Curlaren Kennedy från Kanada fallerade på alla punkter

Jag hade aldrig hört talas om hogglinjen när jag nåddes av budkavlen att Kanadas lag i OS-matchen mot Sverige hade begått ett regelbrott. Curlaren Marc Kennedy hade petat till stenen med pekfingret efter att handen lämnat handtaget. Sedan svenskarna konfronterat den skyldige gick denne på den påkomnes typiska sätt till verbal attack, och förföll i otidigheter.

Curling är en stilren sport, men ett slags invasiv art i de olympiska sändningarna. Oavsett när man sätter på tv:n pågår curling. Dock spetsade jag öronen när incidenten reddes ut i OS-studion. Anette Norberg, tidigare lagkapten för Sverige och olympisk guldmedaljör, underströk att ”curling är en gentlemannasport”, varför redan det grova språket var en allvarlig förseelse.

Genast gav det sporten ett nytt skimmer. Gentlemannen, i filosofisk mening, är något mycket speciellt, och den mest olympiska av människor. I tävlan förlorar han hellre än vinner med orättfärdiga metoder. I motsats till slavnaturen hos borgaren, krämaren, sluggern och fixaren, kännetecknas gentlemannen av att inte sträva, och av att göra det rätta och sanna även om det kostar honom segern.

Betraktat med uppkomlingens krassare synsätt har gentlemannen ”råd” med det. För den som inte behöver tänka på att klara sig i konkurrensen om livsbetingelserna, utan bara kan sitta och putsa på sin heder, kommer dygderna naturligt, tänker uppkomlingen avundsjukt. Men detta är just slavmentalitetens ofullgångna synsätt. För slaven är moralen en störande hämsko på hans framfart och karriär, medan den för ädlingen fullbordar människan.

Eftersom gentlemannen aldrig söker annat än rättvisan avstår han poäng som felaktigt har tilldömts honom. Han tycker inte att det är andras ansvar att stoppa honom från att göra fel, och han vet att fusk är fusk även om det inte uppdagas.

Till gentlemannens utrustning hör att inte skylla ifrån sig, och att hedra sin motståndare. Den som hört tennislegendaren Novak Djokovic tala om sina konkurrenter, oavsett om de har besegrat honom eller han dem, vet hur sann respekt ser ut och låter, för sporten, sig själv och medspelarna.

Hos Anette Norberg i OS-studion satt curlingens ideal så djupt att hon mest uppehöll sig vid det regelvidriga språkbruket. Fusket, pekfingrets lilla styrning av stenen, verkade falla henne in som så ofattbart att hon talade om tics hos den skyldige – alltså ett ofrivilligt, tvångsmässigt beteende.

De sporter som kallas gentlemannasporter är vanligen överklassporter, vilket är logiskt (återigen i filosofisk mening). För överklassen är idrott inte en väg upp, ut och bort, utan ett kroppsligt komplement till själens bildning. Likafullt är gentlemannaidealet en allmän förutsättning för att idrott inte ska urarta i uppvisning och cirkus. Men i vissa grenar betonas det betydligt mer.

Till gentlemannens själsliga utrustning hör att inte vara eldigt engagerad. Ty ädlingen är inte bara framme vid människans fullbordan, han äger därtill milt överseende med den övriga världens ofärdighet. Stoiskt uthärdar han motgångar och förtret. Lidelse är inte för honom.

Curlaren Kennedy från Kanada fallerade således på alla punkter. Därmed är hans vanhedrande insats för alltid inskriven i OS-historien – som nesa och chikan.

Lena Andersson är Fokus OS-krönikör under spelen i Milano och Cortina. Läs hennes texter här.

***

Läs även: Lena Andersson: Ögonblicket då svensk herrskidåkning kollapsade

Läs även: Lena Andersson: Men var är fascismen?