Därför låtsas Socialdemokraterna att de är i opposition

"Sverige kan bättre" – men vad exakt har hindrat Socialdemokraterna från att lösa problemen med segregationen, skjutningarna och vårdköerna under de gångna åtta åren?

Ett mandat – det är vad som skiljer mellan blocken knappt en månad före valet. Ett mandat till högeroppositionens fördel, dessutom. Av den sammanställning som statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson gjort av de senaste opinionsmätningarna från de stora mätinstituten framgår att skillnaden i procent är ännu mindre än i mandat; 49 procent för det rödgröna blocket och 49,2 procent för högeroppositionen.

Enligt Valmyndighetens preliminära statistik motsvarar blockskillnaden drygt 15 400 röster, under förutsättning att alla röstberättigade i årets val röstar. Sådant gör något med partierna, med valrörelsen som sådan och kanske också med väljarna, som påminns om att varje röst kommer att räknas.

Det är i ljuset av allt detta som man ska förstå de tre spår som tonar fram som Socialdemokraternas valspurtsstrategi.

För det första: Det samförstånd som finns på högersidan i fråga om vad, hur och med vem som utgör ett reellt hot mot Socialdemokraternas anspråk på makten. Därför har det tunga anklagelseartilleriet gentemot Liberalerna rullats ut – Moderaterna och Kristdemokraterna har man redan gett upp hoppet om att kunna hota tillbaka till undfallenhet.

Det är i sammanhanget glädjande, och faktiskt något överraskande, att se hur de utdömda liberalpartisterna tycks alltmer immuna mot de brunsmetningsförsök som den socialdemokratiska propagandakanonen avfyrar. Att den skrämselstrategi som varit Socialdemokraternas livsluft sedan Sverigedemokraterna röstades in i riksdagen slutligen har nått vägs ände, när nu socialdemokratiska statsråd anklagas för rasism av vänster- och miljöpartister (som i och för sig märkligt nog ändå kan tänka sig att sitta i regering med nämnda rasister).

För det andra: Att så långt det går hålla statsminister Magdalena Andersson borta från offentligheten i tron att det kommer att bevara hennes höga popularitetssiffror intakta. S ställs i den här valrörelsen inför samma obekväma situation som de borgerliga partierna gjorde i förra valet; alla intervjuer innehåller frågor om det tilltänkta regeringsunderlaget. Frågor som Andersson inte vill ha, eftersom de riskerar att skrämma bort väljare som efter innevarande mandatperiod har skäl att fråga sig varför det regeringsunderlag som så haft sådana svårigheter att enas skulle lyckas bättre en tredje gång.

Av samma anledning har Andersson deklarerat att det inte kommer att presenteras några ”röda linjer”. Partierna till vänster – som spänner från den vänsterpartistiska ytterkanten till den centerpartistiska – har som bekant mycket svårt att enas i de frågor som väljarna prioriterar. Detta oavsett om det handlar om kriminalpolitiken, synen på sambandet mellan integration och migration, eller ifråga om den huvudlösa hanteringen av kärnkraften som resulterat i nuvarande elkris. Så länge inget utlovas kan ingen anklagas för att inte fullfölja vallöften, för att vara beredd att förhandla bort utfästelser och principer i utbyte mot makt. Fiffigt, eller hur?

För det tredje: Socialdemokraterna är ett parti som agerar som om det vore i opposition – trots att det innehaft makten i åtta år och trots att det misslyckats med tidigare vallöften om att ”knäcka gängen” och att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet. De tal som hålls och de utspel som görs under parollen ”Sverige kan bättre” framstår därmed som totalt verklighetsfrånvända.

För vad exakt har hindrat S från att lösa problemen med segregationen, skjutningarna och vårdköerna under de gångna åtta åren? Vad har hindrat S från att vända på alla de stenar som plötsligt ska vändas (det vill säga alla stenar utom de som oppositionen vill vända på)?

Väljarna? De egna företrädarna? Det egna regeringsunderlaget? Ingen som vet.

Den valrörelse som inletts, de frågor som debatteras och som partierna positionerar sig kring säger mycket om det land Sverige har blivit: från ett land där välfärd, jobb och skatter historiskt stått i fokus, till ett land med grov kriminalitet, etniska enklaver och brist på basala ting som el. Den förändringen är kärnan i årets valrörelse, det är kärnan i politikens svek gentemot medborgarna och därmed Socialdemokraternas största misslyckande.

***

Text:

Toppbild: Björn Larsson Rosvall / TT