Det bästa sättet att hjälpa miljön är att inte göra saker

Få saker höjer livskvaliteten som en ekologisk omställning. Det visar sig nämligen ofta att det bästa man kan göra för miljön är att göra ingenting.

Sommaren har varit torr här i Östergötland, men min gräsmatta har aldrig sett bättre ut. Grön och frodig breder den ut sig, trots torkan. Vad är hemligheten, undrar ni? Ett avancerat bevattningssystem eller något nytt gödningsmedel?

Nej, det är mycket enklare. Jag har helt enkelt slutat klippa gräset. För när gräset blir längre får det ju djupare rötter, och sveds inte lika lätt av solen. Visst finns det platser där tomten mer liknar en äng än prydlig villaträdgård. Men jag har lärt mig att vildvuxet är bra för insekterna, så det stör mig inte heller. Därför sitter jag lugnt på verandan och läser, medan grannarna drar igång sina gräsklippare för att spy ut avgaser och svettas under sommarsolen.

I dagens miljödebatt kämpar två läger ivrigt mot varandra. Den ena betonar vikten av uppoffringar, medan den andra absolut inte vill höra talas om några förändringar. ”Människor ska inte behöva ställa om”, slog Ulf Kristersson fast i en intervju.

Här skulle jag vilja introducera en tredje linje, vi kan kalla den omställningsoptimismen. Det vetenskapliga underlaget har jag inte hunnit undersöka – det är ju ändå sommar – därför får ni hålla till godo med personliga observationer. Men såvitt jag kunnat se höjer få saker livskvaliteten lika mycket som ekologiska omställningar.

Nu talar jag inte om att odla sin trädgård, hålla sig med bin eller baka bröd. Jag noterar att de vänner som ägnar sig åt sådant verkar mycket lyckliga, men på grund av lättja kommer jag tyvärr aldrig att bli en av dem. Men det betyder inte att jag är utestängd från det ekologiska livets välsignelser. För jag har insett att det bästa sättet att hjälpa miljön ofta är att låta bli att göra saker.

Jag upptäckte detta för några år sedan, när en granne kom förbi och förundrades av alla fjärilar som fyllde trädgården. Det berodde, konstaterade vi, på vårt rika bestånd av brännässlor – dem som jag aldrig orkat göra något åt. Så när min hustru nästa gång bad mig ta fram röjsågen sa jag att det kommer inte på fråga, för vi måste ju tänka på fjärilarna.

Min största triumf på klimatkampens område var annars den Volvo V40 som jag körde tills besiktningsmännen sa stopp. Den mullrade dovt på grund av avgassystemet, och då plåten sprack av rost tejpade jag den med silvertejp. Ungarna skämdes när jag hämtade dem från skolan, men jag förklarade tålmodigt att en ny bil gör ett enormt klimatavtryck. Därför är det ekologiskt riktiga att köra denna så länge det går. Och eftersom de både läser hållbarhet i skolan och lär sig att bli klimathjältar från barnprogrammen kunde de såklart inte invända.

Nej, jämfört med den ekologiska livsstilen framstår det miljötunga livet som ett skitliv. Anna Björklund är inne på samma sak när hon hyllar medveten konsumtion, secondhand-fynd och komposter i sin nya ”Puss Puss Podcast” med Anna Axfors. Själv saknar jag som sagt det husliga handlaget, men till och med jag klarar av att undvika smaklösa tomater i januari, oändliga köer på Arlanda, hysteriska köpcentrum och kläder som tappar sin passform efter en tvätt.

Kristersson vill skydda oss från klimatomställningen, men vari ligger egentligen uppoffringen? Jag inser att miljöproblemen kan kräva mer kännbara offer framöver, men i nuläget är ekvationen rätt enkelt. För än så länge har varje steg som jag har tagit mot att bli en klimathjälte bara gjort mitt liv bättre och bekvämare. Det tar jag min gröna gräsmatta och våra välväxta brännässlor till vittne på.

***

Text: