Dags för dickpics i Statens porträttsamling
Att superdiplomaten drar av sig kalsongerna, fotograferar sitt könsorgan och skickar iväg bilden tycks, åtminstone för min generation, en smula odiplomatiskt.
Bild: TT
För länge sedan, när postmodernisterna fortfarande hade en framtid förutom som kåsörer, talades om paradigmskiften, alltså förändringar i mönster som styr sättet att tänka. Ursprungligen gäller begreppet hur fakta ska placeras i ett vetenskapligt mönster. Att skifta paradigm innebär att fakta tolkas på ett nytt sätt och nya sammanhang träder fram.
Men de viktigaste förändringarna annonseras inte på presskonferenser, de sker när människor börjar tänka på ett nytt sätt utan att göra mycket väsen av det. De senaste veckorna har vi varit med om ett sådant skifte. Jag talar naturligtvis om debatten kring säkerhetsrådgivaren som knappt hann tillträda innan han avgick. Visserligen hade jag aldrig hört hans namn tidigare och normalt är jag mer intresserad av parkeringsvakters råd än säkerhetsexperters. Men i alla fall. Något avgörande har hänt. Det gäller inte säkerhetspolitiken utan säkerhetsrådgivarens kärleksproblem.
Att superdiplomaten drar av sig kalsongerna, fotograferar sitt könsorgan och sedan skickar iväg bilden tycks, åtminstone för någon i min generation, en smula odiplomatiskt. Lär man verkligen ut detta till på UD:s aspirantkurser (praktiska fotoövningar kan vara bra) eller är det bara ett uttryck för en skicklig omvärldsanalys?
Jag tror naturligtvis på det senare. Ett paradigmskifte har inträffat. Det som tidigare ansågs småsnuskigt är nu ett rekommenderat sätt att uppvakta en partner.
Den som i dag besöker ett departement kan på väggarna se porträtt av tidigare ministrar. I framtiden kommer dessa att vara ersatta av dickpics och motsvarande för kvinnliga makthavare, vad de nu kommer att kallas - kanske cuc:s, close up cunts?
Varje år kommer Statens porträttsamling att visa upp bemärkta svenskars dickpics på Gripsholms Slott, utförda av våra främsta målare och fotografer. I förlängningen kanske rentav de tråkiga bilderna på Börsbolagens styrelser att ersättas av... (ja, ni ser säkert redan styrelsemedlemmarna framför er). Det dröjer nog inte länge för någon framåtsträvande riksdagsledamot föreslår att porträtten i våra pass ska kompletteras med dickpics och motsvarande. Kan ju vara intressant information när man står i flygplatskön och överväger en semesterromans.
Graham Greenes värld av spionage, hemligheter och utpressningar måste uppdateras. Hädanefter får säkerhetstjänsterna försöka hitta något annat skamligt. Kanske en lånelista från biblioteken. Läser den påtänkta ministern klassiker? Misstänkt! Har ambassadören i mail sagt att han föredrar Sjostakovitj framför Kaj - bäst att utse någon mer patriotisk diplomat. Och sådana perversa människor som är trogna sin partner kan staten knappast anställa.
När en norm brutits faller snart andra. I förlängningen är det kanske skuldkänslan som försvinner. Skönt kan tyckas. I decennier har allsköns experter varit eniga om att det är fel att känna sig skyldig. Men kanske är skuldkänslor just det vårt samhälle saknar. Nationalencyklopedin skriver: ”svaga skuldkänslor är utmärkande för antisociala, instabila och narcissistiska personlighetsstörningar."
Att känna skuld tyder på att det faktiskt finns en moral. En av de böner som fortfarande uttalas var dag lyder: ”Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss”. Kan vi förlåta om vi inte känner skuld? Kan vi bygga ett bättre samhälle?
Den tolerans många pläderat för i debatten om de diplomatiska dickpicsen är förmodligen början till en grymmare tid. I ett samhälle utan skuld kan det värsta hända på viktigare platser än dejtingsajter.
***
För länge sedan, när postmodernisterna fortfarande hade en framtid förutom som kåsörer, talades om paradigmskiften, alltså förändringar i mönster som styr sättet att tänka. Ursprungligen gäller begreppet hur fakta ska placeras i ett vetenskapligt mönster. Att skifta paradigm innebär att fakta tolkas på ett nytt sätt och nya sammanhang träder fram.
Men de viktigaste förändringarna annonseras inte på presskonferenser, de sker när människor börjar tänka på ett nytt sätt utan att göra mycket väsen av det. De senaste veckorna har vi varit med om ett sådant skifte. Jag talar naturligtvis om debatten kring säkerhetsrådgivaren som knappt hann tillträda innan han avgick. Visserligen hade jag aldrig hört hans namn tidigare och normalt är jag mer intresserad av parkeringsvakters råd än säkerhetsexperters. Men i alla fall. Något avgörande har hänt. Det gäller inte säkerhetspolitiken utan säkerhetsrådgivarens kärleksproblem.
Att superdiplomaten drar av sig kalsongerna, fotograferar sitt könsorgan och sedan skickar iväg bilden tycks, åtminstone för någon i min generation, en smula odiplomatiskt. Lär man verkligen ut detta till på UD:s aspirantkurser (praktiska fotoövningar kan vara bra) eller är det bara ett uttryck för en skicklig omvärldsanalys?
Jag tror naturligtvis på det senare. Ett paradigmskifte har inträffat. Det som tidigare ansågs småsnuskigt är nu ett rekommenderat sätt att uppvakta en partner.
Den som i dag besöker ett departement kan på väggarna se porträtt av tidigare ministrar. I framtiden kommer dessa att vara ersatta av dickpics och motsvarande för kvinnliga makthavare, vad de nu kommer att kallas – kanske cuc:s, close up cunts?
Varje år kommer Statens porträttsamling att visa upp bemärkta svenskars dickpics på Gripsholms Slott, utförda av våra främsta målare och fotografer. I förlängningen kanske rentav de tråkiga bilderna på Börsbolagens styrelser att ersättas av… (ja, ni ser säkert redan styrelsemedlemmarna framför er). Det dröjer nog inte länge för någon framåtsträvande riksdagsledamot föreslår att porträtten i våra pass ska kompletteras med dickpics och motsvarande. Kan ju vara intressant information när man står i flygplatskön och överväger en semesterromans.
Graham Greenes värld av spionage, hemligheter och utpressningar måste uppdateras. Hädanefter får säkerhetstjänsterna försöka hitta något annat skamligt. Kanske en lånelista från biblioteken. Läser den påtänkta ministern klassiker? Misstänkt! Har ambassadören i mail sagt att han föredrar Sjostakovitj framför Kaj – bäst att utse någon mer patriotisk diplomat. Och sådana perversa människor som är trogna sin partner kan staten knappast anställa.
När en norm brutits faller snart andra. I förlängningen är det kanske skuldkänslan som försvinner. Skönt kan tyckas. I decennier har allsköns experter varit eniga om att det är fel att känna sig skyldig. Men kanske är skuldkänslor just det vårt samhälle saknar. Nationalencyklopedin skriver: ”svaga skuldkänslor är utmärkande för antisociala, instabila och narcissistiska personlighetsstörningar.”
Att känna skuld tyder på att det faktiskt finns en moral. En av de böner som fortfarande uttalas var dag lyder: ”Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss”. Kan vi förlåta om vi inte känner skuld? Kan vi bygga ett bättre samhälle?
Den tolerans många pläderat för i debatten om de diplomatiska dickpicsen är förmodligen början till en grymmare tid. I ett samhälle utan skuld kan det värsta hända på viktigare platser än dejtingsajter.
***
