Det runkas till lik och kallas journalistik

Man är väl luttrad. När det nya ”avslöjandet” om Knutbymordet larmades ut förra veckan bedömde jag livslängden till två dagar. När cirkushästen Leif GW Persson förgyllde eländet med citatet ”fullkomligt häpnadsväckande” gav jag showen ytterligare en dag innan evig glömska.

Det höll i tre dagar, därpå flyttades citaten från rättsväsendets suckande tjänare från botten till toppen av artiklarna och alla fåniga idéer om resning avfärdades.

Aftonbladets 200 sekunder – utkavlat till 2000 sekunder – var väl kul, som om David Fincher fått en GoPro, 5000 spänn i budget och fria händer med motljusfiltret i iMovie. Stjärnadvokater och experter talade med spelat gravallvar om rättssäkerhet medan programmet drev tesen att barnflickan förvisso sköt men månne sköt hon en redan död kvinna. ”Häpnadsväckande”, absolut GW, men bara att underhållningskriminalporr kallas journalistik.

Det är svårbegripligt att true crime fortfarande framställs som någorlunda seriöst, rent av kultur. Det är ju porr. I stället för fejkade stönanden konsumerar vi lik och betalar via autogiro för att slippa kännas vid smutsen.

Man skulle kunna laborera med tanken att Sverige inte är perfekt i dag, och att mediehusen kunde ägna sig åt nutida elände i stället för att värma upp gammal skåpmat och sälja som ny. Särskilt eftersom kriminalunderhållning i vårt lilla land blir billiga kopior av redan billiga tv-produkter i USA – jämför med drama som kräver manus och skådespelare i stället för en googling på 3,6 sekunder och en avdankad kriminalkommissarie med biltemakorv i näven som väser ”gärningsmannen var häpnadsväckande intelligent”. Minns hur Netflix Making a Murderer fick hela världen att starta Facebook-grupper för morddömde Steven Avery. Sedan visade det sig att, tja, vem kunde gissat, att han nog ändå använt den där sticksågen. Men det var kul tv.  

Problemet med den vanligaste true crime-formen, särskilt när den kallas journalistik, är just hur lätt det är att hitta luckor i en polisutredning och fokusera på allt som talar för den dömde. Domstolen har en mer grannlaga uppgift än en tv-produktion som kan strunta i sans och balans. Egentligen är det bara mordoffrens anhöriga som lider av geschäftet. Publiken reflekterar knappt över att det är riktiga mord på riktiga personer. Fakta, fiktion, vem bryr sig? Det är kul tv!

Att journalistik i alla tider tjänat en hacka på slafsig mordjournalistik och nu i kristider kämpar för att återta ledartröjan, det kopplar samman gamla och nya medier i en lustig cirkel av bluff och båg i tid och rum. Om vi pratar sanningsvärde: vilken är egentligen skillnaden mellan nätets alla lökiga konspirationsteorier (och vidhängande avsky mot media och vetenskapsförakt) och helt vanlig, svensk kriminaljournalistik? Skillnad i uppsåt, ja – konspirationsteoretiker driver vanligtvis haltande teser av ideologiska skäl, medier av kommersiella skäl. Men sedan? Distinktionen mellan en rabiat konspirationsteoretiker och en löddrig kriminalreporter är mest en månadsavgift till SJF (presskort) och ett tidsvärde. Ta Expressens löpsedlar om mordet på Olof Palme från 1986 till 1999 – fantombilder som liknade alla och ingen, 33-åringen, PKK, polisspår som ledde rakt ut i tomma intet, det ena ”heta tipset” efter det andra, ständigt ny spår och knäck som dog och glömdes efter två dagars god lösnummerförsäljning. Jämför sedan den trycksvärtan med Flashbacks uppkomst 1999 och – tadaa: kriminaljournalistiken var det ursprungliga trollkontot! Det innebär ett rejält pedagogiskt problem för medier som vill tuta i viktighetstrumpeten och föreläsa om fake news.

Men, the show must go on, lönsamheten, så vi kan vara säkra på att nya uppblåsta vändningar om Estonia, Helikopterrånet, Malexander och … ja  självfallet kommer många, många, många fler ensamma män trovärdigt pekas ut som Palmes mördare i mediehusens heliga treenighet: poddform, textform och i bästa fall en snutt web-tv. 

Kriminalporren är kanske en bagatell, varken mer eller mindre skadlig än vanlig porr, men det är värt att minnas hur ensidig skräpjournalistik aktivt bidragit till att sanningar undertryckts. Per Lindebergs Döden är en man tegs ihjäl, Hannes Råstams arbete med Thomas Quick-fallet avslöjade en rättsskandal skapad av polis med stor hjälp av bödlar i presskåren. Riktig journalistik får liksom svårt att städa upp där underhållningsmaskiner dragit fram.

Men man måste ge genren en grej – den är miljövänlig. True crime är således senkapitalismens perfekta produkt: Noll moral, maximal profit, oändlig återvinning.

***

Läs även:

Läs även: