Döda i statens namn

Onsdagen den 10 september 2025 sköts 25 människor till döds i USA. Det visar statistik som samlas av National Gun Archive. Det kan finnas ett litet mörkertal. 

En av de döda hette Charlie Kirk. Den misstänkte mördaren heter Tyler Robinson. Du, liksom jag, följde säkert nyheterna och jakten på Robinson. 

Tyler Robinson, om befunnen skyldig, kommer med all säkerhet dömas till döden. Utah är inte en delstat som karakteriseras av överdriven nåd i frågor som denna. 

Kommer Robinson så småningom att arkebuseras? Sannolikt. Fram till ifjol fick dödsdömda i Utah välja mellan dödlig injektion och arkebusering. Brist på ett centralt medel för den dödande injektionen bromsar redan nu planerade avrättningar i flera delstater. 

Trenden i dagens USA är dock denna. Antalet utdömda dödsstraff ligger på en historiskt sett rätt låg nivå. Men antalet verkställda dödsstraff ökar snabbt. Donald Trump är en stark förespråkare för dödsstraffet.  

Jag känner, lite grann ytligt, en man som sitter på death row. Det är i Arizona. Han heter Scott Nordstrom. Han är ungefär lika gammal som jag. Han sitter dömd för mord på sex människor i trakten kring Phoenix år 1996. Han dömdes till döden två år senare. Hans många möjligheter till överklaganden är snart uttömda. 

Nordstrom säger sig vara oskyldigt dömd. Han skyller på sin bror. Det är en nutida Kain och Abel-historia, skildrad i min bok Heartlands. Dödscellerna i USA är fyllda av människor som anser sig oskyldigt dömda. 

Dödsstraffet tillämpas, åtminstone i teorin, i ungefär hälften av landets delstater. I lite drygt tjugo stater har det avskaffats för alla brott. I vissa delstater råder ett moratorium. Det betyder att många interner sitter på delstatens death row, men att straffet ändå inte har verkställts på många år eller flera decennier. En sådan delstat är Kalifornien. 

Det är inte bara Trump som vill ha dödsstraff. En rätt stabil majoritet av det amerikanska folket säger sig år efter år stöda denna form av straff. Alternativet fängelse utan möjlighet till benådning lyfts dock allt oftare fram som ett alternativ.   

Under Donald Trumps två perioder som president har tretton människor avrättats i den federala statens namn. Både de enskilda delstaterna och den federala staten har rätt att döda. Under Joe Biden avrättades ingen. Bill Clinton på 1990-talet var en av dödsstraffets tillskyndare. Vad man möjligen ser i sammanhanget är en nord-syd-klyfta. Eller kanske ännu tydligare: en kusterna (mot) mellanvästern (för) tendens.  

Dödsstraffet i Utah har en särskild plats i det kollektiva minnet tack vare Norman Mailer. I Pulitzerbelönade The Executioner’s Song (1979) skildrar Mailer de existentiella, samhälleliga och juridiska processerna kring Gary Gilmores liv och död på delstatens death row. Bokens egentliga fokus ligger dock på Gilmores uttalade önskan att snabbt få bli arkebuserad efter att ha dömts till döden.  

Gary Gilmore blev i januari 1977 den förste som avrättades i USA efter ett flerårigt nationellt moratorium på dödsstraffet som upphävdes år 1976.  

Det är lätt för oss européer att ta avstånd från dödsstraffet. Det framstår som ett otidsenligt och barbariskt sätt att skipa rättvisa. Vi försöker på bästa sätt glömma våra krig. 

Men. 

Ponera att du som läser denna text vore amerikan. Bosatt i en delstat med dödsstraff. Ponera så att din bror eller din syster eller din fru eller din mor eller ditt barn eller rentav allihopa på en gång mördas på ett bestialiskt sätt. Med kallt blod.  

Vore du då beredd att, för att tala med dramatikern Tom Stoppard, ”temper justice with mercy”?

***

Läs även: I USA finns det inte längre ett antagande om oskuld

Läs även: Dödshjälpens svåra balans