Den extrema välviljan har gynnat extremismen
Alla tycks ha dragit slutsatsen att samhället bara kan bli sämre. Är det barnlösheten som till slut ska lösa allt?
Bild: Johan Nilsson/TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I sommar har två hemmadebatter korsat varandras spår; den om föräldraansvar och den om att det föds för få barn. Kanske utgör släktets utdöende lösningen på det första problemet. Vad gör man då med dem som inte sköter sig? Det var den frågan som avgjorde riksdagsvalet 2022 och som fortfarande väntar på sitt svar.
Om Al Capone blev världens förste kändisgangster har svenska medier senare lyft fram sådana som Kurdiska räven och Jordgubben till positioner som gäckande serietidningsskurkar. Deras livsstil har dessutom backats upp av en musikgenre utan åtskillnad mellan beundran och brutalitet.
Det var en villfarelse att det svenska välfärdssystemet utan att ta skada skulle kunna öppna dörren för de delar av världen där människor lever utan utbildning och utan demokrati. Det var ren vidskepelse att tro att patriarkala klansamhällen utan tilltro till myndigheter skulle passa in i socialingenjörernas miljonprogram.
Skillnaderna vad gäller arbetslöshet, hälsoproblem och bidragsberoende beror inte på orättvisor i det svenska systemet, utan på att världen inte ser ut som i Sverige. Klyftorna och konflikterna uppstår trots svenska ansträngningar att överbrygga dem, och motsättningarna kommer sannolikt att förvärras eftersom mjuka kulturer har svårt att hävda sig i förhandlingar med dem som härdats av hårdare omständigheter.
Även sådana försiktigt formulerade rapporter som Boverkets nya Livsvillkor i utanförskapsområden kan läsas som varningstexter. Här beskrivs hur kriminalitet och hedersförtryck äventyrar tilliten och ”utmanar våra lagar och vår demokrati”.
När några barn befriade från föräldraansvar för många år sedan krossade alla fönsterrutor i Rosengårdsskolan i Malmö samlades en massa vuxna i stadsdelens sporthall för att klaga på samhällets mjäkighet. Hade de fått bestämma hade barnen och deras familjer skickats ut på havet i en rickig båt utan segel. Det var ingen måtta på dessa invandrares ilska över hur andra invandrare tilläts uppföra sig i det nya landet.
Begreppet invandrare blev i den stunden helt meningslöst; det handlar som alltid om hur man beter sig.
Dessvärre var det inte så politikerna tolkade saken. Senare misshandlades en kvinnlig lärare i samma område så svårt av en elev att hon tvingades sluta jobba. Malmö stad reagerade genom att erbjuda antivåldsutbildning för skolans personal.
Det svenska systemet har sedan dess, troget sin förlamande kombination av självöverskattning och självutplåning, försökt lirka med dem som bara gillar Sverige för att man kan leva här utan att bli en del av samhället. De som vill byta ut den sekulära lagstiftningen har försetts med ekonomiskt stöd från dem som ska bli utbytta. Sambandet mellan kriminella föräldrar och kriminella barn har beskrivits som en logisk konsekvens av bristande integration.
Man kan förstå de ungdomar som hellre skaffar hörlurar eller bärbar hund än barn som de måste ta ansvar för. Ingenstans hör man någon prata om hur samhället skulle kunna förbättras i morgon; alla tycks ha dragit slutsatsen att det bara kan bli sämre.
I föräldraansvaret finns samhällsansvaret som en önskvärd förlängning. I Danmark har det länge, kanske sedan kriget som svenskarna slapp, talats om samfundssind, säkert för att det också där blivit en bristvara, och det är ett vackert ord som placerar individen i ett önskvärt sammanhang, av fri vilja. Det är något man vill ha: sinne för samhället.
Det är mycket möjligt att socialdemokratisk nostalgi tar hem spelet i valet 2026, men det blir i så fall bara en bekräftelse på den kollektiva handfallenheten.
Bidragsmjäkigheten, den som förkastades i sporthallen i Rosengård, har lett fram till denna svårhanterliga situation där rösterna från dem som vill ha ett helt annorlunda samhälle, ett sådant många av dem flyttat från, ser till att vi får behålla samhället som det ser ut med alla de problem som vi inte vill veta av.
Sorglösheten i svensk invandringspolitik de senaste femtio åren har orsakat vårt nuvarande tillstånd av oro, antagonism och sorg. Den extrema välviljan har visat sig gynna extrema grupper och beteenden, den har gött extremismen.
Möjligen kan barnlösheten bli en lösning på längre sikt. Utan skattebetalare kommer Sverige inte att vara särskilt attraktivt för vare sig fripassagerarna eller för dem som vill ta föräldraansvar. Kvar blir då bara det skogiga, steniga land som Amerikaemigranterna en gång lämnade bakom sig.
***
Läs även: ”Trygghet har blivit ett säljargument”
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I sommar har två hemmadebatter korsat varandras spår; den om föräldraansvar och den om att det föds för få barn. Kanske utgör släktets utdöende lösningen på det första problemet. Vad gör man då med dem som inte sköter sig? Det var den frågan som avgjorde riksdagsvalet 2022 och som fortfarande väntar på sitt svar.
Om Al Capone blev världens förste kändisgangster har svenska medier senare lyft fram sådana som Kurdiska räven och Jordgubben till positioner som gäckande serietidningsskurkar. Deras livsstil har dessutom backats upp av en musikgenre utan åtskillnad mellan beundran och brutalitet.
Det var en villfarelse att det svenska välfärdssystemet utan att ta skada skulle kunna öppna dörren för de delar av världen där människor lever utan utbildning och utan demokrati. Det var ren vidskepelse att tro att patriarkala klansamhällen utan tilltro till myndigheter skulle passa in i socialingenjörernas miljonprogram.
Skillnaderna vad gäller arbetslöshet, hälsoproblem och bidragsberoende beror inte på orättvisor i det svenska systemet, utan på att världen inte ser ut som i Sverige. Klyftorna och konflikterna uppstår trots svenska ansträngningar att överbrygga dem, och motsättningarna kommer sannolikt att förvärras eftersom mjuka kulturer har svårt att hävda sig i förhandlingar med dem som härdats av hårdare omständigheter.
Även sådana försiktigt formulerade rapporter som Boverkets nya Livsvillkor i utanförskapsområden kan läsas som varningstexter. Här beskrivs hur kriminalitet och hedersförtryck äventyrar tilliten och ”utmanar våra lagar och vår demokrati”.
När några barn befriade från föräldraansvar för många år sedan krossade alla fönsterrutor i Rosengårdsskolan i Malmö samlades en massa vuxna i stadsdelens sporthall för att klaga på samhällets mjäkighet. Hade de fått bestämma hade barnen och deras familjer skickats ut på havet i en rickig båt utan segel. Det var ingen måtta på dessa invandrares ilska över hur andra invandrare tilläts uppföra sig i det nya landet.
Begreppet invandrare blev i den stunden helt meningslöst; det handlar som alltid om hur man beter sig.
Dessvärre var det inte så politikerna tolkade saken. Senare misshandlades en kvinnlig lärare i samma område så svårt av en elev att hon tvingades sluta jobba. Malmö stad reagerade genom att erbjuda antivåldsutbildning för skolans personal.
Det svenska systemet har sedan dess, troget sin förlamande kombination av självöverskattning och självutplåning, försökt lirka med dem som bara gillar Sverige för att man kan leva här utan att bli en del av samhället. De som vill byta ut den sekulära lagstiftningen har försetts med ekonomiskt stöd från dem som ska bli utbytta. Sambandet mellan kriminella föräldrar och kriminella barn har beskrivits som en logisk konsekvens av bristande integration.
Man kan förstå de ungdomar som hellre skaffar hörlurar eller bärbar hund än barn som de måste ta ansvar för. Ingenstans hör man någon prata om hur samhället skulle kunna förbättras i morgon; alla tycks ha dragit slutsatsen att det bara kan bli sämre.
I föräldraansvaret finns samhällsansvaret som en önskvärd förlängning. I Danmark har det länge, kanske sedan kriget som svenskarna slapp, talats om samfundssind, säkert för att det också där blivit en bristvara, och det är ett vackert ord som placerar individen i ett önskvärt sammanhang, av fri vilja. Det är något man vill ha: sinne för samhället.
Det är mycket möjligt att socialdemokratisk nostalgi tar hem spelet i valet 2026, men det blir i så fall bara en bekräftelse på den kollektiva handfallenheten.
Bidragsmjäkigheten, den som förkastades i sporthallen i Rosengård, har lett fram till denna svårhanterliga situation där rösterna från dem som vill ha ett helt annorlunda samhälle, ett sådant många av dem flyttat från, ser till att vi får behålla samhället som det ser ut med alla de problem som vi inte vill veta av.
Sorglösheten i svensk invandringspolitik de senaste femtio åren har orsakat vårt nuvarande tillstånd av oro, antagonism och sorg. Den extrema välviljan har visat sig gynna extrema grupper och beteenden, den har gött extremismen.
Möjligen kan barnlösheten bli en lösning på längre sikt. Utan skattebetalare kommer Sverige inte att vara särskilt attraktivt för vare sig fripassagerarna eller för dem som vill ta föräldraansvar. Kvar blir då bara det skogiga, steniga land som Amerikaemigranterna en gång lämnade bakom sig.
***
Läs även: ”Trygghet har blivit ett säljargument”
