En är betydligt värre än hen
Min nyligen bortgångne familjemedlem skulle vända sig i graven om han hörde ordet "man" bytas till "en".
Bild: TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I en kontakt med Svenska kyrkan nyligen, i ett pockande familjeärende, fick jag initialt vatten på min kvarn gällande min misstanke att detta samfund – faktiskt det största lutherska kyrkosamfundet i Europa – degraderat de kristet religiösa inslagen till en obskyr sidoverksamhet. Till förmån för spridandet av mer moderna religioner, som klimatalarmism, radikalfeminism, urfolkism, antirasism och den, jämfört med kristendomen, mer moderna religionen islam.
Triggern var en formulering i ett mejl från en präst som vänligt guidade oss framåt i processen. ”Det en brukar göra inför en begravning är dels att gå igenom ordningen o välja musik och psalmer dels att en får berätta om den avlidne.”
Jag må vara en språkligt lättkränkt jävel, men det genuspolitiskt motiverade generiska pronomenet ”en” i stället för ”man” är snudd på tortyr för mitt språköra. Och den i sammanhanget allra mest berörde familjemedlemmen, skulle snudd på bokstavligen vända sig i sin grav om han hörde det.
Politiskt motiverat nyspråk krockar med en av poängerna med religiösa samfund, vilken är att, oavsett om man delar deras tro eller ej, upprätta förbindelser mellan generationerna. ”Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång”, som det heter i Härlig är jorden, en av psalmerna vi skulle komma att sjunga. För övrigt under ledning av en präst som, gudskelov, gärna läste bönen Fader vår i gammal språkdräkt. Här kan också påpekas, att bruket av ”man” som generiskt pronomen kan spåras tillbaka åtminstone till 1200-talet.
För undanröjande av missförstånd. Den som vill skriva eller prata ”på dialekt” – till exempel ”en gör så gött en kan”, som värmländske fotbollshjälten Ralf Edström formulerade sin spelfilosofi på 70-talet – har givetvis min omedelbara välsignelse.
Den antipatriarkala subjektsformen ”en” i stället för ”man” fick spridning i svallvågorna av hen-debatten i början av 2010-talet. Historiskt kommer pronomenet ”man” ur ett substantiv som betydde såväl ”man” som ”människa”, vilket det ju fortfarande gör på bland annat engelska. Men språkutvecklingen gjorde att ordet sedermera, när det användes som substantiv, kom att syfta på enbart manligt kön; ”en man” kunde inte längre betyda ”en man eller kvinna”.
Och i vår tid blev språkmåttet till slut alltså rågat för vissa feminister. Formuleringar som ”man ska inte skåda given häst i mun” blev en symbol för manlig norm i språk och samhälle och skulle bekämpas.
Det är inte bara i svenska progressiva kretsar ordet ”man” åkt på däng. Till exempel blev Kanadas förre premiärminister, wokegeneralen Justin Trudeau, viral när han på ett möte rättade en väljare, som använde ordet ”humankind”. Korrekt är att säga ”peoplekind”, tyckte politiskt vindkänslige Trudeau.
Ett skäl till att bjuda motstånd mot moderniserat språkbruk är, som bland andra språkvetaren och komikern Fredrik Lindström framförde i TV-serien Värsta språket (SVT 2002–2003) om den går ut över språklig precision. Han slog därför ett slag för det utmönstrade ordet ”författarinna”. Det berättar mer om personen än ordet ”författare”.
När Guldbaggen instiftades 1964, ärades Ingrid Thulin med priset ”bästa skådespelerska”. Nuförtiden gäller yrkesbenämningen ”skådespelare”. Trots att inte ens det så politiskt korrekta Hollywood gått den könsneutraliserande vägen. Fortfarande prisar man där ”best actor” och ”best actress”.
Vad beträffar subjektsformen ”en” och språklig precision, prova meningen ”Hur åker en buss i Gävle?”. Handlar det om hur man åker buss i Gävle? Eller hur Gävelbussar åker?
Ordet ”hen” är jag mer kluven till. Jag använder det inte själv, men skönjer fördelar. Dels på grund av språkekonomi, som när det ersätter den lite klumpiga formuleringen ”han eller hon”. Typ: ”Om din läkare i smyg genomför peth-test, då tycker jag han eller hon kan dra åt helvete.” Dels eftersom det finns individer, vars ”icke-binära identitet” gör att de vill omnämnas som ”hen”. Och vem är jag att håna deras önskan?
Man vill ju inte i onödan såra en hen.
***
Läs även: Så blev samerna vårt nya frälse
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I en kontakt med Svenska kyrkan nyligen, i ett pockande familjeärende, fick jag initialt vatten på min kvarn gällande min misstanke att detta samfund – faktiskt det största lutherska kyrkosamfundet i Europa – degraderat de kristet religiösa inslagen till en obskyr sidoverksamhet. Till förmån för spridandet av mer moderna religioner, som klimatalarmism, radikalfeminism, urfolkism, antirasism och den, jämfört med kristendomen, mer moderna religionen islam.
Triggern var en formulering i ett mejl från en präst som vänligt guidade oss framåt i processen. ”Det en brukar göra inför en begravning är dels att gå igenom ordningen o välja musik och psalmer dels att en får berätta om den avlidne.”
Jag må vara en språkligt lättkränkt jävel, men det genuspolitiskt motiverade generiska pronomenet ”en” i stället för ”man” är snudd på tortyr för mitt språköra. Och den i sammanhanget allra mest berörde familjemedlemmen, skulle snudd på bokstavligen vända sig i sin grav om han hörde det.
Politiskt motiverat nyspråk krockar med en av poängerna med religiösa samfund, vilken är att, oavsett om man delar deras tro eller ej, upprätta förbindelser mellan generationerna. ”Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång”, som det heter i Härlig är jorden, en av psalmerna vi skulle komma att sjunga. För övrigt under ledning av en präst som, gudskelov, gärna läste bönen Fader vår i gammal språkdräkt. Här kan också påpekas, att bruket av ”man” som generiskt pronomen kan spåras tillbaka åtminstone till 1200-talet.
För undanröjande av missförstånd. Den som vill skriva eller prata ”på dialekt” – till exempel ”en gör så gött en kan”, som värmländske fotbollshjälten Ralf Edström formulerade sin spelfilosofi på 70-talet – har givetvis min omedelbara välsignelse.
Den antipatriarkala subjektsformen ”en” i stället för ”man” fick spridning i svallvågorna av hen-debatten i början av 2010-talet. Historiskt kommer pronomenet ”man” ur ett substantiv som betydde såväl ”man” som ”människa”, vilket det ju fortfarande gör på bland annat engelska. Men språkutvecklingen gjorde att ordet sedermera, när det användes som substantiv, kom att syfta på enbart manligt kön; ”en man” kunde inte längre betyda ”en man eller kvinna”.
Och i vår tid blev språkmåttet till slut alltså rågat för vissa feminister. Formuleringar som ”man ska inte skåda given häst i mun” blev en symbol för manlig norm i språk och samhälle och skulle bekämpas.
Det är inte bara i svenska progressiva kretsar ordet ”man” åkt på däng. Till exempel blev Kanadas förre premiärminister, wokegeneralen Justin Trudeau, viral när han på ett möte rättade en väljare, som använde ordet ”humankind”. Korrekt är att säga ”peoplekind”, tyckte politiskt vindkänslige Trudeau.
Ett skäl till att bjuda motstånd mot moderniserat språkbruk är, som bland andra språkvetaren och komikern Fredrik Lindström framförde i TV-serien Värsta språket (SVT 2002–2003) om den går ut över språklig precision. Han slog därför ett slag för det utmönstrade ordet ”författarinna”. Det berättar mer om personen än ordet ”författare”.
När Guldbaggen instiftades 1964, ärades Ingrid Thulin med priset ”bästa skådespelerska”. Nuförtiden gäller yrkesbenämningen ”skådespelare”. Trots att inte ens det så politiskt korrekta Hollywood gått den könsneutraliserande vägen. Fortfarande prisar man där ”best actor” och ”best actress”.
Vad beträffar subjektsformen ”en” och språklig precision, prova meningen ”Hur åker en buss i Gävle?”. Handlar det om hur man åker buss i Gävle? Eller hur Gävelbussar åker?
Ordet ”hen” är jag mer kluven till. Jag använder det inte själv, men skönjer fördelar. Dels på grund av språkekonomi, som när det ersätter den lite klumpiga formuleringen ”han eller hon”. Typ: ”Om din läkare i smyg genomför peth-test, då tycker jag han eller hon kan dra åt helvete.” Dels eftersom det finns individer, vars ”icke-binära identitet” gör att de vill omnämnas som ”hen”. Och vem är jag att håna deras önskan?
Man vill ju inte i onödan såra en hen.
***
Läs även: Så blev samerna vårt nya frälse
