En gyllene epok

En utflykt till källarförrådet höll mig kvar där, stående med ett tidningsklipp, en papperskopia i A5-format från en förstasida i Dagens Nyheter den 5 september 1908. Jag kände hur jag genomgick den bekanta övergången till det enfaldigt lättrörda tillstånd som ofta överfaller mig när jag bläddrar i dagstidningar från en annan tid. Allt får ett skimmer. Så också denna gång.

En prenumeration på ”en fjärdedels år” gick på 3 och 25. Till och med utgivaren och redaktörens namn, Otto von Zweigbergk fick mig att ana en gyllene epok. Den svenska ingenjörsföreningen i Amerika med säte i New York ämnade ”till åminnelse af den svenska uppfinnaren John Erikssons landstigning i Amerika ge en större bankett den 23 instundande november”. Dubbelspåren till Uppsala skulle snart vara klara. Den västra stambanans indragande till Stockholm var på grund av ”dåligt samarbete mellan staten och staden Stockholm” inte färdig. Amerikaångarna: Både ”post- och expressångarna California och Newyork hade framkommit till New York den 7 d. Allt väl.”

En marinintendent vid namn Nothberg hade dömts till arrest för försumlighet i samband med ett oljeläckage på ett fartyg i krigsflottan.

Förstasidesnotisen som kort och gott löd ”Grosshandlare Karl A. Molander skall, om man får tro Gottl., ha etablerat sig som affärsman i London” innehöll embryot till en roman.

Huvudartikeln, och det måste varit därför jag hade sparat förstasidan, upptog större delen av hela sidan, från toppen till botten. Överst var mycket stor bild på en man med rynkig panna, spretigt vitt skägg och klara, sorgsna ögon. Rubriken: Tolstoj – 80 år.

Den ryske författares födelsedag ansågs vara dagens viktigaste händelse. ”Tolstoj fyller 80 år. Han gör det trots att hela världens tidningspress, som i sin nyhetshunger minst hundra gånger så gott som, tagit honom av daga och trots att den ryska regeringen sörjer att inte exekutionen skedde för femtio år sedan.”

En så stor ansiktsbild på förstasidan i en dagstidning brukar man sällan se. Och det här verkade vara ett särfall. Jag läste: ”I Anna Karenina framträder Tolstoj på samma sätt i sin dubbla gestalt av konstnär och filosof. Han tecknar den stora världens liv i våra dagar och skapar typer och gestalter som måste bli odödliga”.

Det fanns en värme i skaldens ansikte, liksom i valet att publicera den stora bilden.

117 år senare, den 4 juni 2025, publicerade samma tidning en närmast omåttlig närbild på Ulf Kristerssons ansikte över hela sin förstasida. Tidningen heter fortfarande Dagens Nyheter men har fått tillägget: För en upplyst värld.

Det var ingen dålig bild. Rubriken ”Ledarskap – då ratar väljarna Kristersson” syftade på att moderatledaren ”får ingen förstaplats när partiledarna betygsätts.”

Men han var heller inte sist i någon kategori. Näst bäst som ”ledare” och på att vara kunnig och insatt i frågorna, trea i de övriga kategorierna. Medaljplats rakt igenom. Visserligen saknar jag häftiga partipolitiska lidelser, men att någon skulle behöva schavottera på en förstasida som ”ratad” tyckte jag inte rimmade med innehållet i artikeln. Så jag frågade en god vän hur man skulle förstå publiceringen. Som ”agendasättande journalistik” fick jag veta.

Jag återvände till 1908 och läste att ”Tolstojs tro på utveckling och civilisation vacklar alltmer (…). Han återvänder till Ryssland, men i stället för att ta del i den entusiastiska rörelsen i samhället drar han sig tillbaka till Jasnaja Paljana. Där söker han förverkliga det ideal av upplyst och human godsägare som sedan länge hägrat för honom, sysslar med lanthushållning, söker komma bönderna in på livet, undervisar deras barn och försöker isolera sig från strömningarna och den stora världens skrän. Det är samma ideal och liv som han låter sina två bekanta romanhjältar föra: Peter Besuchoff i Krig och fred och Levin i Anna Karenina.”

Jag la min A5-utskrift åt sidan, gick till bokhyllan och bläddrade åter fram kapitlet när Levin och hans vänner jagar beckasiner, och i jaktstugan på natten ligger och pratar om samhället, godset, lantarbetarna och livet. Det var som om 1800-talsmänniskorna talade till oss och med oss. Det är lika bra läsning varje gång. Det handlar om Gud, rättvisan, lantbruket och kärleken och är tidlöst, men kvalar inte längre in som agendasättande.

***

Läs även: Innan datanördarna tar över

Läs även: När Jesus omvände psykiatern