Cleo Watson – varnande exempel eller influencer 2.0?

Hon fick sparken från Downing Street. Nu ger hon igen i media. Det är en blomstrande symbios mellan politik, media och helt vanliga skitstövlar.

Ni har hört det förut, men framtiden är faktiskt här nu. Och om ni vill veta hur den ser ut, ska ni läsa senaste numret av en av Storbritanniens äldsta tidningar, magasinet Tatler, grundat 1709.

Tatler skriver om överklass och politik, och i septembernumret lagom till det svenska valet kommer en skön blandning av de två. Den som personifierar framtiden är ingen mindre än medarbetaren på Downing Street Cleo Watson. Eller före detta medarbetaren, som tillbringade vad hon kallar ”a whirlwind year” på nummer 10. Hon beskriver hur hon barnvaktade Boris, hur hon var chaufför till Dominic Cummings och så gör hon reklam. För? Sin kommande bok. Med inlevelse beskrivs premiärministerns kansli utifrån den utmattade assistentens perspektiv, hur jobbigt det är att ta covidtempen på Boris som bara krånglar och hur sur hennes närmaste chef Dominic är, hela tiden. Och så hur smickrad hon är över hur snygg skådespelerskan som ska spela henne, Cleo, är.

Men Cleo är snygg själv också. Och eftersom medierna i framtiden behöver tänker mer på synergier, så har man också lyckats mixa in Cleo i det tredje redaktionella temat, dyra kläder. Cleo poserar i Dolce Gabbana och hela det redaktionella paketet, skrivet av Cleo själv, ligger över sex sidor. En bok, en film som lägligt nog har precis samma tema som Cleos bok, kläderna och karriären. Kommen så långt kan man undra, ja men är inte det bra läsning?

Jo, det är det. Men något skaver, som det heter på nusvenska. Det här är helt enkelt en elak skvallerberättelse. Och nej, allt skvaller är inte elakt. Men Cleo kör på och Downing Street har avböjt att kommentera. Förstår det, för det här går inte att kommentera.

Till att börja med, Cleo fick sparken. Det är alltså en försmådd medarbetare som slår tillbaka. Det är också en person som använder ordet jag så många gånger på de sex sidorna, att det blir meningslöst att räkna.

Dessutom, om personer i statsledningen måste börja räkna med effekter av denna rang, vem ska de våga anställa?

Nu kanske Cleo kom på denna sköna idé alldeles på egen hand. Men tänk när karrriärcoacher och PR-magnater söker upp potentiella kandidater med erbjudandet – ta ett jobb i regeringskansliet /EU/FN så fixar jag bokmanus, filmkontrakt och snygga gångkläder – glöm bara inte anteckningarna och inspelningsknappen. Det är ju ett lysande förslag för vilken karriär som helst. Allt som behövs är en större dos samvetslöshet och uthållighet på ett års sikt.

Boris lämnar snart Downing Street, Cleo gav honom en sista spark i baken. En del tycker att han behövde det. Men vad vi andra ser är en blomstrande symbios mellan politik, media och helt vanliga skitstövlar. Vilket inte kommer att göra det lättare att övertyga andra att ta jobb som politiker. Det kan uppskattas av en del. Men jag är inte beredd att avskaffa partipolitiken.

Sen får vi se hur det går för Cleo. Varnande exempel eller influencer 2.0?

***

Text:

Toppbild: AP