Det oförglömliga loppet fick Olympens gudar att le
Det fanns inget som helst glamoröst över det där upploppet. Men det är mitt livs största vinterolympiska händelse.
Bild: TT / Hans T Dahlskog
Det mäktigaste vinterolympiska ögonblicket jag vet är hundradelsstriden mellan Thomas Wassberg och Juha Mieto på 15 kilometer i Lake Placid 1980. ”Det här är längdskidåkning”, vill jag ropa till eftervärlden. ”Så här ser den ut!”
Med några få minuters mellanrum kommer de in i bild, ut ur skogsbrynet och in på den anspråkslösa stadion. Först Juha, sedan Thomas som kunnat åka på finnens tider. Bägge vet att loppet är ohyggligt jämnt. Spåren är sladdriga. Wassbergs vänstra skida slinter och far i väg utanför spåret under några förfärliga ögonblick då norske Ove Aunli, som han kört i kapp, går in för tätt bakom. Hade Wassberg förlorat loppet hade det varit Aunlis verk. Men han förlorar inte. Han vinner med en hundradels sekund.
Forceringen är enorm att skåda. Både Wassberg och Mieto diagonalar i över tvåhundra meter fast det är platt. Numera diagonalar åkarna knappt ens i motluten. Stakningen har tagit över längdskidåkningen – till förfång för dess rytmiska skönhet.
Stakning i sin moderna skepnad kräver hårda spår och packad snö bredvid, vilket kräver pistmaskiner, vilket kräver breda utrymmen, inte stigar inne bland träden. De dåliga spåren på spurtrakan i Lake Placid skulle inte ha tålt dagens stakning, och ingen var heller inriktad på något sådant. Därutöver fordrar den total stabilitet för vristerna. 1980 körde man i lågskor som inte nådde fotknölarna. Viktigast var att skorna var maximalt böjliga framåt, för att nå full kraft i frånskjutet i diagonalåkningen, helt utan avseende på fastheten i sidled.
Det finns inget som helst glamoröst över det där upploppet i Lake Placid. Tävlingen kunde ha gått i Gnarp eller Tierp eller Hellasgården. Det glamorösa ligger i att man vet att det är en olympisk batalj och därför kolossalt viktig.
Men det svenska tv-referatet är tyvärr inte det minsta olympiskt, utan besvärande taffligt. Kommentatorerna är trevande och vaga och låter som att de inte inser ögonblickets tyngd. De oroar sig för att Wassberg inte ska klara Mietos tid och Sverige inte få sitt guld, hellre än att med ord och röster gestalta det oerhörda som sker under ett antal idrottshistoriska sekunder.
Det finska referatet däremot, som ligger på Youtube i en oförglömlig inspelning, får Olympens gudar att le. Det är samstämmigt med loppets dramatik och av en klass som inte står åkarnas efter. Man behöver inte begripa ett ord av vad de säger, nerven och närvaron i deras röster räcker.
När Wassberg passerar mållinjen utbrister de svenska kommentatorerna i ett förvirrat ”nej!” och yrar om att det ”handlar om tiondelar”. De klarvakna finska kommentatorerna har i stället räknat ner medan Wassberg vräkt sig fram den sista biten. ”Neljä, kolme, kaksi, yksi”, och så noterar de marginalen som Wassberg besegrat deras Juha med och ropar ”oj, oj, oj, oj” i spontan erkänsla över vad det är vi får vara med om.
Så suggestivt kunde det vara att se skidor på tv innan ängsligheten och oförståndet gjorde om sporten till oigenkännlighet.
Fotnot: Imorgon lördag 7 februari, kl 13.00 inleds längdåkningen i vinter-OS med 20 km skiathlon för damer. På söndag kl 12.30 kör herrarna samma distans.
***
