De unga fattar ingenting

En svag föräldrageneration har skapat en generation av monster som inte ens kan hantera ett skrubbsår själv. Så går det när man bekräftar varje barnsligt infall.

”De gillar det ju”, säger föräldrar och slår ut med armarna i en maktlös gest. De ungas vanor och preferenser är som en naturkraft det inte lönar sig att tjafsa med, det har vi lärt oss. Det gäller inte bara anpassning till tekniska innovationer eller dubiösa internetfenomen, kidsens idéer är facit även för större frågor. För, hallå, det var ju så både medborgarrättsrörelser och liberala revolutioner startade, genom att makt flyttades till de yngre. Bäst att lyssna, hänga med.

Ungdomsuppror är mytologiska. I grunden naturliga, att rycka åt sig stafettpinnen från en föräldrageneration som börjar sacka och kuta vidare i egen riktning. Men 1900-talets unga revolutionära har porträtterats och romantiserats tills det är svårt att veta vad som är en äkta revolt och vad som är en pose, tagen för att leva upp till di gamles förväntningar.

I Wes Andersons senaste och bästa film, The French Dispatch (2021), spelas den skönlockige upprorsmakaren såklart av Timothée Chalamet. Han brinner med stark låga och blir till och med martyr för sin sak – som aldrig specificeras – men kan inte sluta se sig själv utifrån. Han nojar över att hans torso ser för barnslig ut och anstränger sig för att röka kaxigt, och det är hans äldre tjej – i hans mammas ålder – som renskriver hans usla manifest.

Sedan generationerna som omstörtade allt, har de vuxna velat pracka på nykomlingarna samma tanke om normbrott och frigörelse som den enda vägen till vuxendom. Precis som Wes Andersons tantälskarinna har de spökskrivit de unga puckonas omkullkastande idéer och upphöjt deras okunniga nycker till det automatiskt rätta. ”De gillar det ju!”

Både de som kallas millennials (födda på åttio- och tidigt nittiotal) och zoomers (årskullarna från runt millennieskiftet) har på olika sätt vänt sig emot detta. Både Lena Dunhams ikoniska tv-serie Girls och den populära Euphoria, vars andra säsong nys sändes på HBO, berättar historien om unga som är besvikna på sina abdikerade föräldrar, om barnen till en svag vuxengeneration som alltid låtit dem leda.

I Euphoria är de vuxna inte bara frånvarande eller oengagerade. Dramat kretsar kring den unga narkomanen Rue vars medelklassföräldrar var de som började ge henne ångestdämpande redan när hon var liten. De gav henne vad hon ville ha, vad som kändes skönare i stunden, och det förstörde i förlängningen hennes liv. 

Rue är som den yngre och mörkare spegeln av Girls huvudperson Hannah Horvath. Bortskämdheten är inte bara materiell där heller, utan berättar om vad som händer när varje barnsligt infall bekräftats av omvärlden, när de vuxnas goda vilja skapat ett monster som inte själv kan hantera ens ett skrubbsår.

Jag ser föräldrar i min omgivning göra samma misstag, allt annat anses auktoritärt. Från ett och ett halvt års ålder förväntar sig många att småskitarna ska kunna välja både sina outfits och sin medie­konsumtion, en tvåårings trötthetsraseri tolkas som tecken på stark vilja. Där har vi en blivande god demokrat, en ledare, intalar man sig när man förlorar ännu ett slag om vindruvskonsumtionen.

Fenomenet har inte bara funnits internt, i familjer. Medier och företag är besatta av ungas åsikter. De är ju framtiden! Men frågan borde kanske vara hur denna framtid ska kunna funka, vilka kunskaper och värderingar som förs vidare när föräldrarna är hårt koncentrerande på att lägga sig platt inför varenda dum trend, varje farligt samtidsfenomen.

Alva Myrdal spekulerade redan i Stadsbarn (1935) om hur barn i städer skulle bli dummare av att inte kunna få se hur produktion går till. Stadsungarnas föräldrar jobbade ju på kontor långt borta, hur mat hamnade på tallriken skulle för dem bli ett mysterium.

Exakt detta verkar ha skett, för en gångs skull precis som Myrdal trodde. Men kunskapsluckorna gäller inte bara vetets väg från ax till limpa. Hur en människa går från okunnig till vis, barn till vuxen, försvinner också när de små placeras längre ifrån verkligheten och lärs upp i att deras vilja är lag.

Vården berättar att de sökande i dag betraktar vanliga livshändelser som patologiska. Uppbrott och svårigheter, sorg och vemod, vill de självutnämnda patienterna medicinera eller behandla bort. Några steg längre bort i vårdkedjan larmar psykologer om hur omöjligt det är att komma till botten med problemen när terapiobjektet lärt sig att döva varje negativ känsla med ångestdämpande medicin, när hon aldrig lärt sig att konfrontera sin ångest. De gillar det, men sen då?

Text:

Toppbild: Malicki M Beser