De största motsättningarna uppträder inom de olika civilisationerna
För den som är uppmärksam på de allvarligare konflikterna i världen är det uppenbart att de största motsättningarna inte uppträder mellan, utan inom de olika civilisationerna.
Toppbild: AP
Statsvetaren Samuel P. Huntington varnade för drygt 30 år sedan, i en artikel i Foreign Affairs 1993, att risken var stor att konflikter mellan olika civilisationer skulle komma att dominera världspolitiken i framtiden. Artikeln blev senare en bok: The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order (1996).
Huntington tog fasta på att skillnader mellan olika världskulturers, civilisationers, sätt att se på sådana grundläggande mänskliga frågor som frihet kontra tvång, individ kontra kollektiv, samhälle kontra stat och vad som är ett gott styre och ett meningsfullt liv – såväl för individer som för gemenskaper – har blivit tydligare efter kommunismens fall.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Den ideologiska motsättningen mellan Öst och Väst hade överskuggat sådana kulturbetingade skillnader och motsättningar, menade Huntington. Sovjets fall ledde till att Ryssland och länderna i dess kultursfär sökte sig tillbaka till sina kulturella och religiösa rötter. Därtill steg länder som Japan, Kina och Indien fram på världsarenan samtidigt som sekulära regimer i den muslimska världen utmanades av politisk islam.
I sina populariserade versioner har Huntingtons teser kommit att framställas som fjärrsynta förutsägelser om den utveckling som följde på dem, med de islamistiska terrorangreppen i USA den 11 september 2001 och de påföljande amerikanska invasionerna av Afghanistan och Irak. Kinas alltmer offensiva agerande globalt, Rysslands aggressivitet under Putin, Irans allt hätskare ton mot USA och Israel, den uppåtstigande hindu-nationalismen i Indien, sågs alla som bekräftelser av Huntingtons teser, så som de kom att uppfattas av omvärlden.
Men trots den beskrivningen kan likväl sägas att Huntington i den versionen inte har fått rätt. För den som är uppmärksam på de allvarligare konflikterna i världen är det uppenbart att de största motsättningarna inte uppträder mellan, utan inom de olika civilisationerna. Kinas mest brännande konflikt rör Taiwan. Ryssland och Ukraina tillhör samma kultur- och religionskrets. Regimerna i Teheran och Kabul avskyr varandra.
Vi ser denna kamp inom civilisationerna också inom den arabisk-muslimska konflikten med Israel. Stora delar av den muslimska världen, och inte minst Israels arabiska grannstater, har nogsamt undvikit att bryta med Israel med anledning av kriget mot Hamas i Gaza, trots uppmaningar främst från Iran.
När Arabförbundet och Islamska samarbetsorganisationen genomförde ett gemensamt toppmöte i november 2023, lyckades man inte enas om några som helst reella sanktioner mot Israel.
Det närmande som pågick mellan Israel och länder som Förenade Arabemiraten, Marocko, Bahrain och Sudan, genom ömsesidiga diplomatiska erkännanden inom ramen för Abraham-avtalen, har hållit i sig. Mot slutet av april förklarade USA:s utrikesminister Blinken att Saudiarabien, som hittills varit vänligt sinnad till Abraham-avtalen, självt stod inför en snar normalisering av sina relationer med Israel.
Klarast framkom den demarkationslinje som går tvärs genom den muslimska kulturkretsen den 13 april när Iran, tillsammans med sina allierade i Irak, Libanon och Jemen, angrep Israel med över 300 drönare, kryssningsrobotar och missiler. För att oskadliggöra detta angrepp samarbetade Israel militärt inte bara med USA, Storbritannien och Frankrike, utan också med Jordanien och Saudiarabien. Trots att Teheran varnade Amman, lät likväl Jordanien stridsflyg från USA och Israel att operera i landets luftrum, i syfte att avvärja det iranska angreppet.
De avgörande konflikterna i världen går således inte mellan olika civilisationer och kulturkretsar, utan mellan vad som i konceptuell mening kan sägas var Väst, dit också länder som Taiwan, Sydkorea, Japan och Australien räknas, och en grupp större stater som Ryssland, Kina och Iran samt dessas anhang och klienter, vars samhällssystem och människouppfattningar mer kan liknas vid barbari än vid civilisation.
Hade då Huntington fel? Nej, inte om man orkat läsa hans bok till de sista sidorna. Där påpekar han att i den avgörande konflikten, den ”riktiga konflikten mellan Civilisation och barbari” (och här använder han medvetet versalt ”C” för att göra en åtskillnad), måste världens stora civilisationer samarbeta och hänga ihop, eller annars hänga var för sig. Och färdriktningen i dag är att hänga ihop, över kulturgränserna, mot barbariet.
***
