljöfrågor är både sammankopplade och i målkonflikt med andra angelägna frågor som klimat, energi, industri, transporter, infrastruktur, bostäder och ytterst givetvis levnadsstandard i konkreta termer: liv och hälsa. Detta må synas självklart, men likväl är den synen sällan vägledande för avgörande miljöpolitiska beslut.

Det är betecknande att regeringen Löfven 2018 fattade beslut om att det inte längre är möjligt att få tillstånd enligt miljöbalken att utvinna uran. Inte heller är det möjligt att få tillstånd till brytning, provbrytning, bearbetning och fysikalisk eller kemisk anrikning av uran för att användas som kärnbränsle. Förbudet omfattar till och med uranutvinning från malm som har brutits för annat syfte.

Och i juli 2022 införde på liknande vis regeringen Andersson ett förbud mot utvinning av kol, olja och naturgas. Motiveringen var att det rörde sig om "ämnen som har en negativ påverkan på människor och miljön".

Denna inställning från högsta ort har präglat miljöprövningar inom förvaltningen. Mark- och miljödomstolens nej i juli 2021 till Cementas ansökan om förlängt tillstånd för kalkstensbrytning i Slite på Gotland, är ett av de mest graverande exemplen.

Så som i förbudet mot uranutvinning såg vi i Slite-fallet en målkonflikt mellan miljöpolitiken och målet i klimatpolitiken om minskade utsläpp av växthusgaser. Anrikat uran behövs för kärnkraft, och vindkraftverk behöver fundament i armerad betong, som gjuts med cement som i sin tur tillverkas bland annat av krossad kalksten.

Sak samma att vi kan importera uran och cement. All uranbrytning eller cementtillverkning innebär omfattande miljöpåverkan, och avstår vi, är det någon annans miljö som blir föremål för åverkan. Därtill kommer avvägningar om minskat beroende av omvärlden vad gäller strategiska råvaror, att behålla teknisk kompetens och att främja investeringar och arbetstillfällen i landet.

Samtligt talar för en samlad bedömning. Det är i det ljuset som man ska se Miljödepartementets avskaffande och inlemmande i ett större sammanhang; i Klimat- och näringslivsdepartementet, med energi, miljö, klimat och näringsfrågorna under samma hatt.

Den förändringen kommer i sig självklart inte leda till att andra instanser upphör med att fatta absurda och för klimatet eller folkhushållet skadliga beslut, som den om kalkstensbrytningen på Gotland. Men den är en signal om att miljöpolitiken, likt all annan politik, måste avvägas visavi andra angelägna frågeställningar. I det perspektivet är integrationen av miljöfrågorna i det nya stora departementet och avvecklingen av Miljödepartementet en god början.

Inte minst med tanke på att det var med detta departement i ryggen en gång i tiden dess chef Birgitta Dahl införde det så kallade tankeförbudet, som förbjöd utveckling av svensk kärnkraftsteknik.

***

Läs fler debatter mellan Thomas Gür och Markus Kallifatides:

Läs även: 1970-talet här igen – en tragedi

Läs även: Natomedlemskap och energikris – styr Ryssland svensk politik?