Därför dog reseskildringarna
Dagens reseprogram fastnar i detaljerna och krymper världen i stället för att öppna den. En reseskildring ska vara som drömtydning och öppna våra sinnen.
Vanligtvis börjar jag dagen med att lyssna till dansk jazzradio och läsa någon artikel om en bortglömd författare eller filmare. Vad som helst, bara jag slipper nyheterna. Men denna morgon trampar jag på en golvströmbrytare och tv:n går igång. I rutan tipsar en ung kvinna om sommarläsning. Eftersom jag likt Strindberg är övertygad om att varje oväntad händelse i vardagen är ett meddelande från Makterna lyssnar jag uppmärksamt. Böckerna som rekommenderas handlar om genomgångna skilsmässor, kriser och trauman. Men experten har också läst en reseskildring! Detta var alltså Makternas budskap: det skrivs fortfarande reseskildringar.
Som 11-åring önskade jag mig en världskarta i julklapp. Den kom, ramades in och spikades upp i pojkrummet. Jag hade aldrig rest längre än till mormor i Göteborg och jag skulle hinna ta studenten innan den första utlandsresan blev av, men på kartan valde jag ut en ort med ett namn som lät spännande och letade upp en bok som beskrev platsen. Mitt liv som resenär hade börjat.
Jag skulle kunna hävda att nästan varje resa jag gjort sedan dess orsakats av att jag läst en bok eller sett en film. Jag åkte till Wien på min första semester vilket berodde på Herman Broch. Första resan till Paris orsakades av att jag ville gå på café med flickorna i en Godard-film. Och efter att ha läst Kristensens Förintelse mellanlandar jag alltid i Köpenhamn. Man kan ju alltid hoppas på en vild natt – eller två!
Inspiration var lätt att hitta. Varje större bokhandel hade en avdelning med reseskildringar, ofta skrivna av romanförfattare. Om man så bara skulle ta en Waxholmsbåt fanns ett urval litterära skärgårdsskildringar att välja mellan.
Att litteraturguiden i TV knockade mig beror förstås på att denna genre nästan försvunnit. Nätet gör att varje resenär kan hitta uppdaterad information om vilken ort som helst och de researtiklar tidningarna publicerar är inte litteratur utan bruksanvisningar: börja dagen på det caféet, fortsätt till detta museum, ät lunch på den restaurangen.
En reseskildring är något helt annat, som bäst en form av tillämpad drömtydning. Därför lyfter inte reseprogrammen i TV. Reportrarna är på plats och dränker oss i detaljer. De krymper världen istället för att vidga den. En reseskildring ska öppna världen och sinnena. Den ska vara njutbar innan, under och efter resan. Robert Louis Stevensons Resa med en åsna i Cevennerna är inspirerande läsning innan resan anträds och rolig att bläddra i medan man vandrar i författarens fotspår. Harry Martinssons Resor utan mål är underbara i fåtöljen, men på plats man blir besviken eftersom hamnarna ändrats så mycket att de behöver andra ord. Så hur skildra det som ligger närmare vår tid?
Bruce Chatwin publicerade bara en handfull böcker innan sin för tidiga död 1989. Men berättelserna från resorna han gjorde under 70- och 80-talen är klassiker genom sin säregna stil. Chatwin var bildmänniska och hans texter har fotografiets direkthet. Hans skönlitterära texter ör lite tillkämpade men i reseberättelserna tror man verkligen på alla egendomliga människoöden Chatwin redogör för. Han ger snapshots som han inte förklarar eller strukturerar. Resorna har inget mål utan att just resa, att utlämna sig till ögonblicket och platsen. Mer än någon annan modern författare förmedlar Chatwin lockelsen i att resa. Han skrev i en ständig längtan bort.
Kanske kan reseskildringens död förklaras med att det inte längre finns ett geografiskt "borta". Livet har blivit reality-tv. Och vem vill läsa om att livet är ett dåligt tv-program?
Toppbild. Författaren Robert Louis Stevenson och hans hustru Fanny tillsammans med Nan Tok och Natakanti på Butaritari Island i Kiribati, cirka 1890. Foto: Lloyd Osbourne
***
Vanligtvis börjar jag dagen med att lyssna till dansk jazzradio och läsa någon artikel om en bortglömd författare eller filmare. Vad som helst, bara jag slipper nyheterna. Men denna morgon trampar jag på en golvströmbrytare och tv:n går igång. I rutan tipsar en ung kvinna om sommarläsning. Eftersom jag likt Strindberg är övertygad om att varje oväntad händelse i vardagen är ett meddelande från Makterna lyssnar jag uppmärksamt. Böckerna som rekommenderas handlar om genomgångna skilsmässor, kriser och trauman. Men experten har också läst en reseskildring! Detta var alltså Makternas budskap: det skrivs fortfarande reseskildringar.
Som 11-åring önskade jag mig en världskarta i julklapp. Den kom, ramades in och spikades upp i pojkrummet. Jag hade aldrig rest längre än till mormor i Göteborg och jag skulle hinna ta studenten innan den första utlandsresan blev av, men på kartan valde jag ut en ort med ett namn som lät spännande och letade upp en bok som beskrev platsen. Mitt liv som resenär hade börjat.
Jag skulle kunna hävda att nästan varje resa jag gjort sedan dess orsakats av att jag läst en bok eller sett en film. Jag åkte till Wien på min första semester vilket berodde på Herman Broch. Första resan till Paris orsakades av att jag ville gå på café med flickorna i en Godard-film. Och efter att ha läst Kristensens Förintelse mellanlandar jag alltid i Köpenhamn. Man kan ju alltid hoppas på en vild natt – eller två!
Inspiration var lätt att hitta. Varje större bokhandel hade en avdelning med reseskildringar, ofta skrivna av romanförfattare. Om man så bara skulle ta en Waxholmsbåt fanns ett urval litterära skärgårdsskildringar att välja mellan.
Att litteraturguiden i TV knockade mig beror förstås på att denna genre nästan försvunnit. Nätet gör att varje resenär kan hitta uppdaterad information om vilken ort som helst och de researtiklar tidningarna publicerar är inte litteratur utan bruksanvisningar: börja dagen på det caféet, fortsätt till detta museum, ät lunch på den restaurangen.
En reseskildring är något helt annat, som bäst en form av tillämpad drömtydning. Därför lyfter inte reseprogrammen i TV. Reportrarna är på plats och dränker oss i detaljer. De krymper världen istället för att vidga den. En reseskildring ska öppna världen och sinnena. Den ska vara njutbar innan, under och efter resan. Robert Louis Stevensons Resa med en åsna i Cevennerna är inspirerande läsning innan resan anträds och rolig att bläddra i medan man vandrar i författarens fotspår. Harry Martinssons Resor utan mål är underbara i fåtöljen, men på plats man blir besviken eftersom hamnarna ändrats så mycket att de behöver andra ord. Så hur skildra det som ligger närmare vår tid?
Bruce Chatwin publicerade bara en handfull böcker innan sin för tidiga död 1989. Men berättelserna från resorna han gjorde under 70- och 80-talen är klassiker genom sin säregna stil. Chatwin var bildmänniska och hans texter har fotografiets direkthet. Hans skönlitterära texter ör lite tillkämpade men i reseberättelserna tror man verkligen på alla egendomliga människoöden Chatwin redogör för. Han ger snapshots som han inte förklarar eller strukturerar. Resorna har inget mål utan att just resa, att utlämna sig till ögonblicket och platsen. Mer än någon annan modern författare förmedlar Chatwin lockelsen i att resa. Han skrev i en ständig längtan bort.
Kanske kan reseskildringens död förklaras med att det inte längre finns ett geografiskt ”borta”. Livet har blivit reality-tv. Och vem vill läsa om att livet är ett dåligt tv-program?
Toppbild. Författaren Robert Louis Stevenson och hans hustru Fanny tillsammans med Nan Tok och Natakanti på Butaritari Island i Kiribati, cirka 1890. Foto: Lloyd Osbourne
***
