Demokratin har insjuknat i covid

Den sittande regeringen har getts ett förlängningsmandat med exceptionell makt – under ett valår. Varför reagerar så få på det?

För ett drygt år sedan klubbades den så kallade tillfälliga pandemilagen igenom i riksdagen. Den gav regeringen makt att besluta om restriktioner kopplade till pandemin, utan att behöva gå vägen genom riksdagen.

Vi har nu levt i pandemitillståndet under två år. Kritik av olika slag och från olika håll har framförts ända från starten. Från början bestod den av att den dåvarande regeringen var senfärdig och att restriktionerna inte var tillräckligt hårda. I takt med tiden och efter virusvarianter, nya kallelser till vaccinationer och återinförda restriktioner, har kritiken också kommit att handla om frihetsfrågor: behovet av de återinförda restriktionerna, införandet av krav på vaccinpass. Det har också sagts att den bristande logiken bakom en rad restriktioner talar för att det har varit behovet av att visa handlingskraft som styrt vissa beslut.

Danmark beslutade nyligen att slopa samtliga restriktioner och att inte längre klassa covid-19 som en samhällsfarlig sjukdom. Spanien diskuterar att gå samma väg.

Pandemilagen skulle som namnet säger vara tillfällig, men nyligen lyckades regeringen driva fram en förlängning fram till den 31 maj. Enbart Liberalerna motsatte sig att den sittande minoritetsregeringen fortsatt skulle ha befogenhet att vid sidan av riksdagen snabbt kunna begränsa människors frihet i stor utsträckning.

Vad inga partier har reagerat mot, och inte heller andra verkar ha berört, är det faktum att minoritetsregeringen gavs ett förlängningsmandat med en sådan exceptionell makt under ett valår. När lagen löper ut är det drygt tre månader kvar till valet och däremellan är det semestertider. Ändå har frågan om regeringsmandatets förlängning under ett valår inte blivit en frågeställning, vare sig i riksdagen eller i den allmänna debatten.

Att de nuvarande och eventuellt kommande restriktionerna kan påverka människors delaktighet under valrörelsen, och därmed också valresultatet, är inte en obetydlig fråga, tvärtom. För i en demokrati värd namnet innebär ett valår att människor möts och engagerar sig på en rad olika sätt, som innefattar mänskliga interaktioner. Varje restriktion och familjekarantän sätter alltså käppar i hjulet för det fria meningsutbyte som är demokratins själva kärna.

Det är svindlande att en riksdagsopposition ger den makten till en sittande regering under ett valår. Och att ledarskribenter och andra journalister inte ens lyfter på ögonbrynen säger något om tillståndet för vår demokrati.

För det finns en rad frågor värda att ställa: Ska ovaccinerade inte ha rätt att träffas under valrörelsen i samma utsträckning som övriga? Och om så är fallet är det av betydelse att den största gruppen ovaccinerade är personer födda utanför Europa? Alltså den grupp som redan röstar i lägre utsträckning än övriga vilket i vanliga fall anses utgöra ett problem. Men de och andra frågor lyfter varken regeringen eller oppositionen. Eller någon politisk journalist.

Det är knäpptyst.

Att regeringspartiet Socialdemokraterna i stora drag tycks ha tjänat på pandemin opinionsmässigt, är inte särskilt konstigt. I krislägen tenderar personer att sluta upp bakom och foga sig för en sittande regering. Den dagliga exponering med covidnyheter som ministrar får i all media kan ingen oppositionspolitiker besegra.

När den här texten skrivs råder ett maxtak om 20 personer för privata sammankomster och 500 personer för evenemang, men då med krav på vaccinpass. Till och med i ditt eget hem förväntas du begränsa hur många människor som samlas.

Det är ett fattigdomsbevis för vårt offentliga samtal och vår demokratisyn att det som vi diskuterar är triviala frågor om att det ska vara en meter mellan sittande gäster på restaurang och 500 på varje läktare på idrottsarenor, men inte om och hur restriktioner påverkar demokratin ett valår.

Min uppfattning är att det beror på att pandemin har avslöjat den ängslighet som råder inom politiken och den politiska journalistiken. Utrymmet för kritik mot restriktioner och andra pandemiåtgärder har krympt till det obefintliga. Den som avviker från det hamnar snabbt i något av konspirationsfacken. Det gäller sannolikt även någon som ifrågasätter en regerings mötesrestriktioner under ett valår. Skyldigheten att lita på statens och regeringens goda vilja har blivit det politiska samtalets defaultläge.

Oppositionen borde därför omedelbart kräva att regeringen offentligt klargör att inga mötesrestriktioner ska gälla fram till valet och att valet kommer att genomföras utan mätstickor, restriktioner eller krav på vaccinbevis. Och den politiska journalistiken borde också visa frågan det intresse den förtjänar.

***

Teckna din prenumeration på Fokus här.

Text:

Toppbild: Anders Wiklund/TT