Det vi aldrig lärde oss om sommaren 1914

Om detta fick vi inte lära oss i skolan: att Edward Grey – sedan en tid Storbritanniens utrikesminister i juli 1914 – spelade riktig tennis, flugfiskade och var en mästare med orden, överlägsen och oslagbar. Inte heller fick vi veta att när samme Grey, i slutet samma ovanligt varma och ljuva europeiska sommarmånad fick se det ultimatum som Österrike-Ungern hade skickat till Serbien, skrev han ett brev till sin fru. ”Det mest enastående dokument jag någonsin har sett som en stat har skickat till en annan fri och oberoende stat”. 

Eftersom vi inte fick veta detta hade vi heller inget nys om att Winston Churchill till sin fru skrev ”det mest insolenta dokumentet i sitt slag”. 

Än mindre visste vi ett jota om att utkastet till det österrikisk-ungerska ultimatumet formulerades av baron Musulin von Gurmirje, en jämförelsevis junior konsul sedan 1910 för avdelningen för kyrkofrågor och Ostasien. Att uppgiften gick till denne yngling berodde på hans rykte som utomordentlig stilist. Musulin filade på sin text som en juvelerare på en dyrbar sten – sannolikt med tanke på att han skulle bli historisk – men ingen vars namn skolbarn i Sverige från 1960-talet och framåt någonsin skulle behöva anstränga tungan för att uttala. 

Kanske hade vi, om vi fått höra och läsa om detta, då vetat att Edward Grey började märka att hans syn försämrades, att han hade svårare att se bollen i squash (som han också spelade) liksom sin favoritstjärna på himlen. Och att han talade om att besöka en erkänt duktig tysk optiker. Sina problem till trots såg Grey – till skillnad från sin överordnade, premiärminister Asquith – klart vad om höll på att hända.

Det fanns gott om folk i hans parti, som inte förespråkade att britterna skulle gå med i det krig som allt fler började se som oundvikligt. Varför skulle britter slåss på ryssarnas sida, om Österrike-Ungern nu förklarade krig med Serbien? Som i så fall skulle få stöd av ryssarna, vilket i sin tur skulle leda till att Österrike-Ungern skulle få stöd av tyskarna. Och att krossa Tyskland skulle leda till rysk diktatur i hela Europa, skrev en brittisk tidning. 

Grey stod, som vi inte hade någon aning om, på sig. För han hade en gång lovat Frankrike att hjälpa dem om tyskarna kom, vilket alla visste att de skulle göra om de gick in i kriget. ”Om vi sviker vårt löfte vad betyder då vårt ord någonsin framöver?” 

Det framstår som en fascinerande moral i vår tid. Men det blev som han ville. Grey var ju oslagbar i debatter. Om detta mådde ingen berätta i skolan på min tid, på 1970-talet. Historieböcker och lektioner ägnades åt sammanfattningar av sammanfattningar och punktvisa abstrakta slutsatser:  de fyra orsakerna till att första världskriget startade gick under akronymen MAIN. Det stod för militarism, allianser, imperialism och nationalism. Vi lärde oss att rabbla det. Men överdrivet nyfikna på att få veta mer blev ingen av oss. 

Pedagogiken var ju modern. Det moderna var bättre än det gamla. Modern historia handlade om att lära ut varför den hade inträffat. Den gamla visade bara upp sig i sig själv, och sådant var passé. 

Av någon anledning verkar verkligheten rätta till sig när den tröttnat på att ingen bryr sig om den. Hur förklarar vi annars populariteten hos poddar som The Rest is History och Historiepodden? Eller att den australiske historikern Christopher Clarks  Sleepwalkers – How Europe went to war in 1914 blir en internationell bestseller? Eller att den kanadensiska historikern Margaret MacMillan är gäst i talkshower på andra sidan Atlanten och får berätta hur 1914 och i dag liknar varandra?

För att man äntligen, återigen sysslar med frågan hur…  det hände som hände, så vips: människorna träder fram ur gravarna, blir levande för oss och verkar ha något viktigt att säga… 

Jag har någon gång undrat hur det skulle vara att spela tennis med Edward Grey, undra hur hans bollar skulle kännas när de nådde mina racketsträngar. Och om pratstunden efteråt – jag blev ju journalist och mitt yrke blev att ställa frågor, och kanske någon till flugfiskaren från dåtiden, om den beundransvärda moralen, dess plats i vår tid. Och kanske om den ens var rätt moral för hans egen, var den värd 20 miljoner människors död i ett krig som historien aldrig förrän då hade sett maken till när det gällde grymhet och massmördande?

Och eftersom mitt yrke blev att fråga så skulle jag be honom att svara på om han saknade den värld, den vackra epokens, som försvann med kriget, och om han trivdes i den här, som ju i princip hade blivit till som en följd av kriget då. 

Var den här något att ha? Han skulle svara, och jag skulle gå ut och slå min förstaserve med slice mot hans backhand.

***

Läs även: Mats Holm: Världens vrede är långt borta på spårets långsammaste trotjänare

Läs även: Mats Holm: När snön stilla tog över stan