Det klibbfria klistret

Det finns (påstår jag på det sätt som man brukar påstå sådant) i grunden två sätt att tänka på andra människor. Antingen kan man betona skillnad eller likhet, antingen det unika eller det universella. Din granne, din faster, Christopher Columbus och Zlatan är alla å ena sidan främlingar, »den andre«, mysterier för alltid otillgängliga för dina försök att fullt ut förstå dem. Å andra sidan är de väl som folk är mest och ungefär som du.

Och som det är med individer är det också med grupper. Man kan betona särdrag eller det allmänmänskliga som överskrider dem. Går det att förstå till exempel det gamla Mayafolkets värderingar? Jag vet inte. De byggde påkostade arenor och kombinerade bollsport med människooffer. Går det att förstå svenska kommunpolitiker och fotbollshuliganer? Tja…

Med rätta kan man hävda att det inte går att helt begripa en japansk sjuttonhundratalsroman om man inte är eller gör sig till en del av den kultur som den hör hemma i. Men med rätta kan man också förundras över att det trots allt går så lätt att förstå så mycket i den. Och så vidare. Kan en manlig författare trovärdigt skildra en kvinnlig huvudpersons tankar? Javisst. Innebär det att han helt förstår hur det är att vara kvinna? Knappast.

Ibland är det populärt att betona den ena sidan av saken, ibland den andra, men att säga att det ena är rätt och det andra är fel (som i den mest grovhuggna debatten om »identitetspolitik«) är att göra det väl enkelt för sig. Kulturrelativism är poppis både bland akademiska postmodernister och nationalromantiska nyfascister, sant. Tron på universella mänskliga bedömningskriterier förenar å andra sidan både upplysningsrationalister och religiösa fanatiker.

Allt detta tänker och skriver jag av någon anledning i restaurangen på ett Ikeavaruhus. Omkring mig äter folk av olika ålder, kön och etnicitet likadan flottig lax och giftgula prinsessbakelser, medan högtalarsystemet kungör att det är den store ledaren Kamprads nittioårsdag.

Vilket naturligtvis inte är en värdig arbetsmiljö för en krönikör, men kan tjäna som illustration. Konceptet Ikea bygger på tanken att man kan sälja samma prylar med samma knep till vem som helst världen över. Eller åtminstone nästan samma. För i till exempel Tyskland marknadsförs Ikeas universalism inte som universellt, utan som specifikt svenskt. Tyskarna älskar ju Sverige, vars älgar, midsommar och röda stugor erbjuder dem en oförarglig nationalism by proxy. Vilket är dubbelt praktiskt, dels om det kan hålla tyskarna borta från den tyska nationalismen, dels för att svenskarna själva ändå inte är så besatta av älgdyrkan.

Bristen på svensk nationalism tror jag förresten inte handlar om beröringsskräck eller något sådant som vissa i dag försöker inbilla oss. Snarare handlar det om att vi saknar en nationell berättelse som funkar bortom turistbroschyrerna. För när nationalism fungerar på ett inte alltför toxiskt sätt rotar den sig i en berättelse om vunnen frihet (jämför Norge). Sveriges välstånd bygger tvärtom på att vi förlorade Finland och var tvungna att svälja stoltheten för att med hjälp av importerade kungar och internationellt tankegods skapa en modern tråkig ekonomi. Det gör verkligen inte Sverige sämre, men det gör Sverige sämre att skriva patosfyllda sånger om. Och att sen försöka kompensera denna brist med påhittade folkdräkter och fornnordiska hjältar ter sig med rätta som löjligt.

Hellre då bejaka vårt lands internationalistiska och universalistiska arv, tänker jag, medan jag äter min giftgula prinsessbakelse och ser med skepsis på de totalt obegripliga varelserna vid borden runtomkring.