Dokumentärer ska dokumentera sanningen

Jag går igenom senaste tidens kulturdebatter. Snark. Men så kommer en gammal käpphäst skrittande: måste dokumentärer dokumentera sanningen?

Jag bläddrar i senaste tidens tidningar för att hitta någon uppiggande kulturdebatt att kommentera. Bara för att det är midsommar snart och solen skiner finns det ingen anledning att sänka konfliktnivån. Tvärtom tycker jag att vi bör bråka åtminstone till och med Almedalen i början av juli. Det visar sig att kultursidorna bjuder på tre debattfrågor som sticker ut:

1. Har mammor rätt att gå ut i medierna och offentligt ångra sina egna barn?

2. Har unga män vänt kultursidorna ryggen och vägrar diskutera utseende och relationer?

3. Är Sverige ett r*vhål till land där invånarna är så snåla att de inte bjuder ungarnas lekkamrater på middag (som påståtts på Twitter under hashtagen #Swedengate)?

Alla tre frågorna är av psykologisk och anekdotisk art. Sådana artiklar har jag själv skrivit otaliga genom åren. Ändå gör ämnena mig akut sömnig. Kanske är det min pollenallergi?

Jag beslutar mig för att göra som framgångsrike författaren Peter Englund och ta en arton minuter lång tupplur på lunchen. Efteråt är det fortfarande stört omöjligt att uppamma någon polemisk entusiasm. Mina ställningstaganden räcker inte till en krönika. Eller ens till en notis. Men för ordnings skull får ni här Fokus kulturredaktions officiella linje i de tre kulturdebatterna:

1. Nej.

2. Stämmer antagandet att unga män saknas? Tycker mig märka många hungriga ynglingar i debatten.

3. Snark.

Strax därpå stöter jag dock på en kulturdebatt som faktiskt får mig att kvickna till. En gammal käpphäst kommer skrittande. Det handlar om dokumentärer och om de behöver vara sanna eller ej. Kvartals reporter Ludde Hellberg avslöjade i maj att den Guldbaggebelönade dokumentären Sabaya av regissören Hogir Hirori innehåller felaktigheter och minst en dramatisk flyktscen som är fejkad. Ansvarig utgivare på SVT Axel Arnö svarade att filmens trovärdighet var skadad. ”En dokumentärfilm ska aldrig ljuga”, sa han. 

Det uttalandet fick Arnö snart på pälsen för av debattörer som förfäktade att man absolut inte kan kräva att dokumentärer ska avspegla sanningen. De är konstverk och subjektiva berättelser. Att anse att dokumentärer så långt det är möjligt ska vara sanna var obsolet och reaktionärt, filmaren Erik Gandini tyckte till och med i DN att ett sådant krav var ”oroväckande”.

I bland annat USA finns en stark tradition av filmmakare med ett politiskt ärende, ointresserade av att förmedla en nyanserad bild. Amerikanen Michael Moore är ett exempel. Ett annat är Raoul Peck, vars dokumentärserie Exterminate all the Brutes förra året var en tendentiös sak som hyllades på många håll, men sågades av historikern Johannes Heuman i Fokus för dess fria förhållningssätt till historieskrivning.

Personlig essä eller något i den stilen vore enligt min mening en lämpligare beteckning för den typen av verk. För vad förväntar sig publiken av en dokumentär? De flesta av oss hoppas och tror nog att en så sann skildring som möjligt har eftersträvats. Självklart görs alltid ett urval vid redigeringen, en historia vaskas fram. Ibland måste scener rekonstrueras, och då är det bra med transparens kring det.

Men om en dokumentär enbart är ett subjektivt avtryck, ett konstverk, en berättelse genom ett temperament, blir ju själva beteckningen poänglös och borde bytas ut.

Och med fyra kulturdebatter avverkade i en krönika får man gå i sommaren ut. Det är sedan gammalt.

***

Text:

Toppbild: Folkets bio